”Medborgare börja spara/ Så kan du få råd att fara/ Till Palmas och till Pamplona/ Och fattas det får du låna/ Ta hand om små barnens sparade slant/ Eller sätt ditt piano i pant/ Gå på ruinens brant…
(…)
Polisen går runt och sprätter/ Han snor dina cigaretter/ Och om du är snorkig mot’en/ Så skjuter han dig i foten/ Men be honom i förtrolig ton/ Så fixar han all slags prostitution/ För där har han provision.”

När Cornelis Vreeswijk rimmade om svenska turister i Franco-Spanien 1974 gjorde han det som del av en rörelse. I Vilgot Sjömans Nyfiken-filmer konfronterades hemkomna grisfestare på Arlanda av en aggressiv Lena Nyman och den schlagerprimadonna som trodde sig kunna svänga på fascistkärringkjolen och mässa ”Viva España” oemotsagd blev snart varse om motsatsen.
Det var knappast alla som rättade sig efter dessa uppmaningar, utan folk fortsatte glatt att åka kors och tvärs till såväl Spanien som juntans Grekland. Först när den politiskt medvetna vis- och proggvänstern fick draghjälp av mainstreamrockarna mot apartheidregimen i Sydafrika kunde man fylla Scandinavium och vinna allmänt gehör (bortsett från Ulf Adelsohn).
Så kom den nya tiden och vänstern förlorade problemformuleringsinitiativet. Till svenskarnas nya favoritresmål, det ömsom juntastyrda ömsom islamistiska Turkiet och militärdiktaturen Thailand, reser man med högburet huvud, medveten om att man genom sitt val bidrar till kulturutbyte och ekonomiskt stimulans åt de olycksaliga invånarna medan man tuk-tuk:ar mellan basarer och ping-pong-shower.

I Thailand förbereder man sig i detta nu för en omröstning om en ny konstitution som de styrande kuppmakarna lagt fram, men juntans ledare Prayut Chan-o-cha har redan försäkrat alla oroade om att hur folket än röstar så är det han som bestämmer utfallet.
Men ingen rasande Lena Nyman kommer möta upp återvändande Full Moon Party-trötta resenärer på Arlanda i januari och ingen alternativ festival kommer att lanseras som motreaktion på Peter Magnussons beslut om att göra en trivsam TV4-komedi om tokiga förvecklingar och David Hellenius i bar överkropp på en strand i det underbara Phuket.

”Sen åker man hem till eken/ Utmärglad och trött och blek, men/ Med solsken i våra sinnen/ Och några diffusa minnen:
Vi minns när vi kom, vi minns när vi for/ Vi kommer ihåg var damerna bor/ Vi minns ett poliskontor.” (Cornelis Vreeswijk – ”Po rom pom po’n”).

P.S. För den som vill djupdyka i Thailands historia kan jag rekommendera Bertil Lintners bok med just detta namn som kom ut tidigare i år på Historiska Media.