Den senaste tiden har jag börjat anstränga mig för att inte kritisera andra kvinnor. Det låter kanske inte så märkvärdigt. Men för mig handlar det om en grundläggande feministisk insikt som många av oss är förvånansvärt dåliga på.
Det var på 90-talet som jag blev politiskt engagerad. Vid sidan av demonstrationer, feministiska cafékvällar och Under det rosa täcket ägnade jag och mina kompisar en hel del energi åt att håna systrarna Graaf och dokusåpabrudar som just hade börjat poppa upp som fenomen.
För oss blev de symboler för allt som vi ville bekämpa. Utseendefixering, objektifiering och ett kvinnoideal som kändes hämtat från 50-talet. Vi hade möjligen rätt i det. Men vad som inte känns rätt så här i efterhand var hur vi ibland pratade om de här personerna. Hur vi kunde sitta och resonera med killar som inte höll med oss om särskilt många saker i övrigt, men som kunde rädda sig genom att säga något i stil med: ”Men de här Slitzutviken, där håller jag med dig precis. Det tycker jag bara är så tragiskt att tjejer gör. Hur tänker de där ytliga tjejerna egentligen?”
Jo, just det. En gemensam nämnare att enas kring och förfasas över.

På samma sätt kan somliga män ibland kläcka ur sig att de ogillar ”extrema feminister”. När man protesterar mot det påståendet skyndar de sig att tillägga ”Men duu-u är inte sån. Du är ju en vettig feminist”.
Det kan spontant kännas smickrande att ses som den där vettiga tjejen. Den smarta lagomfeministen som varken hatar män eller skaffar silikonbröst för att behaga män. Men samtidigt skapar det en splittring mellan kvinnor. ”Vi” kan bara få vara vettiga så länge det finns ett ”dem” som inte är det. (Dessutom tycker den typen av män sällan att ”vettiga” feministers åsikter är särskilt vettiga heller. I värsta fall hoppas de bara på att få ligga om de låtsas vara lite feministiska.)

Det går att problematisera skönhetsoperationer, niqab eller att kvinnor tar ut största delen av föräldraledigheten, på en strukturnivå utan att fördöma kvinnor på individnivå

Jag menar så klart inte att vi aldrig kan kritisera andra kvinnor. Det handlar inte om att blunda för exempelvis rasism eller andra idiotier, förtäckt till något slags hederskodex om systraskap. Självklart måste vi också kunna kritisera saker som är kvinnligt kodade. Men det går faktiskt att problematisera skönhetsoperationer, niqab eller det faktum att kvinnor tar ut största delen av föräldraledigheten, på en strukturnivå utan att fördöma kvinnor på individnivå.
Det kan också vara på sin plats att påminna om att det ofta är kvinnan som hamnar i fokus. Det var Slitztjejerna som hamnade i skottgluggen. Inte fotograferna, som ofta var män. Det är feministen som tar ut hela föräldraledigheten som får stå till svars. Sällan hennes man.
Det går att leta efter minsta gemensamma nämnare, i stället för tvärtom. Och vi måste komma ihåg att ingen av oss är perfekt. Alla gör fel någon gång. Vi är alla problematiska på något sätt. Det betyder inte att vi förtjänar andras spott och spe. Om vi försöker ha det i åtanke och bli lite snällare både mot oss själva och andra så har vi kommit en bra bit på vägen.