I allt högre grad har mensen börjat ta plats i offentligheten. Idrottens menstabu måste brytas – det är viktigt inte bara för elitidrottare utan för alla kvinnor, menar till exempel fotbollspelaren Lotta Schelin i en uppmärksammad kampanj.

Kanske började det hela med Liv Strömquists sommarprat från 2013 där hon deklarerade att ”mens som konstnärligt tema är fruktansvärt försummat i världshistorien”. Sommarpratet genererade sedan ringar på vattnet i serieantologin Kvinnor ritar bara serier om mens och youtube-profilen Clara Henrys Ja, jag har mens hurså?

Sannolikt är politiseringen av mensen i kulturen ett symptom på feminismens landvinningar – men börjar mensen även bli en politisk fråga i egen rätt? Ett tecken på att det åtminstone går framåt är att den svenska regeringen i början av detta år gav Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram nationella riktlinjer om behandling av den kroniska sjukdomen endometrios.

Okunskapen kring mensrelaterade problem som endometrios är ett av flera områden som diskuteras i Ottar-redaktören Anna Dahlqvists nyutkomna reportagebok Bara lite blod – ett reportage om mens och makt. Dahlqvist belyser hur mens – till skillnad från vad den ibland framställs som – är en bred politisk fråga, knuten till jämställdhet på ett generellt plan, och sexuell och reproduktiv hälsa på ett mer specifikt. Hennes fokus är globalt, samtidigt som hon påpekar att det finns det anledning att titta närmare på menstruation och mänskliga rättigheter även i Sverige. De uppenbara brister som Dahlqvist lyfter, utöver okunskap i vården, är sparsam information i skolan, hög moms på mensskydd och lågprioriterad forskning.

Vad som framgår med stor tydlighet i Bara lite blod – och som borde stå i mer fokus för en politisk diskussion om mens i Sverige – är hur vissa grupper är mer utsatta än andra; framför allt de som av ekonomiska skäl inte kan prioritera mensskydd och saknar bostad, vatten och toaletter. I Sverige kan det till exempel handla om de romer som befinner sig tillfälligt i landet. Raol Wallenberg-institutets utredning från april i år drar just slutsatsen att den svenska staten bryter mot de mänskliga rättigheterna när den nekar romer som bor i informella bosättningar tillgång till vatten och sanitet.

Det är inte bara dyrt att ha mens, för många innebär den skamkänslor, smärta och nedsatt fysisk förmåga. Utöver det förlöjligas och trakasseras kvinnor fortfarande för att de har mens.

För att komma till rätta med skammen behövs självklart förebilder som Liv Strömquist som förklarar PMS i termer av kreativ skaparkraft, jämförbar med Ingemar Bergmans dödsångest. Samtidigt är det fortsatt centralt att våga lyfta de många gånger alltför konkreta problem som mensen innebär för en stor grupp kvinnor. Som Dahlqvist formulerar det: ”Tystnad och skam ges en annan dimension när den kombineras med fattigdom.”