Skörheten, som har premiär på Folkets bio den 16 september, skildrar intima situationer från en tid när regissören Ahang Bashi mådde dåligt och hennes ångest gjorde henne passiv och samtidigt skräckslagen.
– Jag hade precis fått värsta jobbet på tv och borde ha varit glad, men i stället hade jag så mycket ångest. Efter en kort tid blev jag sjukskriven och gick ner i en depression. Tankarna malde. Kan jag inte ens ha ett riktigt jobb?
Mitt upp i allt ringde en producent som gillade vad Ahang hade gjort tidigare, och undrade vad hon gjorde nu för tiden.
– Jag sa som det var och han undrade om jag skulle vilja göra någonting om det, om min situation. Han sa att jag kunde få en kamera. Så jag och min vän som jag bodde ihop med då började filma.
Resultatet av deras filmande är bland annat scener som skildrar hur Ahang ligger på golvet i sin lägenhet, hur hennes vän tvingar henne ur sängen och ut på promenad och hur hon går i gruppterapi.
– Det vidrigaste med ångesten är att man är så ensam i det. Filmandet gav mening, att mitt mående blev något större än mig själv, berättar hon.
Som 2,5-åring kom hon med sin familj till Sverige och till Lerum i Västra Götaland, efter att ha flytt från Iran. Sladdbarnet Ahang, hennes föräldrar och två av hennes systrar flydde, medan den äldsta systern blev kvar. I filmen varvas terapisamtalen med intervjuer, där Ahang ställer frågor till sin mamma och pappa och till sina syskon.
– I min familj har flykten alltid varit väldigt avdramatiserad. Lite ”vi kom hit, du sov hela resan, här blev det bra”. Iranier pratar helst inte om jobbiga saker, i synnerhet inte med barn.

Men under intervjuerna med familjen kommer det fram att Ahang inte alls hade hanterat flykten bra. I ett samtal med sin äldsta storasyster får hon veta saker som hon aldrig fått höra innan.
– Under mitt utforskande blev det tydligt att min ångest handlar mycket om otrygghet, nya situationer, nya miljöer, resor och liknande. Det är kopplat till min första erfarenhet av otrygghet: flykten. Jag har tidigare inte förstått varför det har känts läskigt, varför jag varit rädd för det som så många andra älskar. Jag avskyr till exempel att bo på hotell!
Plötsligt började hennes problematik att klarna. Det fanns något som kunde förklara hennes reaktioner och återkommande ångestattacker.
– Jag som alltid tänkt att jag var dum i huvudet, att det var fel på min karaktär, att jag var bortskämd och svag, eftersom jag kände så som jag gjorde. Jag har haft så mycket självhat, för att jag inte kände till mig själv.
Hon hoppas att filmen ska vara folkbildande och öka förståelsen för psykisk ohälsa.
– Ju fler som pratar om ångest och sin egen ångest, desto mindre stigmatiseras blir det. Tänk om man kunde ringa sin chef och säga: hej, jag kan inte komma idag, jag har ångest.