Linda bor på ett skyddat boende tillsammans med sina barn på tre och sju år. Barnens pappa misshandlade henne psykiskt och fysiskt under flera år. Han har även gett sig på barnen.
– Så länge det bara var riktat mot mig lät jag det på något sätt alltid rinna av mig. Jag tänkte att jag var stark och kunde ta det, man förminskar det ju. Men så fort han började rikta sina aggressioner mot barnen insåg jag att vi behövde komma därifrån.
Linda tog kontakt med kvinnofridsverksamheten och sedan kopplades även barnenheten in.
Pappan hade umgängesrätt. Barnen mådde dåligt och grät och skrek varje gång de skulle till honom, men Linda vågade inte gå emot umgängesrätten. En gång när hon lämnat barnen hos pappan ringde det äldre barnet upp. Hon hörde hur pappan skrek och hotade att ”sparka in huvudet” på ett av barnen.
Linda spelade in samtalet och kunde spela upp det för socialtjänsten. Då, efter mer än ett års kontakt med socialtjänsten, fick Linda ta med sig barnen till ett skyddat boende.
Samtidigt har föräldrarna fortfarande gemensam vårdnad och pappan har tingsrättsbeslutad umgängesrätt. Han har begärt att umgängesrätten ska verkställas och Linda riskerar böter för att hon inte låter pappan träffa barnen. Samtidigt har Linda lämnat en stämningsansökan om egen vårdnad av barnen. Advokaten bedömer hennes chanser som goda, men att pappan med största sannolikhet kommer att få umgängesrätt. Det blir i så fall Linda som boendeförälder som ska verka för att pappans umgänge med barnen fungerar, annars kan hon anklagas för umgängessabotage.

Hoppas på ensam vårdnad

Trots att en handläggare på socialtjänsten har bytts ut efter att ha blivit hotad av barnens pappa, anser de fortfarande att Linda har ett ansvar att se till att barnen har kontakt med sin pappa.
– Barnenheten på socialtjänsten förstår inte könsdimensionen i att jag är ett offer i det här, även om de flesta på kvinnofridsenheten gör det. Jag har själv förstått det först när jag har kommit in på boendet. Jag blir bestraffad för att jag är stark. Jag tar initiativ och har varit lite för duktig, och då är inte jag ett trovärdigt offer. Som min kontaktperson på kvinnofridsenheten sa: ”starka kvinnor är dåliga offer”. Bara För att man inte bryter ihop och gråter tänker de att det inte är så farligt, men om jag hade reagerat så hade de tyckt att jag var olämplig att ta hand om mina barn.
Hennes förhoppning är att hon ska få ensam vårdnad och att barnen ska slippa träffa sin pappa. Båda barnen har i förhör med polisen och socialtjänsten tydligt uttryckt att de varken vill bo med eller träffa sin pappa. Det äldsta barnet känner sig frustrerad över att behöva uttrycka samma sak gång på gång utan att det verkar tas på allvar.
Linda är rädd för barnens pappa. Samtidigt är hon öppen för möjligheten att låta barnen umgås med pappan om han får behandling, vilket han dock motsätter sig.
– Det är hemskt att kämpa så här och göra allting rätt och känna att den andra får allt serverat på silverfat. Han hotar, han beter sig illa, han är den som misshandlar barnen psykiskt och så är det ändå det faktum att han är deras pappa som väger tyngst, medan mina motiv ifrågasätts.

Familjerätten ändrade beslut

Enligt siffror från Socialstyrelsen bodde cirka 4 000 kvinnor och 2 700 medföljande barn minst en natt på skyddat boende under 2011. Ytterligare en kvinna som tillbringat mycket tid på skyddat boende är Eva. Hon, hennes nyfödda barn och hennes barn från ett tidigare förhållande bodde i ett halvår på skyddat boende efter att de flytt från en misshandlande man.
Mannen hade hon känt större delen av sitt liv, men upptäckte först när de inlett en romantisk relation att han var kontrollerande och våldsam. Situationen eskalerade och slutade med att Eva och barnet hamnade på Södersjukhuset. Mannen blev häktad.
Socialtjänsten hade dock blivit inblandad redan på BB då pappan misshandlat Eva psykiskt under förlossningen.
– Det var socialtjänsten som sa åt mig att jag inte skulle skriva under pappren om gemensam vårdnad. Hade vi varit gifta hade vi haft det automatiskt. Så här i efterhand kan jag med övertygelse säga att det är det bästa socialtjänsten har gjort för oss. Så jag har alltid haft ensam vårdnad.
En period saknade pappan även umgängesrätt med barnet, något som dock ändrades efter en ny utredning av familjerätten.
– I utredningen skriver utredarna att uppgifterna om våldet var ord mot ord – något pappan påstod, trots att det fanns domar mot honom i både tings- och hovrätt. De hade alltså inte ens bemödat sig att läsa domarna.
Barnet bor nu varannan helg hos pappan, trots att hen vid upprepade tillfällen sagt att hen inte vill det. Efter umgängeshelgerna hos pappan får barnet ofta prata med någon på BUP, ”för att skadesanera”, som Eva uttrycker det. Vid ett tillfälle berättade barnet att pappan hade skaffat skjutvapen och även lärt barnet, som då hunnit bli fyra år, att skjuta. Det ledde till en andra omgång på skyddat boende.
– Återigen fick vi flytta och börja om på en ny plats. Det har tärt svårt på både mina barn och på min hälsa. Det är först nu, flera år senare, som jag känner att jag börjar kunna fungera som människa igen.
Eva har både bra och dåliga erfarenheter av socialtjänsten, men delar Lindas uppfattning om att grundläggande kunskaper om relationsvåld ofta saknas. Eva har till exempel påtvingats ”samarbetssamtal” med mannen som misshandlat henne.
– Det är något som socialstyrelsens riktlinjer starkt motsätter sig, då ett relationsvåldsoffer blir avpolleterad i sin upplevelse av att tvingas sitta i samma rum som förövaren.
Eva är dock tveksam till om indraget umgänge är klokt i dagsläget, då hon befarar att det skulle utlösa ännu mer aggression hos pappan.
– Det är lite att välja mellan pest eller kolera, om socialtjänsten tar beslut om att dra in umgänget måste vi antagligen flytta igen. Utomlands den här gången, eller i alla fall väldigt långt. Det skulle också tära. Vad är minst skadligt? Mitt barn blir äldre och äldre och så länge hen får stöd nu, så kommer hen så småningom kunna säga ifrån och hävda sina behov. Tror jag i alla fall.

Fotnot: Eva heter egentligen något annat.

Jurist:

Samhället kan göra mer

– Vi är alldeles för dåliga på att lyssna på barn. Å ena sidan uppmuntrar vi barnen att berätta om vad de vill och vad de känner, och sen när det väl kommer till kritan så gör vi bedömningen att ”nej, du är för liten och du förstår inte riktigt det här så vi fattar ett annat beslut i stället”. Vad skickar det för signaler till barnet?
Sanna Bergenheim är biträdande jurist på Nichols & Co Advokatbyrå och har arbetat med många kvinnor i Lindas och Evas situation.
Hur man bedömer barnets vilja är olika beroende på ålder och mognad. När det gäller yngre barn beslutas ofta att barnet ska ha umgänge med föräldern även om barnet inte vill. Sanna Bergenheim anser att man, i stället för att tvinga genom umgängen, ska titta på och jobba med orsakerna till att barn inte vill umgås med sin förälder för att finna vägar framåt.
– Jag tycker inte att man ska tvinga igenom umgängen med barn som inte vill. Det är min personliga och bestämda uppfattning. Däremot tycker jag inte att man ska släppa det, säger ett barn att det inte vill så måste man försöka se om det går att lösa på något annat sätt.

Barns rätt kan stärkas

I mars i år lämnade Barnrättighetsutredningen betänkandet ”Barnkonventionen blir svensk lag” till Socialdepartementet. Som namnet antyder innehåller betänkandet förslag på hur FN:s barnkonvention ska bli svensk lag. Förslaget är just nu ute på remiss, och vad som ska utredas är bland annat hur barnkonventionen som svensk lag ska stå i förhållande till Föräldrabalken, den lagtext där frågor som rör bland annat barn och vårdnad behandlas.
– Min förhoppning är att det ska leda till att barns rättigheter stärks, att man lyssnar mer på barnen och att barnen kan vara en del i beslutsprocessen när det gäller sitt eget liv, säger Sanna Bergenheim.
Om föräldrarna är oense måste man lämna en stämningsansökan hos tingsrätten för att ansöka om ensam vårdnad. Många saknar kunskapen om hur man gör eller ens att det går att göra. En kvinna som lämnat en misshandlande man har sällan kapaciteten eller orken att göra det. En rättsprocess tar tid och kostar pengar, även om försäkringar ibland kan täcka upp för kostnader.
– Det vet vi ju alla som träffar de här kvinnorna, att tid, ork och pengar finns inte, säger Sanna Bergenheim.
Sanna ser i sitt arbete även många praktiska problem som uppstår i de här fallen, till exempel när det gäller överlämningar. I vissa kommuner får kvinnorna praktisk hjälp med överlämning och kontakt, men på många håll finns varken rutiner eller resurser för det.
– Är du boendeförälder och kanske till och med ensam vårdnadshavare så har du en skyldighet att verka för att barnet har en nära och god kontakt med den andra föräldern. Så där hamnar man i ett väldigt pressat läge – å ena sidan så ska du skydda dig själv från hot, våld och trakasserier och du ska skydda ditt barn från att uppleva samma sak, men å andra sidan ska du verka för att de har en kontakt. Här menar jag att samhället kan göra mycket, mycket mer än vad man gör i dag.