Kostymbyxor och kavaj och till det en jacquardstickad, rutig slipover i mörkgrönt och vinrött. Välklädd är han som vanligt, Tobias Hübinette. Han smälter också in fint i den internationella atmosfären på Grand Hôtels veranda denna grå förmiddag. Rummet är inbäddat i ett sömnigt sorl. En blond dam serverar oss te och kaffe och det är inget konstigt med att vi som utbyter artigheter med henne är mörka och ser utomeuropeiska ut. I den här miljön kunde vi vara ett välbeställt gift par på weekendresa eller affärskollegor.

Att se sig själv utifrån i termer av ras och klass ligger nära till hands i sällskap med Tobias Hübinette. Ingen i Sverige har grävt sig djupare ned i dessa lager, åtminstone inte med en sådan glöd – och till samma pris.

Var köper du dina kläder?

– Mest i Japan. Där finns fler butiker som säljer den här typen av kläder än i Sverige. Svensk modestil är mest bara tröja och byxor.

Sin propra stil till trots har han sin bakgrund i betydligt ruffigare miljöer. På 1990-talet var han aktiv i de antifascistiska miljöerna, först som anarkist i uppväxtorten Motala och sedan i Uppsalas studentliv. Sedan dess har allt han tagit i skapat debatt: internationella adoptioner, överklassens historiska naziböjelser, rasfrågan och mångkulturen.

Ställningstaganden som gjort honom till högerextremisters måltavla, hela vägen från skinheadsåren i mitten av 80-talet till regeringsmakten 2022. Genom åren har han ihärdigt bloggat och postat samkörningar mellan svensk nazisthistoria med adelskalendern och han var tidigt ute med att hänga ut högerextrema personer. Samtidigt har han inte dragit sig för att rota runt i klassiska vänstersår, som förekomsten av obearbetad antisemitism. I sin mediala framtoning framstår han som orädd, eller snarare dumdristig. I verkliga livet är han timid och på sin vakt.

Jag håller mig kvar vid modesnacket för att försöka locka ut honom ur hans akademiska bekvämlighetszon. Det ska visa sig vara svårt.

Men även de högerextrema börjar bli ganska propra?

– Mattias Karlsson (chefsideolog på tankesmedjan Oikos och riksdagsledamot för Sverigedemokraterna) har satt standarden för de nya högerextremisternas klädstil, han är deras modeikon nu. Det är tredelat som gäller. Men utan några detaljer som sticker ut, utan mer uniformt.

Kvällen innan vi ses har tidningen Expo blivit dubbelprisade vid Tidskriftsgalan. ”En vardagsnära granskning som med långsiktig bevakning blottlägger hur extremismen sträckt sig in i maktens familjeliv.” Juryns motivering säger det inte rätt ut, men alla vet att det handlar om migrationsministern Johan Forsell och hans sons involvering i den ungnazistiska grupperingen Aktivklubb. Metoden – att avslöja högerextrema böjelser i makteliten – är typisk för tidskriften som fyller 30 i år och högst välbekant för Tobias Hübinette. Han var med att grunda den.

– Jag är jätteglad över vad Expo har blivit och att de fortfarande finns. Det är inte självklart i dessa tider och de är viktigare än någonsin. Deras syfte är folkbildande och det är kanske det mest verksamma vi har i dag.

Vid starten, minns Tobias Hübinette, drogs tidningen med en vänsterstämpel. Grundarna kom från vänstern, han själv inte minst.

– Det var ju trotskister, vänsterpartister som delvis kanske hade gått med när partiet fortfarande hette VPK. Men i dag är det en högst respekterad tidskrift.

Expo har behållit fokus på den vita högerextremismen, men har utelämnat islamismen, som den ju har mycket gemensamt med. Ett tomrum som på senare år intagits av stiftelsen Doku.

– Doku har en stark högerstämpel, vilket inte är konstigt mot bakgrund av vilka som var med vid uppstarten. Alla var i praktiken höger utom Anna-Lena Lodenius som kommer från socialdemokratin.

Borde inte Expo ha tagit det området också?

– Jo, visst, men det finns kanske ingen där som har den kompetensen, med språket. Man bör ju kunna åtminstone arabiska. Men jo, Expos undertitel är ”demokratisk tidskrift”, så därmed är det absolut motiverat att ha fokus även på radikalislamism.

Har du själv haft koll på aktivklubbarna?

– Inte på personnivå, men jag har märkt att den här miljön har växt. Och att det hade börjat komma in personer med en annan klassbakgrund.

Tobias Hübinette säger att de unga högermännen drivs av två frågor. Det ena är vithet – eller ”ras” som han själv föredrar att kalla det – och det andra maskulinitet. Och kön.

Den antirasistiska rörelsen har liksom gått sönder på grund av kriget och det kommer att bli väldigt svårt att reparera det, om någonsin.

– Det vi ser i Sverige, liksom i hela västvärlden är att den gruppen håller på att radikaliseras i detta nu. En utveckling som nog många missat. Nu kommer det i dagen i Sverige.

Han vet inte vart det kommer att ta vägen men tillägger att det är ”otäckt”.

Är det ett generationsuppror?

–Traditionellt har unga, vita män sökt sig till vänstern, i trots mot sina föräldrar. De har dessutom varit mer vänster än unga vita kvinnor. Så har det sett ut sedan 1960- och ända fram till 90-talets antiglobaliseringsrörelse. Så det här är någonting nytt. Det enda vi har att titta tillbaka på är mellankrigstiden, då en liknande våg av högeradikalisering svepte genom Europa med Hitlerjugend och militarisering med unga vita killar från alla sociala bakgrunder.

Det är delvis en reaktion mot jämställdheten, menar Tobias Hübinette, men även flyktingkrisen för tio år sedan. Homofobin finns också där men är inte lika stark som i andra delar av världen. Snarare har det i Sverige blivit en del av borgerlighetens identitet att vara hbtq-vänlig.

Hur märker du av det här skiftet i din vardag?

– Jag träffar de här unga männen på universitetet. Vi möts i korridorerna. Jag känner igen dem på deras Mattias Karlsson-klädstil och de visar att de känner igen mig – inte på ett positivt sätt. De finns här på Karlstads universitet, på alla svenska universitet. Även på utländska lärosäten vet folk på förhand vem jag är. Nätverken är ju internationella.

Dessa kostymnissar, menar Hübinette, återfinns sällan inom humaniora utan satsar på statusutbildningar som juridik, psykologi och läkarlinjen. Vi tittar ned i våra tomma koppar och begrundar att dessa unga högerextremister snart alltså kommer att undersöka våra kroppar och försvara oss inför lagen.

Själv har Tobias nyligen fått problem med just en sådan mäktig person.

I dagarna har det blivit känt att en näringslivstopp gått till en advokat efter en sådan uthängning. Till saken hör att sonen till näringslivstoppen, vid tiden omyndig, planerat ett högerextremt våldsbrott i samband med Eurovisionstävlingen i Rotterdam 2021. Den 27 november kommer domen om sonens dåd. De menar att Tobias gjort sig skyldig till förtal och kräver skadestånd på sammanlagt 170 000 kronor.

Hur mår du?

– Det är pressat. Det handlar om mycket pengar, som jag inte har. Det är svårt att koncentrera sig på arbetsuppgifter som jag ju ändå har samtidigt. Så jag är stressad.

I dag var deadline för att svara på familjens krav. Och han har meddelat dem att han går dem till mötes: allt är avpublicerat och han har erbjudit dem att formulera ursäkten så som de önskar den. Men han tänker inte gå med på skadeståndet.

Tänker du aldrig: ”Varför gör jag det här?”

– De här sakerna sker för att jag har en historia. Jag får betalt för gammal ost, det är logiken.

När i livet fattade du att du var vänster?

– Jättetidigt. Som barn var jag väldigt driven. Jag var elevrådsordförande på gymnasiet och började tidigt läsa vuxenlitteratur. Anne Franks dagbok, vuxenromaner och fantasy. Jag blev snabbt känd av personalen på Motala bibliotek. Jag läste böcker om anarkism. Vår generation var allihopa vänster.

Och Katitzi-böckerna?

– Ja, visst. Det var ju fantastiska böcker. De satte de spår för de handlade om svensk rasism i svenska miljöer. Men sedan fanns det ju en stor produktion av barn- och ungdomsböcker som var vänster på den tiden. Tredje världen hette det på den tiden.

Den brådmogne bokmalen anordnade sedan stadens första antirasistiska demonstration i gymnasiet efter ett attentat mot en flyktingförläggning. Alla partier hakade på. I Motala läste han också Stoppa rasismen, det första moderna försöket att skapa en antirasistisk, antifascistisk organisation och tidning – det var den som Stieg Larsson skrev i.

Under studietiden i Uppsala kom han sedan i kontakt med anarkister, studenter och Uppsalabor.

– Jag var med och startade en anarkistisk studentrörelse, med runt hundra studenter som kom och gick. Vi bildade den anarkistiska gruppen Sine qua non (Utan vilket inte) och grundade tidningen Kaos. Precis vid slutet av Kalla kriget, i början på 90-talet, kom vändpunkten. Det var då den nynazistiska vågen satte igång och anonym rasism övergick till synlig fascism med skinheads och attacker mot flyktingförläggningar. Det var då jag blev aktiv antifascist.

Ur denna autonoma miljö växte det som kom att kallas Antifascistisk aktion, AFA. Men mer beskriver Tobias det som ett nätverk av antifascistiska aktivister i olika städer och delar av Sverige som börjar hitta varandra.

– Den stora motsättningen på den tiden var att vi som kom från anarkisthåll var för den typiska direkta aktionen att konfrontera.

Andra profiler i vänstermiljöerna valde i stället samtalets väg, som Anders Carlberg och hans projekt med att samla unga män ur nazistkrestar i Fryshuset.

– I stället förde vi ett lågskaligt krig mot dem. Med sabotage och konfrontation.

Vilken metod vann tycker du i efterhand?

– Det är ju bara att konstatera att vår kamp inte hjälpte alls. Då hade SD kanske 15 promille, i dag har de över 20 procent.

Så du tror inte på militant antifascism längre?

– Nej, det visade sig inte särskilt politiskt verksamt, eftersom SD bara fortsätter att växa. Men jag kan förstå de unga som väljer att konfrontera den nya vågen av våldsamma nazister.

Nu har vi suttit i de mjuka fåtöljerna och vaggats in av det mjukt klirrande porslinet och lågmälda rösterna. Det är trivsamt. Men så börjar Tobias Hübinette att peka runt i rummet och målar upp ett annat scenario, ett parallellt universum med hemliga möten, sammanträffanden i kontakterna mellan den svenska aristokratin och Hitlertysklands högdjur.

Jag blev utsatt för rasism som barn, innan jag ens visste vad rasism var.

– Kungens föräldrar var ju här på många av de här mötena. Rudolf Hess, som sedan blev Hitlers ställföreträdare, talade här inför Svensk-tyska föreningen 1935. Den nazist som orkestrerade Novemberpogromen 1938 var också gäst här.

Tobias pekar mot ett tomt hörn, där en flygel kan ha stått.

– På 30-talet arbetade en pianist här. Han var ungersk jude. Där satt han kanske och spelade valser och underhöll. Hans efterkommande är i dag ledande Sverigedemokrat.

Han nämner pianistens efternamn, men jag ombeds att inte skriva ut det.

Jag betalar notan för att byta miljö till intilliggande Nationalmuseum som just öppnat för dagen. En annan kulturhistorisk bastion för bättre folk och en bra plats att prata om svenskhet. Vi pratar om vårt gemensamma intresse, så kallad finkultur som opera och konst och konstaterar att de här preferenserna börjar bli mer ovanliga i alla politiska läger. Vem går han med på sådant, har han familj?

– Jag har skyddad identitet. Så det blir svårt att ta upp i en intervju.

Nu ska jag ta bilder av Tobias i skulpturhallen med de kritvita statyerna av nymfer och gudar, utförda av den svenska nationalromantikens stora namn som Bengt Erland Fogelberg och Teodor Lundberg. Asagudarna Tor och Oden i jätteformat och med svällande muskler står på parad som en påminnelse om tiden då det moderna Sverige grundlades – men också om dagens hulkideal i manosfären. Den judiska befolkningens emancipation, byggandet av ett museum för nationens konstskatter, öppnandet av ett lyxigt hotell och födelsen av rasbiologiska ideologier. Allt sammanfaller i tiden runt 1870. Där han står, något obekväm men tillmötesgående under de väldiga vita kropparna, ser han liten och sårbar ut. Men vem gör inte det bredvid statyer?

Tobias Hübinette är inte bara en måltavla för extremhögerns uppmärksamhet, utan även från vänster. Det gäller dels en konflikt som utspelat sig på Uppsala universitet, där Hübinette i artiklar hävdat oegentligheter vid tillsättandet av en forskartjänst men mer av allmänintresse är splittringen i fråga om Gazakriget och kopplingen till den ökande antisemitismen.

Vad har gjort dig kontroversiell under kriget?

– Jag har uppmärksammat antisemitiska yttringar. Alltså inte när det handlat om kritik mot Israel utan fördomar mot judar. Det har räckt för att vissa antirasister på vänsterkanten skulle uppfatta mig som förrädare. Det finns en tidig artikel som jag skrev för Expo redan på 90-talet om antisemitismen inom vänstern, som jag fick kämpa hårt för att få igenom. Även Stieg Larsson var upprörd över att jag ens ville skriva artikeln. Det sågs som ett förräderi redan då.

I januari i år skrev Tobias Hübinette tillsammans med Christer Mattsson, chef för Segerstedtinstitutet, debattartikeln ”Svensk antirasism har gått vilse sedan 7 oktober-attacken”. Där kritiserade de att antirasistiska forskare beskrivit Hamas terrordåd som del av en befrielsekamp, vilket de både kritiserades hårt för av Juan Velasquez och Adrián Groglopo i Parabol och Mattias Gardell i Aftonbladet.

– Vi såg båda hur den antirasistiska rörelsen splittrats och ville skriva en artikel om det. Den har liksom har gått sönder på grund av kriget och det kommer att bli väldigt svårt att reparera det, om någonsin. Vi blev kallade folkmordsapologeter av Mattias Gardell. Hans ord har vägt tungt i rörelsen.

Varför tror du att du ofta hamnar i de här situationerna?

– När jag var liten så hände det som händer i stort sett alla adopterade, jag blev retad. Jag blev utsatt för rasism som barn, innan jag ens visste vad rasism var. Och det har säkert satt sig. En identifikation oavsett vilken minoritetsgrupp vi pratar om: judar, muslimer, romer eller svarta. Jag bryr mig inte om vem som är förövaren. Och där kan man kanske ifrågasätta hur strategiskt det varit ibland. Å andra sidan tänker jag inte i de termerna.

Vi följs åt till korsningen Strandvägen-Kungsträdgården och säger några avslutande ord. Då ser jag i ögonvrån en elegant herre i jaktinspirerade kläder glida förbi på cykel. ”Hej Tobias!”, ropar han glatt. Det visar sig vara Per Gudmundson, tidigare presschef hos Kristdemokraterna, ledarskribent på Svenska Dagbladet och kort tid skribent på högerpopulistiska Bulletin.

– Det var Per Gudmundson. Han började också som radikal vänster i Uppsala, men sedan gick det som det gick.

En ung, muslimsk socialist född i Afrika – 34-åriga Zohran Mamdani har allt som behövs för att skrämma skiten ur New Yorks borgerlighet. Inte minst som han står som favorit när staden väljer sin nya borgmästare den 4 november.

Långt bakom sig har han tidigare demokratiska delstatsguvernören Andrew Cuomo, som deltar som oberoende, och republikanen Curtis Sliwa. Nu undrar många hur den radikala nykomlingen kunnat gå från två procent i början av primärvalen, till att spöa tungviktare som miljardärerna kastar pengar över.

Den 10 september lanserade regeringen ett pilotprojekt för så kallad frivillig återvandring av afghanska flyktingar, med förfrågningar till flera kommuner om att delta.

Den 20 oktober fick man ett öppenhjärtigt brevsvar från Roland Boman, kommunstyrelsens ordförande i Jokkmokk, med rubriken ”Tack men nej tack”. Där står: ”Jokkmokk är Vi, inte vi och dom. Jokkmokk är Vi oavsett bakgrund, födelseland eller hudfärg.”

"Sista striden för Ordfront?”

Rubrikerna var dramatiska inför den extrainsatta stämman den 4 september 2004, då 614 medlemmar samlades på gymnasieskolan Södra Latin i Stockholm för att avgöra magasinets framtid. I aulan fanns flera vänsterkändisar som Mikael Wiehe, Åsa Linderborg, Maria-Pia Boëthius och Sven Lindqvist.

”Giftpilarna kastades åt alla håll”, rapporterade Journalisten, ”inte minst mot ’Bonnier-pressen’ som enligt flera talare legat bakom ett ’galet och monstruöst massmediedrev’ och iscensatt en ’massaker på Ordfront’.”

Det fanns fog för de starka orden. Sveriges största vänstermagasin återhämtade sig aldrig efter det stormiga mötet. Man bekräftade också uppsägningen av redaktionschefen Björn Eklund, vars kontroversiella text om kriget i Jugoslavien hade gjort honom till dagens huvudperson.

Men avskedandet blev också en nystart. Ur gruset byggde han upp sitt fritänkande förlag Karneval.

Nu står han framför mig i gummistövlar, framför den röda trästugan från 1700-talet i Vitabergsparken på Södermalm. Den tillhör ett välbevarat ”reservatsområde” för arbetarna från de närliggande industrierna i Barnängen. Han hukar sig för att få plats i hallen.

– Det där har självklart präglat mig. Det var en smärtsam konflikt som pågick i två år. Först som ett mediedrev, därefter som en strid inom föreningen Ordfront, och till sist som en arbetsrättslig konflikt.

Vi slår oss ned vid köksbordet framför en bokhylla full av förlagets böcker. Stugans skala får oss att se ut som jättar.

Under de första åren gav Karneval ut vänsternamn som Åsa Linderborg och Flammans dåvarande chefredaktör Aron Etzler, och senare även storsäljare som Kapitalet i tjugoförsta århundradet av Thomas Piketty. Men på senare år har Björn Eklund tagit fritänkandet i nya riktningar, med böcker som ifrågasätter etablerade uppfattningar om klimatet, vacciner, Ukrainakriget, samt diskuterar kränkthetskultur och statens ”feminisering”.

Jag är nyfiken på honom av flera skäl. Som publicist undrar jag hur magasinet Ordfront kunde bli så framgångsrikt. När jag var ung aktivist publicerade det alla antiglobaliseringsrörelsens hjältar. Jag beställde hem en låda från tyska Ebay med ett tjugo-tal böcker av Noam Chomsky och John Pilger, varav de flesta nu står i Flammans bokhylla, och som lärde mig allt om USA:s sjaskiga utrikespolitik.

Nu är jag luttrad när det gäller vänstermänniskors förmåga att balla ur politiskt.

Men jag undrar också vad som hände sedan. Jag uppfattar att många författare i den äldre antiimperialistiska miljön, har haft svårt att navigera i en värld där USA inte är den enda skurken. Jag undrar också varför geopolitiken alltid splittrar vänstern, och om det finns något att lära i dag.

Jag frågar om han har gjort en ideologisk resa sedan Ordfront-tiden. Han skakar på huvudet.

– Jag är inte så vänster som du verkar tro. Till skillnad från många på Ordfront så har jag inget förflutet i kommunistiska sekter. Visst har jag ändrat uppfattning i flera frågor men jag vill tro att jag inte har gått högerut, utan att jag i dag vet bättre, säger han.

En sådan fråga är pandemin.