Katarina Wennstams Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman var när de kom ut, 2002 respektive 2005, två banbrytande debattböcker. Vad Wennstam då undersökte var samhällets syn på våldtäkt – framför allt den process där skulden läggs på offren. Effektivt visade hon hur föreställningen om att det är ett mindre allvarligt brott att våldta en madrass/slampa/hora än en ”fin flicka”, präglar själva rättsprocessen.
Nyutkomna Flickan och skammen erbjuder en tredje fördjupning i denna problematik, men det som står i fokus nu är ”slut-shameing” (av Wennstam översatt till ”horstämpling”). Det vill säga: ryktesspridningen och ställningstagandet mot offret och för gärningsmannen – en företeelse som med ny teknik och sociala medier har fått ytterligare en dimension.
Flickan och skammen börjar med en historisk genomlysning av hur kvinnor smutskastats för sin sexualitet. Den är inte bokens stora förtjänst, men hjälper till att staka ut en riktning för resten av texten. En tes som Wennstam återkommande driver är problemet med att unga tjejer genom samhället alieneras från sin egen sexualitet. En annan poäng är att ”slampa” är något man blir – inte nödvändigtvis på grund av att man har haft mycket sex – utan för att man på olika sätt faller utanför de snäva ramar som reglerar kvinnors liv och sexualitet.
Allt detta är viktigt och sant, men allra mest bränner det till när Wennstam diskuterar hur skuld bestäms i förhållande till social status. Att kategoriseras som ”fin flicka” eller billig och sjaskig – classy eller trashy – beror på hur väl du möter kriterierna för femininitet. Snatteri, trasiga familjeförhållanden, dåliga matvanor – allt detta kan bidra till en ”horstämpel”.
”Vem kommer att tro på mig, mot skolans populäraste kille”, frågar sig en flicka i boken och i bakgrunden ekar förstås det uppmärksammade fallet i Bjästa där ett helt samhälle slöt upp bakom en dömd våldtäktsman, medan offret fick flytta.
”I stället för att fråga sig varför en grupp killar vill trycka upp ett basebollträ i en handikappad flicka frågar man vem hon är. Vad gjorde hon själv med alla killar?” skriver Wennstam. Kanske kunde man önska att Wennstam själv, även i denna bok, utforskade frågan om killarnas psykologi mer. Konsekvenserna för dem som ’horstämplas’ är fruktansvärda, men det är inte främst dessa personer som behöver problematiseras – eller förklaras för starka och framgångsrika, som Wennstam gör i ett mer peppigt avsnitt om Astrid Lindgren och Marilyn Monroe.
Och den springande punkten är förstås: Vad är det egentligen som händer när killar som tillhör samhällets absoluta favoriter misstänks för de mest avskyvärda brotten? Varför blir den kombinationen så omöjlig att hantera för vissa att de vänder sig mot offret i stället? Vad är det som står på spel?
