Expo I dag avslöjade nyligen att Kent Ekeroths politiska sekreterare har gjort en propagandafilm med nazistiska Svenskarnas parti. Förutom det vidriga i att företrädare för ett riksdagsparti har nazikopplingar är nyheten intressant på ett annat sätt: Ekeroths reaktion på den. ”Det är ju inget konstigt att filmare filmar. Precis som ni filmar mig”, förklarade SD-toppen för Expo. Att filmen skulle vara problematisk fanns bara i reporterns ”konstiga lilla värld”.
SD:s riksdagsledamot Markus Wiechel reagerade ungefär likadant när han fick frågor om varför hans sekreterare uppträdde under falskt namn och utgav sig för att vara journalist. ”Skulle det vara något konstigt menar du?”, är ett återkommande tema när sverigedemokrater ställs mot väggen.
Exemplen ovan är helt befängda, men själva attityden är inte unik för högern. Carl Bildt gjorde sig under sin politiska karriär känd för att läxa upp kritiska journalister. När den dåvarande moderate utrikesministern tillfrågades om han hade agerat informatör åt USA skrockade han glatt att ”sätta dit Carl Bildt” är ”inget för nybörjare”.

Någon enstaka gång är det inte fel att tänka ”vad skulle Carl Bildt ha gjort?”

För att undvika missförstånd: Ingen uppmanas att försvara nazister eller bli lika dryg som Carl Bildt. Ibland är det enda rätta att be om ursäkt och i vissa fall avgå. Men jag vill gärna ställa dessa exempel i relation till att Miljöpartiet avsatte sitt språkrör efter ett par olyckliga felsägningar. Eller för den delen till hur passivt Vänsterpartiet förhöll sig när partikamrater, av allt att döma felaktigt, anklagades för att stödja Putinvänliga krafter i Ukraina.
Om Ekeroth och Bildt befinner sig längst ut på arrogansskalan återfinns de rödgröna på exakt motsatt sida. Det kan bli farligt i längden. Tonen i det offentliga samtalet hårdnar och risken för smutskastning ökar. Då krävs modiga politiker.
Många vänsterpolitiker tycks ha lärt sig att publicitetsskada kan minimeras genom att snabbt erkänna fel. Det stämmer i vissa fall. Men färre verkar förstå en annan del av medielogiken. För att en nyhet ska bli ett mediedrev krävs något mer. Det kan vara att ens ledning säger att man har gjort fel, att ens partikamrater kräver ens avgång eller att man själv beslås med att ha ljugit om eventuella misstag.
SD-topparnas agerande handlar inte om att de är schysta. Vi talar om samma partiledning som på oklara grunder uteslöt hela sitt ungdomsförbund. Det handlar om strategi. Om ens chef försvarar en med pondus och självförtroende blir det svårare för andra att komma åt en.

Visst kan andra faktorer påverka mediedrev. Politiker som förespråkar en radikal omfördelningspolitik är ofta mer utsatta. Kvinnor tenderar att granskas hårdare än män. Likaså icke-vita. Det är orättvist, men lösningen är inte att backa mer.
För det kan visa sig att man hade rätt när dammet väl lagt sig. Man hade inte brutit mot riksdagens regler. Det var reglerna som var oklara. Det var verkligen en mycket dålig idé att bomba Libyen, fast alla sa att man hade fel när det begav sig. Den som sprang med anklagelser mot en kan avslöjas vara en SD-anställd desinformatör. Har man då redan pudlat, eller i vart fall duckat, blir det mycket svårare att få rätt i efterhand.
Det är ett strukturellt problem och en ledarskapsfråga. Få orkar stå upp ensamma när det blåser. Min poäng är att ingen ska behöva göra det. Kamrater måste bli bättre på att backa varandra. Ledare måste utrusta sig med is i magen. Och någon enstaka gång är det inte fel att tänka ”vad skulle Carl Bildt ha gjort?”