Donald Trumps oväntade framgång i den amerikanska primärvalskampanjen har skandaliserat både vänstern och högern som har försökt förstå den orangea miljardären. Är han en postmodern fascist? Eller bara en bigott narcissist? Och vilka är det egentligen som stödjer honom? Flamman analyserar en ohelig allians av arbete och kapital.
När Donald Trump under Republikanernas konvent i juli tog emot nomineringen till partiets presidentkandidat höll han ett väl inövat tal:
”Jag har besökt uppsagda fabriksarbetare och samhällen som har krossats av våra hemska och orättvisa handelsavtal. De är det här landets glömda män och kvinnor. Människor som arbetar hårt men inte längre har någon röst. JAG ÄR ER RÖST.”
Orden skulle lika gärna ha kunnat komma från Demokraternas vänsterkandidat Bernie Sanders. Men de kom från en fastighetsmogul som enligt bedömare är den mest extrema kandidat som har ställt upp i ett presidentval sedan medborgarrättsrörelsens och raskravallernas 1960-tal. Med de två emblematiska förslagen om att bygga en mur mot Mexiko och införa inreseförebud för muslimer har han positionerat sig så långt ut på högerkanten att han fått officiellt stöd från Ku Klux Klans ledare David Duke.
Hur har en sådan person lyckats bli arbetarklassens banérförare?
En återkommande slagpåse i Trumps tal är det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA. Det är det första moderna frihandelsavtalet och drevs igenom av regeringen Clinton 1994. Tanken var att öka handeln mellan USA, Mexiko och Kanada vilket skulle öka tillväxten och skapa arbetstillfällen i de tre länderna. Avtalet har kommit att bli stilbildande för i princip alla frihandelsavtal som ingåtts sedan dess runtom i världen. För ett par år sedan summerades resultaten i en rad rapporter i samband med att avtalet fyllde tjugo år. Det inbjuder till dyster läsning.
Enligt en rapport från 2014 har inte bara de utlovade vinsterna lyst med sin frånvaro sedan NAFTA trädde i kraft – i många fall har det exakt motsatta inträffat. I stället för att skapa nya jobb har USA förlorat omkring en miljon arbetstillfällen, främst inom tillverkningsindustrin.
Exempelvis bilindustrin flyttade snabbt sin produktion utomlands och de stora företagen har sedan dess etablerat ett system där de flyttar runt produktionskedjorna mellan de tre länderna beroende på vilket som ger störst avkastning. De företag som inte flyttade produktionen utomlands kunde i sin tur använda hotet om att göra det för att hålla nere lönerna och den fackliga organiseringen. De arbetare som friställdes bidrog i sin tur till att ytterligare pressa ner lönerna för andra lågkvalificerade jobb vilket har ökat inkomstklyftorna.
För Mexikos del har NAFTA varit en om möjligt ännu större katastrof. Det första som hände efter att avtalet trädde i kraft var att landet svämmades över av amerikansk majs som var 66 procent billigare än den inhemska. Detta gjorde att 1,3 miljoner mexikanska bönder i ett slag gjordes arbetslösa. Samtidigt nästan fördubblades antalet så kallade maquiladoras i städerna längs gränsen till USA. Det är fabriker dit företagen skickar delar som mexikanska arbetare fogar samman för billiga löner och sedan skickar tillbaka till USA. Dessa fabriksstäder var tänkta att skapa en ny mexikansk medelklass. Men arbetsdagar på ofta över 12 timmar, undermåliga löner och brist på rättigheter – allt för att locka dit nya företag – har i stället skapat en ny underklass. Dessa jobb sysselsätter nu över en miljon mexikaner, där kvinnor ofta utför det hårdaste arbetet.
För Donald Trump är NAFTA en aldrig sinande skatt. Avtalet ger honom möjlighet att förkläda sin rasism gentemot latinamerikaner i ekonomiska argument: de stjäl era jobb, om de inte gör det genom att locka dit er fabrik så kommer de hit olagligt och gör det. Tidigt i sin kampanj lovade han att riva upp avtalet. Enligt opinionsundersökningar har han fog för det – en majoritet av amerikanerna tycker att USA bör lämna NAFTA.
Men NAFTA är i sig bara ett symptom på, och en effektiv symbol för, en mycket bredare tendens i det amerikanska samhället och den globala ekonomin. De som Trump lyckas mobilisera när han rider till storms mot NAFTA, frihandelsavtalet TPP mellan Stillahavsländerna och Kina (som sedan de gick med i Världshandelsorganisationen 2000 också ”stjäl jobb”) är de som i media brukar kallas ”globaliseringens förlorare”.
De senaste 30 åren har ingen klass upplevt en sämre utveckling än arbetarklassen i länder som USA, Storbritannien och Frankrike. Dessa gruppers reallöner – det vill säga lönen värderad i vad man faktiskt kan köpa för den – har bara ökat med några enstaka procent. De som har fått det bäst är de rikaste i de rikaste länderna och medelklassen i utvecklingsländer som Kina.
I USA:s fall har arbetarklassens reallöner i princip legat på samma nivå sedan mitten av 1970-talet samtidigt som produktiviteten har skjutit i höjden. Dessutom växer arbetarklassen medan som medelklassen, som under hela nittonhundratalet utgjorde ekonomins stomme, krymper. Enligt en rapport från Pew Research Center från förra året stod medelklassen 1971 för 62 procent av den sammanlagda inkomsten – i dag har den sjunkit till 43 procent.
Vissa demografiska grupper inom respektive klass har också rört sig uppåt medan andra fallit neråt. Bland grupper som fått det relativt bättre ställt märks äldre, gifta par och svarta. Den enskilda grupp som dock har fått se sin levnadsstandard kraftigt sänkt är amerikaner utan högskoleutbildning. Enligt en studie är vita inom denna grupp särskilt drabbade: mellan 1999 och 2013 ökade dödstalen kraftigt bland medelålders vita amerikaner utan högre utbildning, framförallt till följd av självmord och narkotika- och alkoholmissbruk. Medan alla andra etniska grupper i USA har fått en ökad medellivslängd är vita amerikaner utan högskoleutbildning den enda demografiska grupp vars medellivslängd sjunker. Enligt nästan alla opinionsundersökningar är det dessa som utgör Trumps trognaste anhängare.
Mot denna bakgrund blir Trumps rasism begriplig. Att han på senare tid har lagt sig till med ett rasistiskt språkbruk kan ses som signalpolitik riktad till denna väljargrupp som de senaste decennierna fått se hur en svart, och till viss mån även latinamerikansk, medelklass vuxit fram medan de själva har förlorat i status. Detsamma kan sägas om Trumps väldokumenterade kvinnofientlighet. Hans machistiska retorik och härskartekniker talar till många män i denna grupp – i media ibland nedlåtande kallade ”angry white males” – som känner sig allt mindre hemma i ett allt mer avindustrialiserat och feminiserat samhälle. Känslan av att ha förlorat sin status som samhällets herrar till förmån för kvinnor, vilket i årets val även förstärks av att motståndaren är den första kvinnliga presidentkandidaten, förklarar varför Trumps supportrar i denna grupp till största del är män.
Trump lovar sina väljare att han ska göra USA ”great” igen genom att ”vinna” mot kineserna i handelsavtal, kasta ut illegala invandrare och muslimer och bekämpa köpta politiker. Det spelar ingen roll att detta narrativ är ett ihåligt politiskt manifest byggt på tomma fraser och kodad rasism. När Trump talar om ett USA i förfall beskriver han en verklighet som en stor del av USA:s befolkning har upplevt under en lång tid.
Men att Trump på något sätt kommer att förbättra den vita arbetarklassens situation är osannolikt. När han för en månad sedan presenterade sin ekonomiska politik var det uppenbart att den inte gynnar den grupp han säger sig företräda: sänkt bolagsskatt, sänkt skatt för höginkomsttagare och slopad federal arvsskatt, förslag som har mer gemensamt med Reaganomics än ett program för arbetarklassen. Varför stödjer då denna arbetarklass så beredvilligt Trump i stället för, till exempel, en socialdemokrat som Bernie Sanders?
Paradoxen i att den vita arbetarklassen röstar mot sitt klassintresse blir lättare att förstå om man tittar på den fackliga organiseringsgraden i USA. Det är väldokumenterat att hushåll som är fackanslutna tenderar att stödja mer vänsterorienterad politik och är mer solidariska över etniska gränser än icke fackanslutna hushåll. Grovt sett innebär det att den fackanslutna delen av arbetarklassen brukar rösta demokratiskt medan den icke anslutna röstar republikanskt.
I takt med att medelklassen har krympt har fackanslutningen stadigt minskat i USA. På senare tid har Republikanerna dessutom genomfört vad som har beskrivits som en kontrarevolution. Sedan Obama kom till makten 2008 har partiet i de båda mellanårsvalen inte bara tagit över Kongressen, det har även vunnit kontroll över ett historiskt stort antal delstater. Det har gjort det möjligt att föra krig mot facken vilket har intensifierat den nedåtgående trenden i fackanslutning och försvagandet av fackens förhandlingskraft. I dag är bara omkring elva procent fackanslutna i USA. Det har lett till en allt större atomisering av arbetarklassen, det vill säga att individerna isoleras från varandra och att känslan av grupptillhörighet upphör. Detta spär på en känsla av hjälplöshet och desperation vilket demagoger som Trump kan utnyttja.
Demokraterna, som har beskrivits som ”världens näst mest entusiastiska kapitalistiska parti”, verkar å sin sida inte särskilt intresserade av att vända trenden. I debatterna under den demokratiska primärvalssäsongen nämndes inte ordet fackförening en enda gång.
Den vita arbetarklassen utgör dock inte Trumps enda stöd. Enligt undersökningar tjänade hans snittväljare mindre än en vanlig republikan i början av valsäsongen. Mot slutet av säsongen hade en typisk Trump-väljare en något högre lön än genomsnittet. I 15 av de 27 republikanska primärvalen stöddes han av väljare i alla inkomstkategorier, från arbetarklass till välbärgade. I New York var stödet till och med större bland medel- och överklassväljare. Statistiskt visar Trumps jordskredsseger i primärvalen att han inte bara är den republikanska arbetarklassens föredragna kandidat, han är även den kandidat som de republikanska väljare som har högskoleutbildning, tillhör den övre medelklassen, eller är förmögna föredrar. Den enda grupp han inte vann brett stöd hos var den med högst utbildningsgrad.
Enligt den politiske historikern Christopher Phelps innebär detta att Trump på många håll även har starkt stöd av småföretagare, mäklare, mellanchefer, franchisetagare, hyresvärdar och så vidare. Denna del av medelklassen korresponderar mot det småborgarskap med mindre privategendomar som historiskt är särskilt sårbart i tider av ekonomiska kriser och konjunkturnedgångar, och som lätt kan övertygas av auktoritära högerpolitiker som gör etniska minoriteter till syndabockar. Enligt Phelps är det naturligt att denna företagarklass, som avskyr skatter, regleringar och minimilöner, stödjer en person som inte är ”köpt” och som säger sig känna till den ”verkliga världen”: ”de som har skött sin egen lilla domän är böjda att söka svar hos en stark ledare.”
Mycket har sagts om Trumps auktoritära framtoning. I likhet med flera andra högerpopulistiska rörelser finns det uppenbart auktoritära drag hos såväl honom som hans väljare. Han drar sig inte för att disciplinera media, hylla auktoritära ledare och uttrycka förakt för det demokratiska systemet. Detta har fått vissa att på allvar jämföra honom med figurer som Benito Mussolini. Men precis som med många andra av dagens högerpopulistiska rörelser kan det vara vilseledande att dra för stora paralleller till 30-tals-fascismen. Då riskerar man att missa det unika i ett fenomen som Donald Trump. Den kanske mest övertygande jämförelsen som brukar göras är i stället den med Silvio Berlusconi.
Det unika hos Berlusconi var enligt filosofen Slavoj Žižek inte bara hans bristande respekt för det ämbete han innehade och de institutioner han representerade. Berlusconi ville att även det italienska folket skulle förlora denna respekt. Hans politiska strategi gick ut på att bagatellisera politiken, och därmed sig själv, och förvandla den till underhållning. Om politiken i slutändan inte är annat än ett spektakel i paritet med den sunkiga tv-underhållning som dagligen kablas ut i Italien, inte minst av Berlusconis eget medieimperium, vem kan då mäta sig med en 70-årig, ansiktslyft bon vivant som festar med diktatorer och ligger med knappt könsmogna eskortflickor? Likt Berlusconi är Trump mer ett mediefenomen än en politiker, båda är skickligare på att behärska mediebilden av sig själva än det politiska hantverket. Likt Berlusconi uttrycker och beter sig Trump så vulgärt och oberäkneligt att tv-tittare och mediekonsumenter helt enkelt inte kan slita blicken från honom. Och precis som i Berlusconis fall utgör denna extrema vulgaritet framförallt ett problem för vänstern eftersom en mittenkandidat som Hillary Clinton enkelt kan övertyga en majoritet av vänstern att rösta på henne. Under åren med Berlusconi hölls delar av den italienska vänstern som gisslan och tvingades stödja center-kandidater av samma skäl.
Denna egenskap gör Trump till en perfekt representant för de miljontals amerikaner som tycker att hela politikerklassen består av opålitliga teflondockor som säger en sak och gör något annat: han må vara vulgär men det bevisar att han inte spelar spelet och att han alltså inte ljuger.
Det är sannolikt även denna egenskap som har gjort att det republikanska etablissemanget har haft svårt att acceptera Trump som partiets kandidat. Politiskt har han inte sagt mycket mer extrema saker än vad till exempel Ted Cruz har gjort. Det som får håren att resa sig hos partiledningen är hans ständiga etikettsbrott. Trump demonstrerar, likt Berlusconi, i allt han gör en brist på respekt för det ämbete han söker. Alltifrån hans ofullständiga satsbyggnader till hans tarvliga personangrepp till hans både narcissistiska och auktoritära behandling av media signalerar att han är en person som inte är ämbetet mogen. Det är denna brist på statsmannamässighet som gör att det republikanska partiet ser honom som både ovärdig och okontrollerbar.
Paradoxalt nog finns det knappast någon politiker som är så opålitlig som Trump själv. Sällan har en kandidat kommit undan med att så ofta och så flagrant ändra ståndpunkt, även i föregivet viktiga frågor. Varför hans väljare förlåter honom för något som de hatar hos andra politiker går bara att förstå om man tar detta faktum i beaktning: Trump är inte politiker. De regler som gäller för politiker gäller inte för honom. Därför kan han få en populistisk Tea Party-rebell som Ted Cruz att framstå som en välkammad ledamot som skakat lite för många händer bakom stängda dörrar.
För att förstå vad Trump är måste man först inse vad han inte är. Han är inte politiker. Han är inte heller en affärsman, vad han än själv hävdar. Han är inte ens yrkesverksam. Trump är, som skribenten Stephen Squibb har påpekat, en prins. Han är arvtagare till en familjeförmögenhet som genom ränta förökar sig själv. Han har aldrig behövt lyfta ett finger för sin egen försörjning.
Som sådan är han paradoxalt nog en perfekt förkämpe för en vit arbetarklass stadd i förfall och vars frustration över den ekonomiska situationen endast överträffas av deras hat mot politikerklassen. För dem representerar han ingenting annat än ren makt eftersom han enligt egen utsago inte är beroende av ekonomiskt stöd från mäktiga särintressen. På så vis påminner äktenskapet mellan prins Trump och arbetarklassen om de medeltida ryska böndernas föreställning om den gode tsaren och de onda bojarerna. Han tillhör en klass som lika gärna skulle kunna ses som deras fiende, men det innebär också att han är en ”vinnare”.Och som sådan hoppas de i desperation på att han ska hjälpa dem att vinna tillbaka deras förlorade status. I slutändan röstar de på honom i protest mot en verklighet där de fått se sig omsprungna av i stort sett alla andra. En verklighet som en vulgär figur som Trump i alla fall har modet att erkänna.
