Tripprapporter

Tone Schunnesson.
Norstedts.

Tripprapporten, det vill säga referatet och/eller recensionen av ett drogrus, är liksom bekännelselitteraturen om den självförbrännande konstnären på drift, en kategori med låga trösklar. Hemvändande backpackers som brutit magisk svamp med den lokala medicinmannen i Peru, eller den håglöse ungdomen som expanderat sitt medvetande genom tändargas för första gången; Alla har de fått för sig att de gjort något som ingen annan gjort förut och att världen törstar efter en detaljerad redogörelse.
Det går såklart inte utan tillgång på en trogen publik. På Flashback finns tripprapporten bland de som är ute efter handfast konsumentupplysning, och på kultursidorna finns den bland JVVF*-kåsören som blir så flämtande till sig av ”autentiska” skildringar av det mest förbjudna, att denne är beredd att geniförklara vad som helst som behandlar sex, våld och droger utan dubbla lager skygglappar.
Tone Schunnessons Tripprapporter kommer inte ifrån otympliga jämförelser med Charles Bukowski, Jack Kerouac och Brigitta Stenberg, eftersom recensenterna närmast känner sig maniskt tvingade att ständigt göra dem. Men Schunnessons berättare är ingen tillgjord antihjälte som man trots alla fel och brister sympatiserar med. Att hon knarkar runt i Thailand, lever som en parasit på diverse lättmanipulerade killar och tjänar levebrödet på att sälja använda trosor och onanera framför kåta gubbar via webcam i stället för att skaffa sig ett hederligt jobb, upprör på sin höjd någon hem-och-skola engagerad kristdemokrat.

Det verkligt provokativa är att hon blåser vänner och anhöriga på pengar och ljuger för dem. ”Hon vill bli ovän med alla”, som Schunnesson själv säger i en radiointervju. Ju fler skulder hon redogör för och ju värre lögner hon drar till med, desto mer illa till mods blir man som läsare. Det är här det verkligt obekväma finns: Den totala egoism och narcissism som huvudpersonen ger uttryck för. Som inte ”räddas” av något sedelärande slut eller vändning. Som är den missbrukande konstnärens egentliga signum. ”Ångest och sorg och dricka sig själv till döds är ett sätt att leva. Ingen sjukdom”, skriver hon.

Det associativa sättet att skriva utan skiljetecken – som minst en recensent uppfattat som korrfel – sticker också ut och gör strukturen intressantare, då berättelsen i övrigt är relativt statisk och utspelar sig i huvudet på en enda person. Schunnesson säger att hon inspirerats av formuleringarna i Lars Noréns dagböcker, som jag aldrig kommit mig för att läsa, men nu upplever ett behov av att göra.
*jag-vill-vara-farlig