Kultur/Nyheter 11 oktober, 2016

Ständigt i skottlinjen

Under hösten har hedersfrågan debatterats, och ibland delat vänstern. Finns det något att lära av hur frågan har hanterats i Storbritannien? Forskaren Lena Gunnarsson har mött den profilerade aktivisten Hannana Siddiqui i ett samtal om strategier.

Den sårigaste konflikten i Vänsterpartiet just nu är tveklöst den om den patriarkala ordningen ”i förorten” eller rättare sagt i vissa etniska minoritetsgrupper. I en debattartikel i Expressen förra sommaren pekade V-riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh på problemet med den växande fundamentalismen i förorternas ”manliga enklaver”, där könssegregation, begränsning av kvinnors rörelseutrymme och hedersvåld är centrala komponenter (22/6 2015). Zeliha Dagli hade strax före gjort ett liknande inlägg i Aftonbladet. Partistyrelsens Christina Höj Larsen, Aron Etzler och Rossana Dinamarca svarade med en debattartikel där de framhöll att ”det är i klassklyftor och splittring som reaktionära fundamentalistiska och rasistiska rörelser finner näring att gro och frodas. Att peka ut förorten och en enskild religion ökar den splittringen”. De betonade att Vänsterpartiet konsekvent arbetar emot allt sorts förtryck, men att ”vi inte är beredda att genom generaliseringar och ryktesspridning låtsas som att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten. Om man vill lösa verkliga problem, är lättvindiga påståenden som antyder att reaktionära och patriarkala beteenden uteslutande är ’importerade’, en del av problemet – inte en del av lösningen” (Aftonbladet 3/7 2015).

Kritiken mot detta inlägg blev massiv från mainstreamopinionsbildare och inom Vänsterpartiet mobiliserades en större grupp till försvar för Daglis och Kakabavehs problembeskrivning. Jonas Sjöstedt levererade snart ett kort inlägg som av de flesta tolkades som ett stöd för Höj Larsen, Etzler och Dinamarca. I våras kom han dock med ett mer överbryggande inlägg som balanserade en betoning på ”särskilda insatser” mot hedersförtryck med ett tydligt ställningstagande mot ”politiska krafter som bara bryr sig om kvinnoförtryck när det kan tillskrivas invandrare eller människor med en viss religion” (SvD 19/3 2016).

Men debatten har fortsatt varit polariserad och ibland mycket hätsk, inte minst då den oundvikligen trasslat sig samman med konflikterna kring Kakabavehs blunder att dela en rasistisk propagandafilm på Facebook. Hon säger sig ha lagt ut den för att dra uppmärksamhet till det en imam i filmen säger – eller, rättare, sägs säga – om polygami och att hon inte tittade på hela filmen. Även om filmen är rasistisk, förklarar hon, handlar vissa saker som sägs i filmen om ”ett kvinnoförtryck som finns” (Expo 26 april 2016). Krav på Kakabavehs avgång har framförts, men hon har också tagits i försvar exempelvis av en rad kvinnoorganisationer och feminister med invandrarbakgrund.

En person som möjligen kan kasta lite fräscht ljus på diskussionen är Hannana Siddiqui, en av Storbritanniens ledande figurer i kampen mot våld mot kvinnor från etniska minoriteter. Under många år arbetade hon för Southall Black Sisters i London, en organisation som föddes ur den antirasistiska rörelsen i slutet av sjuttiotalet. På den tiden fanns det en hel del grupper som samlade svarta kvinnor, men Siddiqui berättar att deras huvudfokus var rasismen. Southall Black Sisters, som från början organiserade främst kvinnor med ursprung i Indien och Pakistan, började i stället vända blicken mer mot kvinnoförtrycket och våldet mot kvinnor inom den egna gruppen.

– Vi behövde utveckla en specifik organisation för dessa kvinnor, för de fick helt enkelt inte det stöd de behövde, varken från majoritetssamhällets institutioner eller från sin egen grupp. Och vita feminister tog inte upp deras specifika situation, säger Siddiqui.

– Majoritetssamhället särbehandlade dessa kvinnor utifrån kulturalistiska idéer om att eftersom gruppen själv har mekanismer för att klara upp konflikter, behövs inget ingripande utifrån. Men de medlingstraditioner som finns i de här grupperna verkar knappast för kvinnors rättigheter, utan när våld förekommer angrips det ofta som en fråga om kvinnans brister som hustru.

Från början sysslade Southall Black Sisters främst med kampanjarbete men i takt med att våldsutsatta kvinnor i behov av hjälp sökte sig till dem utvecklade organisationen också stödåtgärder av olika slag. I dag har den ett center med ett femtontal anställda, lokalt baserat i Londonförorten Southall men med nationell räckvidd till exempel genom en hjälplinje. Med tiden blev Southall-kvinnornas expertis också en viktig del i utvecklandet av statlig policy och lagstiftning för att motverka våld mot kvinnor från etniska minoriteter. Siddiqui var till exempel en av de som jobbade fram den brittiska lagstiftningen mot tvångsäktenskap. Numera forskar hon också, och när jag träffar henne på Örebro universitet för ett samtal är hon här för att tillsammans med en Örebroforskare smida planer om en studie som jämför brittiska och svenska sätt att ta sig an problemet med våld mot kvinnor från etniska minoriteter.

Hannana Siddiqui kom med sin familj till Storbritannien från Pakistan som litet barn. Hon berättar att hennes egen aktivism springer ur egna erfarenheter av att kontrolleras, framför allt av sin pappa. Kraftiga konflikter uppstod när hon vägrade leva upp till förväntningarna, men när fadern under hennes sena tonår dog lättade trycket och hon kunde flytta hemifrån, ogift.

Jag berättar för Siddiqui om konflikten i Vänsterpartiet. Hon förstår, så klart, dess logik ­– den är ju knappast isolerad till den svenska vänstern – och berättar om det kraftiga motstånd Southall Black Sisters framför allt i sin begynnelse mötte från den antirasistiska rörelsen.

– För dem var kampen mot rasismen det överordnade, de hade ett hierarkiskt tänkande kring det. När vi ville lyfta det våld som män i våra egna grupper utsätter kvinnor för försökte de tysta oss genom anklagelser om att spela rasisterna i händerna. ”Tvätta inte vår smutsiga byk offentligt” liksom.

Denna typ av konfliktlinje finns fortfarande kvar, och det är inte bara de antirastiska männen som ser antirasismen som överordnad. Siddiqui var nyligen på en akademisk konferens om samspelet mellan kön och ras.

– Det var något av en chock faktiskt. De flesta där kallade sig Black feminists, men det enda de pratade om var ras och rasism. Jag försökte prata om saker som kvinnlig könsstympning och hederskultur men fick inte mycket gehör för det.

Som feministisk akademiker känner jag själv igen denna bild. Jag arbetar som forskare och lärare i genusvetenskap vid Örebro universitet. När jag nyligen var med och omarbetade en kurs som tog upp frågan om sexualitet och våld insåg jag – efter att allt var spikat och klart – att vi inte täckt frågan om situationen för kvinnor i hederskulturella sammanhang. Detta till min förskräckelse – för var inte detta ett slags ”whitewashing” av problematiken med sexualitet och könsbaserat våld, det vill säga ett slags rasism?

Paradoxalt nog faller denna typ av särskilda tematik ofta bort just på grund av rädslan för att (anses) göra något rasistiskt, genom att peka ut element i en marginaliserad kultur som problematiska. När jag tittar på andra genusvetenskapliga kursplaner finns det mycket lite om kvinnors faktiska erfarenheter av hederskultur, kvinnlig könsstympning, och så vidare. Om dessa frågor angrips är det oftast i termer av en kritik av hur prat om till exempel hedersförtryck förstärker uppdelningar mellan vi och dem och lokaliserar kvinnoförtrycket till ”dem”. Mycket riktigt hade vi bakat in en sådan artikel i vår nya kurs.

Men även om detta postkoloniala metaperspektiv är viktigt, vad händer med den konkret levda verkligheten kring heder? Jag såg till att ändra i kursen och lägga till en artikel också om detta tema och jag känner att allt annat hade varit en katastrof. Det inser jag framför allt när jag möter studenter som själva är uppvuxna i sammanhang där hedersförtryck är en mer eller mindre nära verklighet.

Siddiqui är noga med att betona att allt våld mot kvinnor från etniska minoriteter naturligtvis inte är hedersrelaterat eller kulturellt specifikt. När hon började jobba med våldsfrågan tillsammans med Southall Black Sisters ramades den in som en fråga om våld i nära relationer. På grund av rasistiska strukturer och segregering, men också, betonar Siddiqui, i viss mån på grund av kulturell särskildhet, så behövde situationen för våldsutsatta kvinnor från etniska minoriteter ändå angripas delvis separat.

– Kultur har absolut ett visst förklaringsvärde. Hederskultur är till exempel en verklighet i den mån den utgör en motiveringsgrund för våld, säger hon.

– Med detta sagt så ligger ju kultur till grund även för vita mäns våld och det är genom att peka på det vidare sammanhanget som man kan undvika en förenklad kulturalisering av våldet i etniska minoritetsgrupper, som ju först och främst är en fråga om patriarkatet.

Siddiqui berättar om hur förutsättningarna för arbetet mot könsbaserat våld inom etniska minoriteter har försämrats sedan 9/11 och Londonbombningarna. Å ena sidan den åtstramade invandringspolitiken och växande fascism och islamofobi, å andra sidan ökande religiös fundamentalism. Och från progressivas sida en, enligt Siddiqui, ofruktbar rädsla för att kritisera seder och institutioner som är baserade på religiös, framför allt muslimsk, grund.

– Från statligt håll syns också en tydlig tendens att stryka moderata muslimska grupperingar medhårs för att ”vinna över” muslimer från den radikaliserade sidan, och för att motbevisa uppfattningar om att muslimer diskrimineras. Jag var med på ett möte i House of Lords om Shariarådet – och det var verkligen en stämning av ”vi ger dem allt de begär”.

Shariarådet, som utgör en kvasidomstol som kan hjälpa muslimer att reda ut tvister, är problematiskt för våldsutsatta kvinnor exempelvis på så sätt att det premierar äktenskapets bevarande, framhåller Siddiqui.

Även medel till kvinnoorganisationer riktas i ökande utsträckning i termer av religion, berättar hon.

– Jag är själv muslimsk kvinna och jag kan säga att det finns mycket statligt stöd jag numera kan få i den egenskapen. Jag måste ha det oerhört tufft, skrattar hon.

– Problemet är att detta sker på bekostnad av de ofta mer progressiva organisationer som jobbar på sekulär grund. Southall Black Sisters var till exempel väldigt nära att bli av med sin finansiering just på grund av dessa tendenser.

Mäns våld mot kvinnor från etniska minoriteter har också i ökad utsträckning kommit att förstås genom en ensidig kulturell-religiös lins. En stor del av våldet är ju samma som vita kvinnor upplever, framhåller Siddiqui, men nu blir plötsligt allt detta våld en fråga om hederskultur.

Hon själv har en tydligt sekularistisk hållning och är till exempel emot att staten finansierar religiösa friskolor. Självklart är hon för religionsfrihet, känner hon sig nödd att betona, men hon tror att bara sekularismen kan ge utrymme åt allas religion och andlighet.

– Jag tror att det växande antalet konfessionella friskolor i Storbritannien är en tidsinställd bomb. Det leder bara till mer segregering – inklusive könssegregering – och det är inte vad vi behöver nu. Och även om det finns en nationell läroplan som alla måste följa så är det svårt att förbise att det oftast är konservativa tolkningar av religionen som styr i sådana här sammanhang.

Jag intervjuar Siddiqui några dagar efter Liberalernas utspel om att inga fler konfessionella friskolor bör få öppnas i Sverige. Deras argumentation liknar Siddiquis: ”Tyvärr riskerar de religiösa friskolorna att bli en samlingspunkt för nyanlända barn som än mer isoleras från det svenska samhället” (DN 11/9). Den liknar dessutom Sverigedemokraternas linje och det är svårt att tolka utspelet som något annat än en flört med SD-väljarna, inte minst då det kom nästan samtidigt som Björklunds förslag om att låta SD delta i de blocköverskridande samtalen.

Ändå är den sekularistiska argumentation mot de konfessionella skolorna som förs av Hannana Siddiqui ganska svår att avfärda i sak. Det går inte att blunda för att den lätt hamnar i oroande friktionsfri allians med mörkare krafter, men är det verkligen långsiktigt fruktbart om detta faktum tillåts överskugga debatten?

Låt oss gå tillbaka till konflikten inom Vänsterpartiet och den olyckliga twist den fick när Kakabaveh delade den rasistiska filmen. Jag tänker som så att om man är inne på det, enligt mig rättmätiga, projektet att utifrån ett feministiskt perspektiv kasta kritiskt ljus på kvinnoförtrycket i etniska minoriteter, så ger man sig oundvikligen in i snårig terräng. Denna snårighet medför extra krav på precision, omdöme och försiktighet – och om dessa, som i Kakabavehs fall, inte alltid finns med, kan det få mycket problematiska konsekvenser.

Men just för att det är en så snårig terräng så behöver vi också, tror jag, vara varsamma när vi kritiserar snedstegen, eller det vi uppfattar som sådana. Om progressiva debattörer ska våga sig in i denna snåriga terräng – och det måste de våga – behöver vi kombinera kritik med generositet, för att lindra anspänningen från den avsevärda risken att göra ett snedsteg, misstolkas eller missbrukas av rasistiska krafter. Den polariserade problembild som nu råder matchar inte den komplexa verkligheten.

Både de som pekar på särarten i det könsförtryck som råder i vissa rasifierade grupper och de som inte vill peka ut någon sådan annorlundahet kan med ganska – om än inte helt – vattentät logik anklagas för rasism. De första för att de stigmatiserar rasifierade grupper medan problemet med vita mäns förtryck osynliggörs. De andra för att de osynliggör och sviker kvinnor som inte passar in i den vita feminismens problembeskrivning. Men den komplexitet som den här debatten kräver försvinner i denna typ av ändlösa anklagelsependel.

Siddiqui belyser problemet med det nyanslösa, polariserade tänkande som ofta kringgärdar frågan om våld mot kvinnor från etniska minoriteter, framför allt hedersvåldet.

– Antingen säger människor ”men är det egentligen en särskilt stor skillnad mellan ’hederskultur’ och det som majoritetssamhällets kvinnor utsätts för?” Eller så blir heder en så otroligt laddad och fasansfull och speciell grej.

När hon jobbat konkret med olika fall har hon fått anpassa sig taktiskt till denna laddning.

– Om man kommer till polisen och säger att det är fråga om ett hedersrelaterat brott blir de ofta osäkra och handlingsförlamade, eller så överreagerar de. Då kan det ibland vara mer effektivt att säga ”hon har blivit misshandlad, använd era vanliga procedurer till att börja med”. Men i andra situationer kan jag i stället säga ”det kan vara hedersrelaterat” bara för att få dem att agera!

Hon pratar om behovet av hitta en balans mellan erkännandet av likhet och olikhet vad gäller kvinnors utsatthet. Men hur bra hon än kalibrerar den balansen så kan hon inte skydda sig från kritik – människor gör ju alltid sina egna tolkningar.

– Att jobba med de här frågorna gör att man ständigt står i skottlinjen. Det går inte att undvika.

Om artikelförfattaren



Lena Gunnarsson är forskare och lärare i genusvetenskap, vid Örebro universitet.

Essä/Utrikes 01 juli, 2025

Grönt överflöd börjar i kloaken

Zohran Mamdani kampanjade på löftet om en stad som invånarna har råd med. Foto: Yuki Iwamura/AP.

I en amerikansk vänster som tappat hoppet kommer nu idéerna från liberalt håll, senast i form av boken ”Abundance”. Med deras hjälp kan en muslimsk socialist snart ta makten i USA:s största stad. Men hur ny – och hur liberal – är egentligen den överflödsideologi som tagit New Yorks väljare med storm?

”Är du en avloppssocialist”, frågar den liberala journalisten Derek Thompson sin poddgäst Zohran Mamdani. Intervjun sker en vecka före primärvalet för att utse Demokratiska partiets borgmästarkandidat för New York. Mamdani skrattar och säger han gärna kallar sig det.

Socialisten Zohran Mamdani lyckades oväntat besegra motkandidaten Andrew Cuomo i Demokraternas primärval och är nu favorittippad som ny borgmästare för New York. Mamdani lyckades på kort tid bygga en valkampanj under parollen ”A city we can afford” – en stad vi har råd med – som fick ut 40 000 valarbetare på gatorna.

Avloppssocialister var öknamnet på det tidiga amerikanska socialdemokratiska partiet i den gamla industristaden Milwaukee, Wisconsin i slutet av 1800-talet. Under 70 år var socialdemokraterna en stark regional politisk kraft som inriktade sig på att leverera kännbara förbättringar i arbetarklassens vardagsliv. De försökte hitta konkreta lösningar på industrialismens problem, genom att lyfta frågor som folkhälsa, utsläppsrening och höjd boendestandard.

Socialdemokraterna i Milkwaukee var särskilt stolta över det kommunala avloppssystem de lyckats få igenom, som förbättrade arbetarnas hälsa och livslängd. De bar glåpordet avloppssocialist som en guldkrona, men själva föredrog de begreppet konstruktiv socialism: en handlingskraftig socialism som levererade konkret politik som förbättrade arbetarnas liv.

För Derek Thompson var Mamdani en given gäst att bjuda in till sin populära podcast Plain English. Vid ett valmöte den 14 juni hade borgmästarkandidaten hållit ett tal som ekade av Occupy Wall Streets och Bernie Sanders retorik, där han förklarade att det nya stadsstyret måste ha en konkret plan att leverera överflöd som gynnar de 99 procenten i stället för de 1 procenten. Det var just ordet överflöd (abundance) som fångade Thompsons uppmärksamhet. Hade den liberala poddaren och den socialistiska agitatorn något gemensamt?

Efter Donald Trumps valseger i USA har en infekterad debatt kring Demokraternas framtid nästan slitit partiet itu. Vissa har argumenterat för att partiet måste återta patriotismen och överge antirasistiska eller feministiska ståndpunkter som stämplats som ”woke”, medan andra har hållit tyst i hopp om att Trumps politik ska underminera sig själv.

Ett av de mer innovativa försöken att förnya partiet kommer från Derek Thompson. I mars släppte han tillsammans med den populära New York Times-journalisten och poddaren Ezra Klein storsäljaren Abundance (Avid Reader Press). Boken är en liberal stridsskrift för att omvandla Demokraterna och lansera en ny politik för USA. Kritikerna menade att boken bara var ”en ompaketering av nyliberalismen för en post-nyliberal värld”.

Klein och Thompson försöker hitta en väg att göra liberalismen relevant igen, så att den åter kan bli en framgångsrik politisk kraft och övervinna sin kris. Liberalismen måste bli attraktiv och börja leverera. De stigande levnadsomkostnaderna drev väljarna att rösta på Trump. Hur ska de kunna vinnas tillbaka?

Lösningen som föreslås i Abundance är att stimulera utbudssidan: att se till att det byggs mer och därigenom få priserna att sjunka. Framför allt måste en sådan satsning ske inom nyckelbranscher som energi, bostäder, klimat och infrastruktur.

Det är en liberalism som vill använda statsmakten och genomföra storskaliga statliga investeringar. Men författarna är noga med att påpeka att investeringarna ska inriktas på att stärka utbudet, inte betalas ut i form av bidrag eller stöd för att öka köpkraften och hålla igång konsumtionen. Det är ingen återgång till keynesianism.

Varför fungerar inte den politiken nu? Klein och Thompson menar att problemet ligger i USA:s juridifierade system, med en växande byråkrati, allt krångligare regelverk och allt starkare lokala påtryckningsinitiativ, Nimby-grupper (Not in my backyard), som lyckas bromsa och stoppa stora satsningar. Där måste Demokraterna rensa upp.

Kommunismens spöke? Ånga stiger från avloppsbrunnar en tidig morgon i New York. Foto: Wong Maye-E/AP.

Detaljplanerna i stadsplaneringen, hälsoskydd och handikappsanpassning, buller- och miljölagar, lokalbefolkningens rätt att överklaga beslut och villkorade upphandlingar skapar blockeringar som omöjliggör byggsatsningar och infrastrukturprojekt, menar författarna.

Argumentationen är inte ny, det är standardpunkterna från bygglobbyn Yimby (Yes in my backyard). Under Alliansens år vid makten i Sverige var detta den gängse politiska uppfattningen inom högern, och Timbro fäktas fortfarande för att källarskrubbar utan fönster ska kunna räknas som fullvärdiga bostäder. I USA lanseras motståndet mot regleringar som nytänkande.

Just nu sitter USA ”fast mellan en progressiv rörelse som är rädd för tillväxt och en konservativ rörelse som är allergisk mot statlig inblandning”, menar Klein och Thompson. Vänstern har låst fast sig i tillväxtkritik. Därför behövs en tredje väg.

Efter Donald Trumps valseger i USA har en infekterad debatt kring Demokraternas framtid nästan slitit partiet itu.

”Vi är säkra på att en ökning av utbudet kan rädda liberalismen från det civilisatoriska valet mellan socialism och barbari”, skriver de. När bostäder, tågbiljetter och elräkningar sjunker i pris kommer väljarnas rädsla för en klimatomställning försvinna.

Som motstånd mot president Donald Trumps vanstyre av USA måste alltså de blåa storstäderna, som San Francisco och New York, lyftas fram som skyltfönster för Demokraterna. Men i nuläget kan Trump snarare använda dem avskräckande, varnar Klein och Thompson, som exempel på misskötta städer med skenande bostadsbrist, ökad segregering och kapsejsade infrastruktursatsningar. Demokraterna har inte ens klarat av att färdigställa Kaliforniens höghastighetståg mellan San Francisco och Los Angeles – hur skulle de kunna styra ett land?

Mitt i vurmen för avreglering väcker Kleins och Thompsons Abundance en viktig fråga: varför råder det brist hos en så stor del av befolkningen i världens rikaste land – och varför är motsättningen störst i de blå städerna styrda av Demokraterna? De frågar sig hur ett överflöd ska kunna skapas, ett ökat utbud som täcker bristen. Men de vägrar diskutera omfördelning som en möjlighet.

Mitt i denna liberala förnyelsedebatt av Demokraterna dundrar Mamdani in, direkt från vänsterpartiet Democratic Socialists of America (DSA) och blir Demokraternas borgmästarkandidat i uppvisningsstaden New York. Med sig har han sin egen plan för att skapa överflöd. Han föreslår gratis bussar och förskola, stärkta hyresregleringar och frysta hyror, ökat bostadsbyggande och kommunalt drivna matbutiker med prisreglerade basvaror.

Inspirerande. Occupy Wall Street-protesterna i New York 2012 har påverkat Mamdanis kampanj. Foto: Mary Altaffer/AP.

Programmet trillar ned som en bomb i den liberala överflödsdebatten. Zohran Mamdani tar priskamperna till en annan nivå, som kräver politisk planering, regionala investeringar, förändrade regelverk och offentligt ägande. Rena rama Sverige, larmar motståndarna.

Klart är att Mamdani har läst Abundance och plockat upp delar av retoriken från liberalerna. Men innehållet liknar snarare en ompaketerad version av de diskussioner om brist och överflöd som varit centrala i den våg av vänsterpopulism som pågått sedan 2011. De föreställningarna kommer inte från poddande nyliberaler, utan från en bloggande vänster.

I Storbritannien pågick en diskussion under Jeremy Corbyns partiledarskap i Labour, om hur vänstern skulle kunna vinna framtiden åter. Diskussionen startades på en rad bloggar kring ett manifest för ”vänsteraccelerationism”. Vad som från början var en abstrakt och teoretisk diskussion, inspirerad av fransk kontinentalfilosofi och autonom marxism, fick ett nytt, konkret uttryck i Nick Srniceks och Alex Williams bok Inventing the future – Postcapitalism and a world without work (2015), vilken startade en livlig debatt om en politik som kunde ta oss bortom kapitalismen.

Paul Mason menade i Postkapitalism (2015) att sjunkande marginalkostnader höll på att förvandla produktionen till en ”gratismaskin” och skapa en djup spricka i kapitalismen. Aaron Bastani vände blicken uppåt och identifierade rymden och solen som en oändlig källa till resurser och energi i sin Helautomatisk lyxkommunism: ett manifest (2019), som med sin titeln skamlöst hakade på ett populärt nätmem vid tidpunkten. De ser en befriande potential i en skenande kapitalism som producerar allt mer överflöd – en intern motsättning i produktionen som öppnar för en vänsterpolitik.

Vi är säkra på att en ökning av utbudet kan rädda liberalismen från det civilisatoriska valet mellan socialism och barbari.

För att bygga vidare på denna postkapitalistiska diskussion grundades för några år sedan en tankesmedja i Storbritannien. Namnet? Abundance.

I stället för en ekonomi baserad på privat-offentliga partnerskap, där privata aktörer blir drivande inom välfärden och det offentliga ska fungera enligt marknadsprinciper, utforskar brittiska Abundance ”public-common”-partnerskap. De lyfter hur den offentliga sektorn kan drivas i samarbete med civilsamhället som allmänningar och gemensamma nyttigheter. I höst kommer deras bok Radical abundance – How to win a green democratic future, som diskuterar olika former av demokratiserad och kooperativ skötsel av det offentliga, i områden som beslutsfattande, stadsplanering, matsuveränitet och klimatomställning.

Ett överflöd av överflöd, alltså. Men är det kompatibelt med kapitalismen? I amerikanska Jacobin-skribenten Peter Frases Fyra framtider: Visioner om en postkapitalistisk värld (2016) diskuteras fyra framtidsscenarier utifrån om det kommer att råda brist eller överflöd och demokrati eller totalitarism. Frase lyfter hur kapitalismen skyr överflöd och påför en artificiell brist, för att kunna göra störst vinster. Det innebär att överflödsvaror i stället för att säljas på en marknad till allt lägre pris görs till avgiftsbelagda föremål eller tjänster att hyra och abonnera på.

De sektorer Klein och Thompson vill se kraftiga prisras i, som skapar det ökade utbud och överflöd som ska lindra befolkningens levnadsomkostnader, fortsätter att vara bristvaror genom en skapad artificiell brist. Hushållsekonomin ansträngs av höga elabonnemang, bostadshyror, sjukvårdsförsäkringar och transportavgifter. Jodi Dean menar i Capital’s grave: Neofeudalism and the new class struggle (2025) att detta produktionssätt mer liknar en ny form av feodalism än kapitalism. Vi har blivit livegna med mobiltelefoner.

Nuets överflöd lånas från framtiden och bristen lämpas över på kommande generationer. Förr eller senare tar festen slut och bristen knackar på dörren.

Flera kritiska recensioner av Abundance menar också att förenklade byggregler sällan leder till de prisras Klein och Thompson föreställer sig. Byggbolag väljer att ändå hålla nyproduktionen begränsad för att hålla efterfrågan och priserna uppe. De bygger hellre i attraktiva områden som ger större avkastning än att skapa billiga bostäder i avreglerade förortszoner. Politiken måste styra med järnhand.

Zohran Mamdanis projekt för New York har fått namnet green abundance, grönt överflöd. Han tar därmed stafettpinnen från Alexandria Ocasio-Cortez nya gröna giv vidare. Men Kleins och Thompsons bok lyfter problem som även Mamdanis projekt kommer att ställas inför. Det gäller, precis som för avloppssocialisterna, att faktiskt leverera de förbättringar man talar om. Demokraterna måste förändras, som Marylands progressiva guvernör Wes Moore konstaterade, från att vara partiet för ”no and slow” till att bli ett parti för ”yes and fast”.

Mycket pekar också på att dagens liberala Yimby-grupper kan bli morgondagens Nimbys. De kommer hävda att marknadsvärdet på deras bostäder och butiksvinster sänks, om Mamdanis gröna överflöd-projekt faktiskt genomförs. Här i Sverige kan vi se en tydlig Nimbyfiering av högern, i hur de politiskt understött lokala protestgrupper mot vindkraftverk, flyktingförvar, reduktionsplikt för bensin och åtgärder mot segregering (”tvångsblandning” på Tidösvenska).

Samtidigt är Tidöregeringens stora ekonomiska satsningar på kärnkraft och försvar, stöd till skogs-, gruv- och bilindustrin och raseriet mot en blockerande ”grön myndighetsaktivism” ett konservativt och högerpopulistiskt uttryck för ett eget överflödsprojekt, som uppvisar likheter med Kleins och Thompsons liberala.

Läs mer

Problemet med denna form av överflöd är att den inte reproducerar välståndet, utan plundrar och kör slut på resurserna. Haven fiskas ut, skogarna avverkas, de fossila utsläppen återbinds inte. Nuets överflöd lånas från framtiden och bristen lämpas över på kommande generationer. Förr eller senare tar festen slut och bristen knackar på dörren. Eller så flyttas bara problemen till andra platser, utplundringen rör sig över jorden för att upprätthålla överflödet i väst.

Klein och Thompson hamnar inte i den fällan. Men deras gröna nyliberala vision är teknokratisk och teknikoptimistisk, utan att involvera civilsamhället. De har inga lösningar på de växande klassklyftorna eller på den artificiella brist som kapitalet påför marknaderna för att hålla priserna uppe. Det internationella perspektivet saknas helt.

Med Zohran Mamdanis projekt har nu också vänstern ett svar, som redan tycks ge politisk utdelning. Nog ser läget skit ut i dag, men socialism kan komma även ur rännstenen. Avloppssocialismen kanske till och med kan vara en framtid för vänstern.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 01 juli, 2025

Öresundsbron visar upp Malmös inställda framtid

Öresundsbron är Europas femte längsta bro. Foto: Pierre Mens/Scanpix/TT.

Minnena flyter ihop. Det kan inte vara när han gick in på en hemmafest på Istedgade och bajsade ned toagolvet efter många öl och en dåligt tillagad hipsterburgare. Då lommade min vän i väg utan att säga något och tog Öresundståget tillbaks över bron.

Nej, det här var en annan gång. Floss på Larsbjørnsstræde. Tio tequilashots för 100 danska. Sedan hade han tappat sitt pass och vid den här tiden stod inhyrda vakter på Kastrups tågperrong och krävde id-handling för påstigning mot Sverige. Vi behövde kunna förhandla. Det fick bli taxi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 30 juni, 2025

Gör Ungern gay igen

Prideparaden i Budapest har blivit en katalysator för kritik mot högerregeringen. Foto: Rudolf Karancsi/AP/TT.

Regeringen hotade med ansiktsigenkänning, böter och fängelse. Men när tåget väl drog igång fylldes boulevarderna av färg, jubel och satir – i protest mot det auktoritära projekt som gjort Ungern till EU:s mest homofoba land.

Den sista trafik som släpps fram på boulevarden utanför stadshusparken i Budapest är en dubbeldäckare med turister, som visar handhjärtan och knutna nävar. Folkmassan svarar med jubel och applåder.

En timme tidigare såg samlingen ännu oroande liten ut, men fyller nu hela den breda gatan och de omkringliggande torgen. Snart går demonstrationståget iväg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 27 juni, 2025

Linn Svansbo: Almedalen har blivit en rosébunker

Årets huvudperson under Almedalsveckan var ÖB Michael Claesson, som här syns ombord på HMS Carlskrona. Foto: Jessica Gow/TT.

På varenda scen diskuterades säkerhet och försvar. Men drömmarna om en bättre värld fick inte plats i årets Almedalsvecka.

Det mesta som går att säga om Almedalen har redan skrivits. Hundratals texter om lobbyismen, klägget, rosévinet, demokratin, näringslivifieringen.

Tyck vad du vill om nördarnas egen Roskildefestival, men den som lyssnar på talen och läser programmet lär sig något om dem som styr – eller gör anspråk på att styra – Sverige. I år lär man sig bland annat att Länsteatern Gotland anordnar seminarier om teatrarnas roll i totalförsvaret. Totalt finns närmare 400 programpunkter med orden ”försvar” eller ”beredskap” i titeln. Och istället för att hålla ett traditionsenligt tal besökte statsministern Ulf Kristersson endast ön för att posera framför det nyinköpta tyska luftvärnssystemet Iris-T.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 27 juni, 2025

Vänsterpartiet vill återta välfärden: ”Avkriminalisering”

Nooshi Dadgostar i Almedalen under fredagen. Foto: Jessica Gow/TT

”Gängkriminaliteten har slagit sig ned i själva navet i vårt samhälle”, säger Nooshi Dadgostar i Almedalen. Nu föreslår Vänsterpartiet en trestegsplan för att återta känsliga välfärdsområden – men näringslivets organisationer är kritiska.

De senaste månaderna har avslöjanden duggat tätt om att verksamheter som hvb-hem, personlig assistans eller avhopparverksamhet drivs av kriminella. 

– Gängkriminaliteten har slagit sig ned i själva navet i vårt samhälle, välfärden. Det är där de bygger sig in i vårt samhälle och bygger inflytande, säger partiledaren Nooshi Dadgostar i sitt partiledartal Almedalen under fredagen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 27 juni, 2025

Skönheten är ingenting utan ett samhälle

Nacka Grace vill vara 1920-tal, men blir mest en tom gest. Illustration: Brunnberg & Forshed.

Nacka Grace utanför Stockholm lajvar 1920-talets urbana charm men har helt glömt vad arkitekturen en gång ville göra för medborgarna.

Den nybyggda samtiden kan ibland tyckas ful, närmast ogästvänlig. Som tidigare i maj i Skellefteå, på höjden ovanför Northvolts enorma vita kala fabrikshallar. Det var tomt, förutom en korp som satt och skorrade sitt mäktiga storskogsljud i en tall i en kvarglömd dunge i den utplånade lingonskogen.

Att då ställa sig upp och ropa på skönhet, omsorg, rimlighet kan nästan tyckas som en medborgerlig skyldighet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 26 juni, 2025

Alice Aveshagen: Kåt och cool – men bara om du är smal

Artisten Lola Young har en egen stil, men hånas för att hon inte är smal nog. Foto: Amy Harris/AP.

Sex är fräckt och kul – så länge det kommer med ett pastellfilter, en midja i storlek 34 och ett skämt i slutet. Knullsug utan ironi bara pinsamt.

Ett särskilt obehag uppstår när en kvinna uttrycker knullsug utan ironi, utan filter, utan blinkning mot publiken. När orden står nakna, utan inramning, blir de pinsamma. Då kommer hånet – snabbt, instinktivt. En känsla av att något är fel, utan att man riktigt kan säga vad.

Den brittiska sångerskan Lola Youngs utskällda singel ”One thing” illustrerar just ett sådant uttryck. Inte för att den är mer sexuell än annan pop, utan för att den vägrar att vara smakfull. Hon inleder viskande: ”Oh, hi.” Ömt, nästan spelat blygt. Men sedan vänder tonen: ”I wanna make you feel appreciated when you’re deep up in me/When you’re deep up inside”. (”Jag vill att du känner dig uppskattad när du är djupt inne i mig/När du är djupt uppe”.)

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 26 juni, 2025

Farage tar kommandot över Storbritanniens höger

Foto: Ian West/PA Photos/TT, Adobe stock.

Nigel Farage är segerviss. Efter vårens lokalval i Storbritannien har hans högerparti Reform UK tagit makten på flera orter i landet – och i nationella mätningar slår de rekord efter rekord. Som Farages enda hinder står en av landets minst populära premiärministrar någonsin, ett fragmenterat Toryparti – och hans eget ego.

Preston, England.

I en av de vackra salarna i County Hall, med träpaneler längs väggarna och ljusblått tak, sitter tio män runt ett bord. Alla tillhör det politiska partiet Reform UK, och tillsammans utgör de den nyvalda kommunstyrelsen i Lancashire.

De väntar spänt på att deras partiledare, Nigel Farage, ska komma och gratulera dem till framgången i det senaste lokalvalet.

När Farage kommer in i rummet, iklädd kostym och en lila paisleymönstrad slips, börjar han genast skämta. Någon frågar Nigel om han vill ha något att dricka.

– Är det inte lite för tidigt för det? frågar Farage och skrattar gott.

Klockan är halv tio på morgonen och Nigel Farage har mycket att vara glad över. Valsegern för Reform UK i Lancashire i lokalvalen var total. Partiet vann 53 av totalt 84 platser i kommunfullmäktige. Näst störst blev de konservativa Tories, med endast 8 platser. Reform UK lyckades nästan helt utplåna både Tories och Labour. Landets två traditionella maktpartier backade med 40 respektive 27 mandat.

Samma mönster upprepades i en rad andra kommuner i England. Reform UK sitter nu i majoritet i 10 av de 24 kommuner och andra lokala municipaliteter som höll lokalval i början av maj. Partiet vann även flest mandat av alla partier – 677 av de totalt 1 650 mandat som fanns att ta. Nationella undersökningar visar att partiet nu är det mest populära i Storbritannien. Vissa undersökningar pekar på att runt 30 procent av alla britter skulle rösta för partiet om det var val i dag.


Reform UK grundades i slutet av 2018 av Nigel Farage, då under namnet The Brexit Party. Farage har länge varit en av Storbritanniens mest högljudda och inflytelserika EU-kritiker. Han var en av medgrundarna till partiet UKIP som han även ledde under 2010-talet. Efter Brexitomröstningen 2016 sade Farage att han hade uppnått sin politiska ambition och avgick som partiledare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 25 juni, 2025

Efter antisemitiska inläggen: ungsvensk kvar som medlem i SD

Foto: Christine Olsson/TT.

I maj meddelade Ungsvenskarna att ett ärende om uteslutning skulle inledas mot den medlem som bett nynazister om hjälp att skriva kongressmotioner. Men fram till nu har ärendet inte landat på medlemsutskottets bord – och ombudet som ville sätta ”judevarning” på Peter Wolodarski är fortfarande en del av partiet.

Den medlem i Ungsvenskarna och Sverigedemokraterna som bad om hjälp på ett högerextremt forum att skriva motioner till de förstnämndas kongress är fortfarande medlem i partiet, kan Flamman avslöja.

Det var i maj som Flamman publicerade en granskning av kongressombudet, som även ertappades med att ha skrivit grovt rasistiska kommentarer på plattformen X. I ett inlägg skriver han att man borde sätta en ”judevarning” på Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski, och i ett annat beskriver han invandrare som ”rasfrämlingar”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Kommentar 25 juni, 2025

Paulina Sokolow: Låt inte Åkesson utnyttja Sveriges judar

Vid sitt tal i Almedalen bad Jimmie Åkesson om ursäkt för partiets antisemitism. Foto: Christine Olsson/TT

I sitt tal i Visby riktade sig Åkesson under ett ögonblick direkt till Sveriges judar: ”Jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.” 

Botgöring? Tillåt mig att tvivla.  

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)