Hela Kakan

Kakan Hermansson.
Forum.

Omslaget till bloggaren och konstnären Karin ”Kakan” Hermanssons bok Hela Kakan har en uppkäftig metallisk rosa färg som ramar in en bild av Kakan själv, omgiven av sminkprylar och feministsymboler. Det är en passande illustration av den bejakande feminism hon skriver fram i sina bloggtexter: en som understryker hur alla icke-män är överlevare i patriarkatet och använder de överlevnadsstrategier, de sätt att må lite bättre, som de har tillgång till.
Hon har själv blivit föremål för den ytterst individfokuserade, och därmed ganska liberala, anklagelsen att hon är en ”dålig” feminist eftersom hon på sin blogg, som numera primärt är en så kallad skönhetsblogg, ger lika mycket utrymme åt hudvård som åt genusanalys – även om det sistnämnda för Hermansson inte är någon separat fråga utan genomsyrar allt hon skriver och skapar.

Bloggens beskrivningar av tillvaron i vårt patriarkala, rasistiska klassamhälle som en kamp på liv och död där varje liten oas av systerskap är ett andrum, känns igen i bokens texter, men här lyser de skönhetsprodukter som pryder framsidan med sin frånvaro. I stället bjuder Hermansson på en samling texter där det personliga i högsta grad är politiskt. Här blandas skildringar av uppväxten i ett arbetarklasshem med det feministiska uppvaknandet och genusanalyser av populärkulturella fenomen. Upplägget är inte originellt, men Hermanssons karismatiska ton som på samma gång är krasst saklig, förtvivlat rasande och underfundigt humoristisk ger texten driv.
Köns- och klassperspektivet alltså är allestädes närvarande, som när hon i de kärleksfulla texterna om sin syster och mamma krasst konstaterar att hennes älskade mamma i egenskap av arbetarklasskvinna statistiskt sett kan förväntas leva betydligt kortare än många andra grupper, och att systern, som drabbades av cancer, säkerligen fått sin sperma räddad och sluppit sterilitet om hon bara varit cisman. Hermansson skräder inte orden när hon beskriver det samhälle vi lever i som ”en värld som förintar kvinnor”. Den överlag skarpa, om än överskådliga, analysen svajar något i resonemanget kring medelklass och ”kulturmedelklass”, som är särskilt laddade begrepp för Hermansson i och med hennes egen resa från arbetarklass till konstfacksstudent och därmed så kallad ”kulturmedelklass”. Det är medelklassen som skildras som motpol och förtryckare, och så småningom föremål för den politiskt uppvaknande Kakans klasshat. Och medelklassen härbärgerar onekligen många av samhällets normer, men det är tveksamt hur användbar den är som kategori för en klasskamp som riktar in sig på en ändring av ägande- och produktionsförhållanden.
Men å andra sidan är Hela Kakan kåserier snarare än teorier, även om det märks att Hermansson står stadigt på en teoretisk grund av genusanalys. Och som sådana är texterna njutbara även om de kanske inte öppnar upp särskilt många nya perspektiv. Kakan Hermansson visar att det går att vara både tillgänglig och kompromisslös.