När Sofia Rapp Johansson debuterade med den råa och roliga, fantastiska och fruktansvärda Silverfisken 2007 handlade det om en självbiografisk debut som delar av den institutionella kritiken inte kunde hantera.
Pappas penis som en obelisk/ rakt i stjärten på hans silverfisk
För vissa manliga kritiker blev den lyriska monologen från ”Fija” som under många år våldtas av sin pappa och pappans vänner trippelt problematisk. För det första var det inte säkert att det skildrade var ”sant”, för det andra var det i så fall alldeles för kladdigt och opassande privat, och för det tredje så representerade berättelsen ett intresse som var ”partikulärt” (till skillnad från allmänt) och därför varken särskilt kvalitativt eller angeläget.
Silverfisken fick dock sin revansch, belönades så småningom med Katapultpriset, gavs ut i pocket och har sedan dess följts upp av Rapp Johansson med två andra, delvis självbiografiska, berättelser om Fija. I Tills skulderbladen blivit vingar skildras till exempel hur Fija och hennes syskon slussas mellan olika fosterhem där de utsätts för misshandel, övergrepp och vanvård. Socialtjänsten ingriper inte.
Vem bär ansvaret för Fijas/Sofias uppväxt? Utanför fiktionen har Rapp Johansson i flera år arbetat för att skapa samhällsdebatt kring de egna upplevelserna. Tillsammans med sin syster har hon också stämt staten för vanvård – och förlorat i två instanser. Nyligen fick de avslag på sin överklagan till högsta domstolen.
Det finns alltså ingen som kan krävas på ansvar, ingen upprättelse att få. Men däremot ofattbara summor pengar i rättegångs- och advokatkostnader att betala. Priset för att söka göra den ”partikulära” erfarenheten till ett allmänt och gemensamt problem, har varit mycket högt för Sofia Rapp Johansson.
*Vill du hjälpa Sofia Rapp Johansson? Swisha i så fall till 070-393 92 93 eller sätt in ditt bidrag direkt till statens konto BG 5050-7995, märk med T2868-16.