Kultur/Nyheter 31 oktober, 2016

Lyssna till dissonansen

<em>Kittlande rasism, farliga arbetare och lösaktiga kvinnor som straffas med döden – tar skräckgenren naturligt ställning för konservativa ideal? Rasmus Landström har läst om en klassiker av HP Lovecraft, och vänder sig till skräckforskningen för svar.</em>

Är skräck en politisk genre? Det var en fråga som jag funderade mycket på i somras när jag hemma hos mina föräldrar läste om Skuggor över Innsmouth av H.P. Lovecraft. Just då var det stekhett ute på verandan där jag satt och stirrade ut på en veteåker med svetten rinnande längs ryggen.

Skuggor över Innsmouth handlar om Robert Olmstead, en ung student som är ute på en antikvitetsrunda i New England. En dag kommer han till den lilla staden Innsmouth där han har fått höra att de mest fantastiska antika smyckena ska finnas. Men staden är kuslig, den består av krokiga gator där förfallna ruckel tycks ha kastats ut på måfå. I fönstren kikar människor med hoptryckta skallar och utstående ögon ut. På en lokal krog får Olmstead höra talas om en uråldrig civilisation under vatten; där bor ”The Deep Ones”, ett slags fiskliknande, ondskefulla varelser som emellanåt stiger upp ur havet och våldtar stadens kvinnor. Samtidigt som detta berättas för Olmstead blickar han ner mot havet och ser hur vågorna börjar svalla.

Det var längesen jag läste novellen sist, säkert tjugo år sedan och den gången förstod jag inte vad det var som gjorde den så obehaglig. Men nu satt jag med Michel Houellebecqs Lovecraft-biografi Emot världen, emot livet bredvid mig, och i den hittade jag en förklaring. Lovecraft, skriver Houellebecq, var närmast besatt av eugenik och rasläror. Tanken om degeneration och rasblandning är helt centrala i hans författarskap och ingenstans är det så tydligt som i Skuggor över Innsmouth. Traditionellt sett, fortsätter han, har man betraktat Lovecrafts rasism som ett trots att… Trots att han hatade svarta och ansåg att rasblandning var förkastligt var han en bra författare. Men i själva verket borde man vända upp och ner på resonemanget. För vad är rasism, frågar Houellebecq, om inte den ultimata rädslan för det okända? Det är den som besjälar Lovecrafts skräck och får läsaren att rysa åt hans visioner. I slutet av Skuggor över Innsmouth inser Olmstead att han själv är ett barn till en fiskvarelse och att han så småningom kommer förvandlas till en av dem. Rasismen, fortsätter Houellebecq, gör med andra ord inte Lovecrafts noveller sämre – utan bättre.

Rasismen gör med andra ord inte Lovecrafts noveller sämre – utan bättre.

När jag satt där i sommarvärmen kände jag hur det här resonemanget slog ner som en blixt i mig. Det fick mig att börja fundera på vad det egentligen är som skrämmer oss i bra skräckfiktion. Mycket av det som ger oss rysningar handlar ju om människor som bryter mot samhällets konventioner – som i Lovecrafts fall raslagarna – och därefter straffas för det. Talar skräcken till oss genom våra mest atavistiska och fördomsfulla sidor? Är det i så fall politiskt ”problematiskt” att gilla skräck?

Skräck och gotik

För att komma någon vart måste vi dock börja i frågan om vad skräckfiktion egentligen är. När uppstod den? Vilka är dess kännetecken? En som har försökt reda ut det är litteraturvetaren Mattias Fyhr i avhandlingen De mörka labyrinterna: Gotiken i litteratur, film, musik och rollspel. Där vill han definiera vad gotik är, och för att kunna göra det skiljer han den från skräckfiktionen. ”Skräckinslag” skriver han, är en uråldrig företeelse. Redan i antikens gamla dramer förekommer det spöken och andeväsen som hemsöker huvudpersonerna. Men skräckinslag är inte synonymt med skräckgenren, för den genren uppstod så sent som 1931 då filmversionen av Frankenstein med Boris Karloff och Dracula med Bela Lugosi kom. Det var filmer som marknadsfördes som ”horror” och vars främsta syfte var att chockera publiken. Fyhr skriver: ”Skräckgenren syftade till att sätta skräck i publiken medan gotiken – som uppstod på 1700-talet – handlade om skrämda människor, eller skrämmande människor vilkas ångest och irrationalitet gestaltades”. Som exempel på det senare tar han Mary Shellys roman Frankenstein där monstret inte är särskilt läskigt – snarare väcker han läsarens medkänsla där han irrar runt på spöklika engelska hedar. Fyhr fortsätter sedan med att visa hur dessa traditioner existerar sida vid men att de ofta buntats samman under paraplytermen ”skräck”. Ett alldeles färskt exempel på det som han skulle kalla gotik är tv-serien Penny Dreadful som kretsar kring huvudpersonen Vanessa Ives ensamhet och ångest, och där skräckinslagen mer sätter stämningen än fungerar som ett ändamål. Denna serie har dock marknadsförts som ”horror”.

Här skulle man kunna invända att det är svårt – för att inte säga omöjligt – att hålla isär skräckgenren och den gotiska traditionen. Fyhr definierar till exempel filmerna Alien och The Shining som gotik, medan han kallar Halloween och Mimic för skräck – en uppdelning som i mina ögon är ganska godtycklig. Dessutom placerar Fyhr Lovecraft inom gotiken – en författare som jag ser som själva urdefinitionen av en skräckförfattare. Men det vi ändå kan ta med oss från De mörka labyrinterna är att mycket av det som vi i dag betecknar som skräck vill andra saker än att skrämma oss. Ett exempel är den brittiska zombieserien In the Flesh från 2013 som på ett plan är en berättelse om köttätande zombies, men som på ett annat skildrar utsatta ungdomar som inte passar in på den konservativa engelska landsbygden.

Sociala hierarkier och normkritik

Men tillbaka till frågan: måste skräcken vara fördomsfull och inskränkt? Där är svaret uppenbarligen nej. På senare år har det kommit en mängd norm- och samhällskritiska skildringar som bryter mot såväl skräcktraditioner som samhälleliga tabun. Här finns allt från den feministiska vampyrfilmsvågen från Iran och de normkritiska tv-serierna True Blood och Being Human till John Ajvide Lindqvists socialrealistiska förortshorror. Här finns bokserier som Engelsfors-trilogin som skildrar klassproblematik i ett nergånget brukssamhälle och filmer som The Babadook som ger monstret i garderoben en feministisk skruv. I dessa berättelser är det sällan uppenbart vem som är offer och vem som är förövare, och i flera av dem tycks samhället vara själva monstret.

På varje feministisk vampyrfilm går det hundra berättelser om lättfotade kvinnor och farliga arbetare.

Men samtidigt bör man komma ihåg att detta bara är en liten del av helheten. På varje feministisk vampyrfilm går det hundra berättelser om lättfotade kvinnor och farliga arbetare. Och samtidigt som Ajvide Lindqvist skriver sympatiska berättelser om arbetarungar breder ”underklasskräcken” ut sig. I filmer som Eden Lake, Them och Green Room berättas det om hur män och kvinnor från medelklassen åker ut till gudsförgätna hålor där de blir attackerade av en inavlad underklass med trasiga tänder och ovårdat språk. Och enligt samma princip som jag beskrev i inledningen, att det är rasismen som gör Lovecrafts berättelser otäckare, är det klasshatet som besjälar dessa filmer.

För att få någon ordning på mina tankar ringer jag upp litteraturvetaren Anna Höglund vid Växjö universitet. Hon disputerade 2009 med en avhandling om vampyrer i fiktionen och efter det har hon blivit något utav en guru inom skräckforskningen. Just nu håller hon på med ett stort projekt som heter ”Monstret och människan” där hon försöker ta reda på vad som skiljer vår tids monster från historiens, och hennes perspektiv är samhällskritiskt.

anna-ho%cc%88glund

Anna Höglund. Foto: Linnéuniversitetet.

Jag börjar med att fråga om skräckfiktionen inte har en inbyggd konservatism i sig? I ärlighetens namn har den ju inte utvecklats särskilt mycket sedan Edgar Allan Poes dagar – det är fortfarande svajande kristallkronor och dörrar som slår igen i åskådarens ansikte. Kanske är det så att de underliggande föreställningarna från 1800-talet också har följt med?

Höglund funderar en stund, sedan svarar hon:

– Jag håller både med och inte med. Ta en serie som True Blood som exempel. Den är oerhört präglad av en slags socialdarwinism som känns igen från den tidiga vampyrfiktionen. Det finns en tydlig social hierarki där varulvarna representerar arbetarklassen och vampyrerna överklassen. Dessa hierarkier kan inte brytas, precis som i 1800-talets vampyrfiktion. Samtidigt är det mera komplext än så. För True Blood handlar också om vårt samhälle och vampyrerna symboliserar inte bara överklassen utan även utstötta homosexuella.

Å ena sidan, säger Höglund, fundamenteras mycket av skräckens uttrycksmedel på 1800-talet. I den bemärkelsen är den konservativ. Å andra sidan finns en stark drivkraft att göra stoffet till sitt eget. Skräckförfattare är ofta väldigt medvetna om traditionen och det gör att de kan skapa vad Höglund kallar ”improvisationer på arvet”.

– När Ann Rice till exempel skrev En vampyrs bekännelse 1976 var hon influerad av Bram Stokers Dracula. Samtidigt moderniserade hon vampyren: för hennes vampyr var kors och vigvatten bara trams. Skräckberättelser är ofta traditionstyngda till sin natur men samtidigt anpassas de hela tiden till vår samtid och vårt samhälle.

Kollektiva mardrömmar

Vi pratar vidare och Höglund är uppeldad. Vid ett tillfälle utbrister hon att ”det kan vara progressivt bara att skriva skräck”. Men hon talar också om att stora delar av genren präglas av socialkonservatism. Detta är ett ovanligt sätt att se på skräckfiktionen, oftast brukar man diskutera den i termer av moral: Är den skadlig för oss? Hur påverkas unga tjejer av den? Men Höglund säger att hon är mer intresserad av vilka ”kollektiva mardrömmar” den avspeglar. Jag ber henne förklara ordets innebörd.

– Det är ett begrepp som filmvetaren Robin Woods har myntat, och man skulle kunna säga att det är den politiska dimensionen i skräck. Under 1950-talet så handlade mycket skräck om rädslan för kommunismen, för att ta ett exempel. Under 1980-talet stod aids i centrum och under 1990-talet yuppie-erans narcissism. I dag är det vanligt med dystopier där världens resurser håller på att ta slut. Klimathot och terrorism är också vanliga teman.

– Ett intressant exempel är tv-serien The Strain som handlar om en vampyr som kapar ett flygplan och sprider ett virus över hela världen. I den serien gömmer sig vampyrerna i rasmassorna efter Word Trade Center. Det är alltså en serie som spelar på både patriotiska och samhällskritiska känslor.

Men Lovecraft då, hur förhåller man sig till honom och hans rasism? Jag berättar om vad jag ser som en rasbiologisk linje från Skuggor över Innsmouth, via 1970-talets Motorsågsmassakern, där en inavlad sydstatsfamilj sågar sönder ett gäng ungdomar, till den nyutkomna Bone Tomahawk – en westernskräckis där grottvarelser skalperar och äter upp invånarna i en amerikansk småstad.
Höglund funderar igen.

– Tanken om degeneration var ju en väldigt tydlig kollektiv mardröm på Lovecrafts tid och den har levt kvar.

De bästa skräckberättelserna är reaktionära, anarkistiska och revolutionära på samma gång.

Jag måste vara helt ärlig och erkänner för Höglund att jag dras till dessa politiskt inkorrekta berättelser. Då säger hon en sak som jag fäster mig vid. Nämligen att skräckberättelsen aldrig är någon entydig utsaga som bara vill förmedla ett budskap. Den är lika komplex som all annan form av fiktion där olika samhälleliga narrativ överlagrar och motsäger varandra. Det får mig att tänka på en sak som Stephen King skrev i Dödsdansen från 1980. Där påpekade han att all bra skräck är politiskt mångtydig. Skräck tillåter oss å ena sidan att utforska våldsamma och revolutionära känslor, eller som King formulerar det: ”den ställer portarna till mentalsjukhusen på vid gavel och låter samhällsordningen gå under”. Å andra sidan är återgången till det normala helt central; Våldsverkarna straffas och galningarna spärras in i slutet. De bästa skräckberättelserna, skriver King, gestaltar civilisationskritiska och samhällsbevarande känslor sida vid sida. De är reaktionära, anarkistiska och revolutionära på samma gång. Höglund instämmer i Kings resonemang:

– Det är för enkelt att säga att den ena skräckberättelsen är progressiv medan den andra är konservativ. I stället måste vi lära oss att lyssna till dissonansen som finns i alla skräckberättelser. Det tror jag är det viktigaste ur en politisk synvinkel.

The Shadow over Innsmouth



HP Lovecrafts novell utkom första gången 1936, och har sedan återpublicerats många gånger. Här i den amerikanska skräck- och scifi-tidskriften Weird Tales från 1942.

Utrikes 12 februari, 2026

Kan Norges två socialistpartier enas mot miljardärerna?

Norska stortinget byggt i Lego. Foto: Petter Evertsen.

Norge har två vänsterpartier i parlamentet, samtidigt som unga väljare driver högerut och miljardärerna kraftsamlar. Är landets socialister splittrade i onödan – eller kan mångfalden leda dem till seger? Flamman reser till Oslo för att förstå varför två inte kan bli en.

– Han stod vid vår valstuga och rageade.

Marian Hussein, vice partiledare för Sosialistisk venstreparti, pekar ut mot Eidsvolls plass där snön yr i vinden. Stora salen är byggd med fönster mot torget så att protester där utifrån kan höras in. Över slottet en bit bort vajar den norska kungaflaggan mot en gråmulen himmel. Kungen är i stan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Utrikes 11 februari, 2026

Ungersk oppositionsledare hotas med sexfilm: ”Ger inte efter”

Péter Magyar är tidigare medlem i Ungerns regeringsparti Fidesz, men är i dag Orbáns främsta utmanare om makten.

Partiledaren för Ungerns största oppositionsparti, Tisza, skriver på X att Orbán-anhängare hotar att läcka en sexfilm på honom under tisdagen. De har utpressat och hotat med videoinspelningar och förtal under lång tid, skriver han.

– Ja, jag är en 45-årig man, och jag är van vid att ha sex, skriver den ungerska oppositionsledaren Péter Magyar på X.

I inlägget hävdar Magyar, som leder det ungerska oppositionspartiet Tisza, att anhängare av Viktor Orbán under tisdagen kommer offentliggöra en sexfilm på honom och hans tidigare flickvän. Videon är enligt Magyar inspelad med hemlig utrustning, möjligen förfalskad, och har under dagen skickats som länk till flera reportrar, skriver han.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 11 februari, 2026

Paulina Sokolow: Att skratta med nazister gör inte judar tryggare

Anna Nachmans kontakter med högerextrema är inget att skratta åt. Foto: Wikimedia (montage).

Som begravningsansvarig i Judiska församlingen har Fokusskribenten Anna Nachman ett ansvar att vara inkännande mot alla sorters judar. I stället reserverar hon sin förståelse för nazister och antisemiter.

– Varför låter sig judiska män omskäras?

– Judiska tjejer tar inte i något som inte har minst 20 procent avdrag. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 februari, 2026

18-åring döms för att ha kallat trafikinspektör rasist

18-årige ”Adam” ilsknade till när han kuggade uppkörningen – och hamnade i rätten. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

När Adam, 18, missade sin uppkörning kallade han förarprövaren rasist. ”Grovt nedsättande”, menar domstolen, som dömer honom för förolämpning mot tjänsteman.

Att kalla en tjänsteman rasist kan numera vara olagligt, enligt en ny dom från Kristianstads tingsrätt. Där dömdes 18-årige ”Adam” nyligen för hot och förolämpning mot tjänsteman. Enligt domen kallade han en förarprövare för rasist och hotade honom dessutom med våld.

Det var i augusti förra året som ”Adam” körde upp tillsammans med den 34-årige trafikinspektören. Försöket att ta körkort var hans tredje i ordningen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 februari, 2026

LO vill avskaffa 40-timmarsveckan: ”Ska tillhöra historien”

LO:s ordförande Johan Lindholm och avtalssekreterare Veli Pekka Säikkälä på pressträffen i LO-borgen. Foto: Lars Schröder/TT.

Arbetstiden ska sänkas, meddelade LO förra veckan. Dit ska man nå genom förhandlingar med näringslivet, som dock säger tvärt nej. Nu vill Vänsterpartiet öppna för lagstiftning om förhandlingarna kraschar.

– 40-timmarsveckan ska tillhöra historien, säger LO:s ordförande Johan Lindholm vid pressträffen i fackorganisationens ”borg” vid Norra Bantorget i Stockholm.

Där lägger han tillsammans med fem andra fackliga företrädare fram den strategi som ska leda fram till en kortare arbetsvecka. I presentationen pekar man på bland annat grannländerna Danmark och Norge som lagstadgat om 37 respektive 37,5 timmars arbetsvecka.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 10 februari, 2026

Osäker framtid när Rojavas självstyre kollapsar

En syrisk soldat är på väg ned i en tunnel som använts av de Syriska demokratiska styrkorna (SDF) i staden Ain Issa i nordöstra Syrien, lördagen den 24 januari 2026. Foto: Ghaith Alsayed/AP/TT.

Det självstyrande Rojava ledde kampen mot IS och har länge framhållits som ett demokratiskt och jämlikt ideal av den internationella vänstern. När regionen nu är på väg att tas över av den syriska regeringen – bestående av tidigare jihadister – höjs både lojala och kritiska röster.

Den 10 januari spreds en video på sociala medier där en man i uniform slänger ned en kvinnlig kurdisk soldats kropp från ett utbombat hus i Aleppo. Det var strax efter att den syriska regeringen meddelat att de erövrat staden, och enligt Syrian network for human rights var mannen en syrisk soldat.

Händelsen ledde till en internationell kritikstorm. Plötsligt tycktes de farhågor som många haft sedan Bashar al-Assads regim störtades av rebellgruppen HTS i december förra året vara på väg att besannas. Skulle det bli en militär konfrontation mellan Syriens nya regim – ledd av Ahmed al-Sharaa, tidigare känd som krigsherren al-Jolani – och det kurdiska självstyret i Rojava i norra Syrien?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (2 svar)
Ledare 10 februari, 2026

Socialdemokraterna triangulerar sig mot avgrunden

Personal vid Södersjukhuset demonstrerar mot utvisningen av undersköterskorna Zahra Kazemipour och hennes man Afshad Joubeh till Iran. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Genom att kopiera Sverigedemokraternas migrationspolitik trodde Socialdemokraterna att konflikten skulle försvinna. I stället har man hjälpt SD att bana väg för ännu extremare förslag.

Det har skrivits mycket om hur cynisk och kallhjärtad Socialdemokraternas migrationspolitik är. Det förtjänar att sägas. Men minst lika allvarligt är att den är ogenomtänkt.

Förra veckans turer kring tonårsutvisningarna, där partiet först stödde och sedan tog avstånd från sin egen politik, visar att Socialdemokraterna överhuvudtaget inte har tänkt igenom konsekvenserna av den linje man slagit in på. De saknar strategi.

Socialdemokraterna har bestämt sig för att det bästa sättet att hejda väljarflykten till SD är att ”neutralisera” migrationsfrågan. Oavsett vad SD och Tidöregeringen föreslår ska man hålla med. Då kan man komma bort från den hemska gal-tan-skalan, där Socialdemokraterna aldrig har trivts, och i stället driva konflikt på den traditionella vänster-högerskalan, där Socialdemokraterna har en fördel.

Trodde man att när alla plötsligt håller med varandra i migrationsfrågan – den fråga som gett SD makt och identitet – så kommer partiet bara lägga sig ned och ge upp?

Problemet är att denna strategi bygger på en statisk syn på opinionen. Att många väljare i dag vill ha en hårdare migrationspolitik tolkas som att de alltid kommer att vilja ha det – oavsett hur långt politiken förskjuts.

Den bygger också på en naiv syn på Sverigedemokraterna. Partiet behandlas inte som en strategisk aktör, utan som ett stillastående hinder. Deras position antas vara fastfrusen.

I själva verket har SD alltid anpassat sin retorik efter vad som för tillfället är socialt acceptabelt. De placerar sig i ytterkanten av det möjliga, men inte utanför. Under 2010-talet sade de att det är bättre att hjälpa till på plats med bistånd än att släppa in dem i Sverige. Stängda gränser paketerades som ett sätt att förbättra integrationen.

Inget av detta var uppriktigt. De vill inte ha bistånd eller integration. De vill ha ett rasrent Sverige. Precis som de alltid har velat. Skillnaden är att de har blivit bättre på att dölja det.

Det är så de har gått från skinheads till Sveriges näst största parti.

När den politiska mitten flyttar sig högerut intar SD positioner ännu längre till höger. När det blir acceptabelt att tala om stängda gränser börjar de propagera för återvandring. När integration inte längre anses vara önskvärt kan de skriva om lagarna för att skicka ut människor som är fullt integrerade.

Det är exakt vad som har hänt under Tidöregeringen.

De lagändringar som Socialdemokraterna reflexmässigt har röstat för har nu fått konsekvensen att människor som vuxit upp i Sverige riskerar att skickas ut.

När de tre andra oppositionspartierna tog initiativ till att stoppa tonårsutvisningarna, och när Socialdemokraterna sade blankt nej nåddes en gräns. Det man hade försökt undvika mest av allt – konflikt om migrationspolitiken – uppstod nu i de egna leden.

Att sätta migrationspolitiken på autopilot fungerar bara om man är beredd att följa med hela vägen ut på extremhögerkanten. Där vinner man inga val.

Socialdemokraterna hade kunnat staka ut en egen position. De hade kunnat förespråka en stram migrationspolitik som ett medel för att uppnå integration. Stängda gränser, utan att sparka ut invandrare som har integrerats. Det hade inte varit svårt. Det hade inte krävt någon uppgörelse med sin egen åtstramande finanspolitik, och bristen på jobb och bostäder. Och det hade nog varit i linje med folkviljan.

I stället skrev man under på Sverigedemokraternas politik utan att tänka igenom vad den faktiskt innebar.

När konsekvenserna blev tydliga tvingades man vika sig för sina gräsrötter och samarbetspartier.

Läs mer

I stället för att stå fast vid en egen position framstår man nu som svag och velig. Det underminerar den omsvängning man hoppades skulle locka tillbaka LO-medlemmar som har bytt till SD.

Det blir övertydligt att Socialdemokraterna inte själv tror på sin egen migrationspolitik. Sverigedemokraternas Martin Kinnunen skriver på Twitter att ”man inte kan lita på S när det kommer till migrationspolitiken. De låter sig i dag enbart styras av taktik och trianguleringsstrategi. Vad de egentligen tycker har de glömt bort för länge sen.”

Han har inte fel.

Migrationspolitiken kommer att bli en huvudfråga i valet 2026. Tror Socialdemokraterna på allvar att Sverigedemokraterna skulle stå och se på när deras enda politiska fråga ”neutraliseras”?

Trodde man att när alla plötsligt håller med varandra i migrationsfrågan – den fråga som gett SD makt och identitet – så kommer partiet bara lägga sig ned och ge upp?

Det är inte bara cyniskt att tro det. Det är ansvarslöst.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 09 februari, 2026

Kan Epstein äntligen få monarkin att falla?

Foto: Thomas Clot/AFP.

Epsteinaffären har avslöjat hur nära Europas kungahus rörde sig maktens mörka kretsar. I Norge skakar skandalen nu hela monarkin i grunden.

I höstas tog det fyra rånare mindre än sju minuter att i en spektakulär juvelkupp dra ned byxorna på en institution som länge ansetts vara oantastlig. Under flykten från Louvren gled kejsarinnan Eugénies prinsesskrona ur händerna på rånarna och landade på trottoaren. Nu har museet släppt bilder på den gravt tilltufsade regalien. Kejsarinnan var en modeikon och hade säkert hävt ur sig ett skrik om hon sett kronans tillstånd.

Men den som vill beskåda en kunglighet som vanärats i Paris behöver inte åka ända till Frankrike. Det räcker att besöka vårt grannland. ”Paris är bra för otrohet”, skrev den norska kronprinsessan Mette-Marit i ett av de många mejl till pedofilmiljardären Jeffrey Epstein som nu offentliggjorts av USA:s justitiedepartement.

Ärvd makt är lika fel oavsett hur sympatisk arvtagaren råkar vara.

Sveriges prinsessa Sofia nämns också i dokumenten. Och Storbritanniens prins Andrew utreds av brittisk polis för att ha lämnat hemliga uppgifter till Epstein. Men just Mette-Marits relation med Epstein verkar ha varit särskilt intim. Totalt nämns hon runt 1 000 gånger i Epsteindokumenten.

”Är det olämpligt av en mamma att föreslå två nakna kvinnor som bär en surfbräda som bakgrundsbild till min 15-årige son?”, skrev kronprinsessan i ett annat mejl. Och samtidigt som hennes vänskap med vår tids mest ökända sexförbrytare blottläggs sitter samma son, Marius Borg Höiby, i rättegång. Han är anklagad för 38 brott. Bland annat fyra våldtäkter och en misshandel av en tidigare flickvän.

Nu tycker färre än var femte norrman att Mette-Marit är lämplig som drottning, enligt en opinionsmätning från Aftenposten. Och bara drygt hälften av befolkningen vill ha kvar monarkin.

Louvren skriver i ett pressmeddelande att de räknar med att kunna restaurera kejsarinnan Eugénies deformerade krona. Norges monarki tycks ungefär lika kvaddad. Kommer förtroendet gå att rädda?

Som dansk är jag uppväxt med drottning Margrethes tal varje nyårsafton. Hon var en folkkär och ödmjuk monark. Med värme, humor, och ibland en cigg i mungipan, enade hon landet. Det är lätt att förstå danskarnas kärlek för henne.

Margrethe abdikerade för två år sedan och efterträddes av sonen Frederik, men danskarna har fortsatt högt förtroende för kungahuset. I Danmarks Radios mätning från december förra året ville hela 72 procent bevara monarkin. I Sverige är stödet för kungahuset nästan lika stort. Personligen har jag svårt att förstå varför. Sveriges kung framstår varken som särskilt folklig, ödmjuk eller enande. Kungen skrattar man åt, inte med.

Egentligen spelar det ingen roll om monarken är en Margrethe eller en Mette-Marit. Ärvd makt är lika fel oavsett hur sympatisk arvtagaren råkar vara. Men nu är de norska byxorna neddragna. Kan inte någon ta vara på det?

De skandinaviska länderna är några av världens mest moderna. Vi har väloljade val, låg korruption, hög levnadsstandard och stor frihet. Samtidigt har vi monarker som föds in i ämbetet, som inte får tro eller tycka vad de vill, inte kan dömas för brott och kostar skattebetalarna hundratals miljoner kronor per år.

En av kostnaderna för kungahuset är apanaget, deras fickpengar, som förra året låg på 190 miljoner kronor i Sverige. Men de totala kostnaderna för monarkin är långt högre än så. Enligt en rapport framtagen av Republikanska föreningen kostade kungahuset år 2020 totalt 1,5 miljarder kronor. De pengarna skulle komma till bättre användning i välfärden.

Läs mer

Ungefär samtidigt med juvelkuppen mot Louvren marscherade miljontals amerikaner mot Trump. ”Inga troner, inga kronor, inga kungar”, skanderade de. Är det inte dags för en skandinavisk ”No kings”-rörelse?

Monarkin är en kvarleva från en tid då vi hade trälar, kroppsstraff och åderlåtning. Tre saker som lyckligtvis endast lever kvar i historieböcker och på museer. Frågan är hur lång tid det tar innan även kungahuset flyttar dit?

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 07 februari, 2026

Rojin Pertow: Nostalgin för ”Girls” är ett rop på hjälp

Fönstret mellan Trump 1.0 och hoppet om en bättre värld efter finanskraschen har en särskild dragningskraft av hopp och optimism, symboliserad av tv-serien ”Girls”. Foto: HBO.

Åren före Trumps första mandatperiod beskrivs ofta som hoppfulla, oskyldiga, innan internet blev aggressivt algoritmmättat. En tid då man fortfarande använde Valenciafiltret på Instagram. Minns du?

En artikel i Newsweek menar att Z-generationen (folk födda 1997–2012) odlar en ömsint nostalgi för det tidiga 2010-talet. Och få kulturella produkter definierar 10-talet pre-Trump så väl som Lena Dunhams HBO-serie Girls. De fyra självupptagna men ack så relaterbara tjejerna Hannah, Marnie, Jessa och Shoshannahs uppskjutna förlovningar och könssjukdomar i New York förkroppsligar den millennialspecifika känslan av dumdristig hoppfullhet i en kultur som nyss hade genomlevt George W Bush och var redo för Obama-eran. Seriens sista avsnitt sändes 2017 då figurerna närmar sig 30. Mycket hann hända från den där lunchen med päronen i första avsnittet då Hannah yttrade det i dag ikoniska citatet: ”Jag vill inte skrämma ihjäl er, men jag tror att jag kan bli min generations röst.”Klipp till fem år senare och en av seriens allra sista scener. Vi befinner oss i Upstate New York. Man hör hur Hannahs son Grover äntligen suger tag och ammar efter att ha vägrat sedan födseln. Det är en hisnande sträcka mellan de två scenerna. Däremellan: fester i gamla industrilokaler i Bushwick, innerliga singer songwriter-bakgrundsspår, explicita sexscener och tonvis med det nu så saknade ”millennial optimism”-perspektivet på livet.

Sedan en tid tillbaka har Girls återupptäckts av dagens 20-taggare. På Tiktok pågår på klassiskt tjej-manér diskurs om vem i kompisgänget som motsvarar vem i Girls-universumet. Suget efter det som var före dagens nihilistiska ironiförgiftade kultur tycks omättligt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 07 februari, 2026

Alice Aveshagen: Logistikkungen vill bli kulturman

Jeff Bezos anländer till Diors modevisning tillsammans med sin fru Lauren Sánchez. Foto: Frat/Backgrid UK/TT.

Bezos intåg i modevärlden är noga planerat. Frågan är om hantverket kan överleva mötet med hans pengar.

I en salong fylld av människor vars kläder kostar mer än en genomsnittlig småstadsvilla uppstår en särskild tystnad. Inför det faktum att mänskliga händer har lagt tusentals timmar på att tämja sidentyll och glaspärlor känner man andakt och ödmjukhet.

Men under Paris haute couture-modevecka bröts denna stämning av ett annat ljud: det metalliska klickandet från säkerhetsvakter som banade väg för en av världens rikaste män.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)