Sverige och vänstern måste fortsätta vittna om och påtala de inskränkningar mot demokratin som sker i Turkiet. Gränsen är för längesedan överskriden, men vi måste försvara den.
I veckan som gått har tio journalister från den regeringskritiska dagstidningen Cumhurriyet gripits. Även borgmästare i den inofficiella kurdiska huvudstaden Diyarbakir i sydöstra Turkiet har gripits och ersatts med direktstyre från president Recep Tayyip Erdogans regering. Natten till fredag greps, på ett aggressivt sätt, vänsterpartiet HDP:s två partiordföranden Selahattin Demirtas och Figen Yüksekdağ och nio andra parlamentsledamöter, samtidigt som partiets Ankara-kontor genomsöktes av polisen.
De sociala medieplattformar (Twitter, Facebook, WhatsApp) som finns i landet har stängts ner och precis som Helin Sahin, från Palmecentret, redogjorde för i P1 Morgon (4/11, 2016) så har de utgjort ett sätt att hålla samman och upprätthålla kommunikationen mellan oppositionella. ”Man vill klippa bandet mellan människor” menar Helin Sahin som berättar om hur sociala medier är ett sätt att få ut nyheter för vanliga människor i Turkiet.
Solidariteten med kurderna och det folkvalda partiet HDP, som har fått 6 miljoner röster i Turkiet och som efter förra valet är Turkiets tredje största parti, måste nu utökas. Sverige, som har en stor svensk-kurdisk befolkning, borde stå i främsta ledet i att kritisera den politiska utvecklingen som president Erdogan står för.
Men vi som sett S+MP-regeringens agerande det senaste året vet att regeringen inte kommer inta den positionen. De har redan tydligt visat att man är beredd att acceptera såväl inskränkningar i demokratin som större mänskligt lidande. Precis som vi påpekat på ledarsidan tidigare, så vill man nu inte kritisera utvecklingen, eftersom man samtidigt betalar stora summor pengar till Turkiet för att agera EU:s gränsvakt. Från regeringen kommer det möjligtvis komma fina ord – men aldrig någon handling.
Det som händer i Turkiet är hemskt, men vi får inte sluta prata om det. Gränsen för vad som accepteras förflyttas hela tiden av EU-eliten och även av vår egen regering, som undviker att agera, trots att gränsen överskridits ett flertal gånger. Vår gräns måste finnas kvar och försvaras. Varje dag – hela tiden.
