Hej Zina och välkommen till Flammans ledarredaktion! Vem är du?
Hej och tack! Jag har alltid sett mig som en skrivande människa. För mig är det ett sätt att ventilera, analysera och förstå det som händer mig och min omgivning. Nu fokuserar jag på politiskt skrivande och just politik är en stor del av den jag är. Jag har aldrig förstått hur människor kan reducera politik till bara ett ”intresse” eller ett ”jobb”. Det är ju livet.

Vad har du för relation till tidningen Flamman? 
Första gången jag kom i kontakt med tidningen var när jag skulle skriva en uppsats i grundskolan och för en gångs skull behövde lära mig att källhänvisa till annat än familjemedlemmar. Jag hittade en grå hemsida med för liten text men med bra innehåll. Jag blev så glad över texterna jag läste att jag sprang in till mina föräldrar för att berätta om min nya uppsatskälla. Flamman var dock inte en lika stor nyhet för dem som det var för mig. Sen dess har min relation till Flamman varit till och från fram tills nyligen. Jag känner mig nykär.

Hur ser du på det politiska läget idag?
Det är mycket som skrämmer mig. En retorik där ett ”vi” börjar markera hårdare mot ett ”dem”, hur vi pratar om värderingar kopplade till nationstillhörighet och hur politiken i högre utsträckning villkorar människor och deras rätt att få leva i frihet. Det ger mig rysningar. Men det finns fickor av motstånd mot den här politiken, det ger mig lite hopp.

Vilka tycker du är de viktigaste frågorna för vänstern att fokusera på?
Den ökade ekonomiska ojämlikheten i världen, framförallt i Sverige där skillnaderna ökar mer än i något annat OECD-land. Så enkelt men så lätt att glömma. Sen tycker jag att vänstern ska fortsätta med att bredda sin intersektionella analys, där ekonomisk ojämlikhet är en bit av pusslet. En annan är att våga ha flera bollar i huvudet samtidigt när människors rättigheter inskränks i religionens eller kulturens namn.