En grupp unga, välväxta kvinnor i höga stövlar, tajts och hårsvall står i formation och struttar runt i en synkroniserad bensparkardans à la Beyoncé. Jag fattar att det mobilen visar är AI-slask, generisk mjukporr. Ändå stannar jag upp och kollar klart. Den som delat filmen är en gammal bekant som på instagram de senaste 20 månaderna varvat bilder från familjehögtider och karriärframgångar med klipp av morska IDF-soldater, hejarop till Israels eurovision-sångerska och kampanjer om att släppa gisslan.

Undertexten till dansvideon som fångar min uppmärksamhet. ”Befria Iran. Kvinna, liv, frihet. Rädda Israel.” Det kurdiska slagordet jin, jiyan, azadi blev känt för världen som ett feministiskt stridsrop från de förtryckta kvinnorna i Iran efter mordet på 22-åriga Mahsa Amini 2022. Bombningarna sker alltså inte bara av egenintresse, utan är en räddningsaktion av iranska kvinnor, som de stora starka israelerna ska befria från religiöst förtryck.

Netanyahu har visat att han är beredd att gå i princip hur långt som helst för att behålla makten.

Fråga bara premiärminister Benjamin Netanyahu. Även han upprepade slagordet i ett tal på X, riktat till det iranska folket den 13 juni, samma morgon då anfallet inleddes: ”Tiden är inne för det iranska folket att ena sig kring sin flagga och sitt historiska arv, genom att stå upp för sin frihet från det onda och förtryckande regimen. […] Detta är er chans att göra era röster hörda.”

Men hur trovärdig är Netanyahu som kvinnokämpe?

Ingen normal människa kan försvara Irans islamistiska diktatur, inte ens i relation till de folkrättsbrott som Israel gjort sig skyldiga till. Men världen är ändå i dag en betydligt farligare plats än förra veckan. Och om Iran inte hunnit konstruera kärnvapen, så har de nog god lust att rappa på nu. Klart är i alla fall att Israels bomber inte gjort livet enklare för iranska kvinnor, troligast tvärtom. Ju stökigare och mer klanstyrt landet lämnas, desto bättre för Netanyahu.

Klipp med unga kvinnor i israeliska påverkanskonton kan se oskyldiga och trovärdiga ut, och av gisslan lyfts gärna de snygga tjejerna fram. Både Eden Golan och Yuval Raphael, artisterna som framförde 2024 och 2025 års bidrag till Eurovision, passar in i berättelsen om Israel som en härligt frigjord plats full med girlpower, garanten mot islamististiskt mörker.

Men bakom den frihetspredikande premiärministern, hur inramad han än är av ärtiga tjejer, bygger hans ledarskap på en koalition av kvinnofientliga antiabortförespråkare i partier som ortodoxt judiska Yahadut HaTora och högerextrema Otzma Yehudit som båda avvisar kvinnliga kandidater.

Men hotet mot kvinnor kommer inte bara från extremhögern och den strikta judendomen. Israeliska kvinnor anses ha en historiskt stark ställning i samhället med lagstadgade rättigheter, men bilden av den självständiga kvinnan med gevär på armen sida vid sida med sin manliga soldatkollega är också mycket av en nationell myt.

Bara sex av 32 ministrar i regeringen är kvinnor, och internationellt ligger landet på plats 91 i jämställdhetsrankingen Global Gender Gap, på grund av bristande politisk representation och ett stort lönegap. Kriget och den eskalerande militariseringen har trängt ut kvinnofrågor i marginalen ytterligare. Enligt Israel Women’s Network har dessutom våldet mot kvinnor ökat och blivit dödligare på grund av alla vapen i omlopp, samt posttraumatisk stress bland män som kommit tillbaka från miltärtjänstgöring. Var fjortonde dag mördas en israelisk kvinna av sin partner.

Netanyahu har visat att han är beredd att gå i princip hur långt som helst för att behålla makten. Snart kan han mycket väl stå på randen till en ultraotrodox rabbinstyrd stat. Då har han ingen nytta av de dansande tjejerna längre.