Det är valkväll i Sverige den 14:e september 2003. Jag är på plats i SVT:s stora valstudio i Stockholm. I studion är stora delar av landets politiska elit samlad; folkvalda, statsvetare och journalister. När valprognosen presenteras blir det helt knäpptyst. Det känns som om det bara är jag i hela studion som jublar. De andra verkar närmast vara i chock. Sveriges väljare har röstat ett kraftfullt nej till att vara med i EU:s valutaunion. Lite senare visas en karta över vilka kommuner som röstat ja och nej. I nästan hela Sverige har vi på nej-sidan fått flest röster. Först ifrågasätts om kartan är korrekt. Sedan får man inse att det är så här det gick. Arbetarna hade vunnit över höginkomsttagarna, kvinnorna över männen, landsbygdens folk över storstädernas centrum. När statsminister Göran Persson kommer in i studion kommer han fram till mig och gratulerar. Den natten firar vi som var med i nejkampanjen en historisk seger.

Det är eftermiddag den 29:e maj 2005. Jag har skyndat från en EU-debatt i Dublin till Paris. Jag hinner precis fram till en av de stora valvakorna för vänstern. Vallokalerna har just stängt. I luften spänd förväntan. Vänstern har kampanjat stenhårt mot förslaget till ny EU-konstitution med dess marknadsliberalism och torftiga monetaristiska ekonomiska politik. Marie-George Buffet, PCF:s ordförande, kommer ut i salen och greppar en mikrofon:
On a gagné!
Taket är nära att lyfta av jublet. Vi har vunnit. Korkar flyger i luften. Sent samma kväll intervjuas jag av en tydligt skeptisk och besviken SVT-journalist på Place de la Bastille, bakom mig firande människor och röda fanor. Folk strömmar in från Paris förorter för att fira, där vann nejsidan, i det rika centrala Paris röstade majoriteten ja.
Några dagar senare, den första juni, är det Nederländernas tur. Här vinner nejsidan ännu större. Den stora segerorganisatören är det holländska vänsterparpartiet SP. De har kampanjat välorganiserat och massivt över hela landet. Jag har själv fått delta i fantastiska kampanjmöten och berättat om det svenska nejet till EMU och varför vi i Sverige hoppas att holländarna ska rösta nej till EU-konstitutionen även för Sveriges skull. På valkvällen ser jag pressade företrädare för socialdemokrater och borgare som intervjuas av den holländska televisionen på deras stora valvaka i Hilversum. Sedan åker jag in till Amsterdam med SP-arna för att fira. Det är hoppets tid.
Under elva år satt jag i EU:s parlament. Trots, eller kanske snarare tack vare, att vi hade varit på nejsidan i folkomröstningen om EU-medlemskapet 1995 så var vi vänsterpartister bland de mest aktiva svenska ledamöterna i våra försök att påverka EU:s politik. Vi kombinerade vårt motstånd mot att ge unionen mer makt med ett systematiskt arbete för att vrida politiken åt vänster på områden som EU redan har makt över. Visst lyckades vi ibland, i stort och i smått. Folkomröstningen om euron var vår viktigaste seger. Men att förändra EU är svårt, betydligt svårare än att förändra politiken i en vanlig demokratisk nation. Det finns en illusion om att vi skulle kunna påverka EU mer bara vi gillade unionen mer, inget kan vara mer fel. Det är inte jasägare det är brist på i Bryssel – det är demokrati.

När jag blev invald i EU-parlamentet trodde jag att jag skulle möta EU-anhängare till vänster som verkligen hade en strategi för att förändra EU. Det gjorde jag aldrig. Vänsterfederalismen, som nu allt mer tynar bort, visade sig alltid utmynna antingen i lösa önskedrömmar som krävde mer makt åt EU eller anpassning till EU:s högerpolitik. Vänsterns svårighet att påverka EU hänger intimt samman med hur unionen är konstruerad. Den är i grunden inte särskilt demokratisk. Avgörande beslut tas med liten insyn av regeringar och förhandlare i rådet. När besluten är tagna kan de nationella parlamenten inte längre välja en annan politik. Den nationella demokratins utrymme minskas stadigt. Avståndet till väljarna gör att valdeltagandet i EU-parlamentet har gått ner. Det är väljare som är kritiska till unionen och har lägre inkomster och utbildning som stannar hemma. Vänsterns underläge blir strukturellt. Det saknas gemensamma medier, folkrörelser och ett gemensamt folk som kan agera. Det gör det enklare för kapitalet – och svårare för arbetarrörelsen. Kapitalets lobbyister går som barn i huset hos EU-kommissionen, det enda organ som får föreslå nya lagar. Ett organ som uttryckligen är förbjudet att ta instruktioner av folkvalda i medlemsländerna.

Tjänstemän i EU-kommissionen och domare i domstolen har avgörande politisk makt. De bedriver sin politik efter ett fördrag som slår fast att företagens rättigheter, avregleringar och fri marknad överordnas andra politiska mål. Det är regelboken som ska följas. Valutaunionen slår fast en stelbent ekonomisk politik med ensidigt fokus på valuta och budgetbalans, en politik som har drivit upp arbetslösheten och lett till ekonomisk stagnation. När krisen kom räddade EU bankerna och lät skattebetalarna och välfärden stå för notan. Det är grunden för den ekonomiska och sociala krisen i länder som Grekland, Spanien och Irland. Högern i EU har aldrig kunnat motstå frestelsen att skriva in sin egen politik i det fördrag som motsvarar en grundlag för unionen. Nu försöker man skriva in företagens rätt att överpröva politiska beslut i handelsavtal som CETA och TTIP.

I folkomröstningarna om EU:s konstitution 2005 lyckades vänstern utmana hela denna grundsyn. Vänsterns EU-kritik var avgörande för segrarna i Frankrike och Nederländerna. EU-makten hade förlorat fler folkomröstningar om processen hade fortgått. Men i stället backade man, gjorde om förslaget marginellt, döpte om det till Lissabonfördraget, och drev igenom det utan att fråga väljarna. Processen är mycket nedslående för den som vill försöka ändra EU enligt regelboken. EU-maktens viktigaste lärdom var att i framtiden undvika folklig debatt och folkomröstningar om unionens framtid. Drömmen om en EU-stat har alltid varit omhuldad av EU-eliten, så omhuldad att inte deras folk ska tillåtas stå i vägen för den.
Högerpolitik möter motstånd. Det är kväll den 22 januari 2015 och jag är på valmöte i Aten. Det syns hur krisen har drabbat landet och staden. De fattiga på gatorna är många. Frivilliga ordnar matutdelning till pensionärer och sjukvård till dem som inte får någon. Eurons svångremspolitik har drabbat Grekland katastrofalt med krympande ekonomi och skenande arbetslöshet. Högern har vanskött ekonomin, EU:s diktat har förvärrat krisen. Nu hoppas grekerna på Alexis Tsipras och vänsterpartiet Syriza. De har lett motståndet mot privatiseringar och orättvisor. Stämningen är full av hopp bland de tiotusentals på den öppna platsen när Alexis talar. Fanorna vajar i kvällen. När Pablo Iglesias från spanska Podemos ansluter på scenen stiger jublet mot vinterhimlen. Vänstern växer i krisens spår.
Men EU lyckades krossa den grekiska drömmen om en annan politik. Ett varnande exempel till andra. EU räddar banker – inte välfärd. De lyckades tvinga den grekiska vänsterregeringen att bedriva en politik som de inte tror på. Annars hade de svultit ut och krossat den bräckliga grekiska ekonomin. I en stolt folkomröstning röstade grekerna nej, Oxi, till EU:s diktat. Ändå böjde sig den grekiska regeringen till sist. De hade ingen plan B. De var inte beredda att träda ut ur valutaunionens tvångströja. Vänstern i andra delar av EU var för svag för att bistå dem i nödens stund.

Året efter faller EU:s yttre gränser samman och antalet flyktingar som tar sig in i EU stiger. Sedan faller EU:s sammanhållning och asylrätten samman inför uppgiften att hjälpa människor på flykt. När EU:s så högtidligt omtalade värderingar prövades så var det den nationella egoismen som tog över. Nu betalar EU den allt mer diktatoriske Erdogan för att vara unionens gränsvakt. Inget tyder på att EU kommer att samla sig till gemensamt ansvar för människor på flykt. De nya EU-förslag som diskuteras handlar i stället till stor del om hårdare tag mot flyktingar. Europa hade verkligen behövt gemensamt ansvar i flyktingkrisen. EU klarar inte den uppgiften.
Sommaren 2016 röstar majoriteten i Storbritannien för att lämna EU efter en kampanj som präglats av nationalism och främlingsfientlighet. Det är en typ av EU-kritik som vänstern omöjligt kan stödja. Det är samtidigt ett historiskt bakslag för EU. Men unionens makthavare verkar oförmögna att vara självkritiska inför det dramatiska beslutet. Runt om i EU växer kritiken mot unionen. Men ofta är det högerextremister och nationalister som utmanar. Polen och Ungerns regeringar obstruerar öppet mot flyktingpolitik och progressiva värderingar. De högerextrema är på frammarsch i fler länder. Risken är uppenbar att de snart får ett avgörande inflytande över EU:s politik. Vad ska vänstern dra för slutsats av det?

I Sydeuropa pyr missnöjet över den sociala och ekonomiska politiken, vid nästa ekonomiska nedgång lär den konflikten åter flamma upp i öppen konflikt. Även vänstern har växt i EU, den är större än någonsin i modern tid, och allt mer kritisk till EU:s politik. Sannolikt står vi inför en period av missnöje och politisk handlingsförlamning i EU. De partier som traditionellt har styrt EU, högerpartier, liberaler och socialdemokrater, är i kris i många länder. EU:s politiska maktbas smälter samman. Många högerpartier anpassar sig ängsligt till de högerextrema. Det viktigaste argumentet för EU från anhängarnas sida är att det är osäkert vad som sker om man inte är med. Det är inte mycket till vision. Några fördragsändringar lär man inte våga sig på, väl medvetna om hur impopulärt dagens EU är. Även i Sverige är entusiasmen för EU mycket liten. Samtidigt vill majoriteten i riksdagen inte ha en ny folkomröstning om medlemskapet och de flesta svenskar vill vara kvar i EU. I opinionen finns dock en stor paradox. De flesta vill vara kvar i unionen, men man anser samtidigt att den är på väg åt fel håll. Att i denna situation säga att man vill lämna EU är enkelt, att verkligen göra det är svårt.
Vad är vänsterns uppgift i detta läge? Det finns många saker att göra. Vi måste vässa en EU-kritik som handlar om demokrati, kapitalets makt, välfärd och social rättvisa. En EU-kritik som i grunden skiljer sig från den växande nationalismen och främlingsfientligheten. Vi måste fördjupa samarbetet med den växande vänstern runt om i Europa. Vi bör ta fler gemensamma strider om TTIP, europolitiken, arbetsrätten och aborträtten. Tillsammans måste vi försöka formulera den plan-B som Grekland saknade. Vi bör försöka påverka EU till det bättre där vi kan – men motsätta oss att unionen ges mer makt. Sist men inte minst, vi måste diskutera mycket konkret hur alternativen till EU-medlemskapet kan se ut. Omröstningen om Brexit visar hur viktigt det faktiskt är att veta vad man förespråkar för alternativt samarbete i Europa när man ska lämna unionen.
Stagnation och missnöje är det som sannolikt kommer att prägla EU de närmaste åren. Men det kan bli mer dramatiskt än så. Vad händer om Marine Le Pen vinner presidentvalet i Frankrike? Om ännu ett land lämnar unionen eller om allt fler länder helt enkelt struntar i EU:s beslut? Det är hög tid att tala om alternativen till EU-medlemskapet.

Vänsterns svar måste klara det som EU inte klarar. Att respektera nationell demokrati, samtidigt sikta på att lösa internationella problem som klimatkris och flyktingfrågan och att samarbeta och handla med våra grannar utan att bygga en superstat.
Efter Brexitomröstningen samlades de nordiska vänsterpartierna. Våra länder har olika relation till EU. Men vi var överens om att vi alla vill samarbeta nära med Storbritannien när de lämnar EU. Vi vill kunna handla med varandra och arbeta i varandras länder utan onödiga hinder. Vi vill skydda löntagarnas rättigheter med ett socialt protokoll. Vi vill ersätta det EES-avtal som Norge och Island har med EU med något bättre och mer jämlikt. Kanske kan en gemensam lösning finnas där även britterna kan delta? Precis så konkret bör en debatt om alternativet till EU vara. Det alternativet kan bli aktuellt och viktigt i debatten snabbare än vad vi kan förutse i dag.