Medeltiden, en period på cirka tusen år, är en av historiens mest romantiserade och demoniserade perioder. Bland eftervärldens berättelser trängs riddarromantik med vidskeplighet, pest och fattigdom.
Den arkeologiskt intresserade norska författaren Sigrid Undset, född 1882 och död 1949 belönades med Nobelpriset i litteratur för sin skildring av det medeltida Norden. Hon skriver om de sista decennierna av ett samhälle som pesten strax kommer att svepa över och bereda plats för renässansen. När romanerna nu ges ut i nyöversättning av Gun-Britt Sundström har det stundtals högtravande och formella språket gjorts mer tillgängligt utan att förlora den stramhet som enligt Sundström använts av Undset i syfte att föra tankarna till de gamla isländska medeltidsberättelserna.
Undsets episka trilogi befinner sig långt ifrån skildringar av Medeltiden som en smutsig, inskränkt och andligt fattig period. Tvärtom genomsyras den av en kärleksfull blick på den försvunna värld den målar upp. Men det rör sig inte heller om en storögt idealiserande blick, utan om en som tycks vara så väl förtrogen med det den beskriver att den inte behöver peppra berättelsen med den historiska rekvisita som många historiska romaner annars tyngs ner av.
Trilogin som sammanlagt består av över tusen sidor följer storbondesdottern Kristin Lavransdotter från barndom till medelålder. Till en början ter den sig som en ganska typisk medeltidsroman om en från början förbjuden kärlek mellan en ung mö och en stilig riddare. Men historien om Kristin och hennes äktenskap med Erlend (som faktiskt är riddare, om än en som dragit vanära över sig) fokuserar mer på deras liv tillsammans efter att de fått varandra. Det är ett liv fyllt av otaliga barnsängar och uppslitande konflikter som till stor del bottnar i skulden över det tabu de bröt i samhällets ögon då de inledde ett förhållande utan Kristins fars medgivande, och även alstrade ett barn innan äktenskapet. Värst drabbar givetvis brottet mot religionens, samhällets och familjens regler Kristin i egenskap av kvinna. Hennes dom över sig själv är inte mindre hård, trots att en seg envishet präglar alla hennes handlingar i livet. Kristins inre liv, fyllt av religiöst och moraliskt grubblande, skildras med stor insikt och intimitet även om, som Gun-Britt Sundström påpekar, hennes mycket personliga relation till Gud kanske ligger närmare vad som var aktuellt för en modern, konverterad, katolik som Undset själv än för en medeltidsmänniska vid en tid då kristendom ännu var relativt ny i Norden och till stor del påbjuden uppifrån.
Kristin Lavransdotter-trilogin har kallats ”en av världens största kärleksromaner”, och nog måste kärleken ses som dess mest centrala motiv, men långt ifrån enbart, eller ens främst, kärleken mellan Kristin och Erlend. Minst lika framträdande är bilden av kärleken mellan barn och föräldrar. När Undset beskriver denna kärlek är språket köttigt, sensuellt och sårigt på ett sätt som återspeglar Kristins smärta i de sju barnsängarna och den lika smärtsamma, av oro präglade, men samtidigt lustfyllda kärlek som följer. För Undsets skildring av moderskap är mycket romantiserad och essentialistisk, stundtals nästan fetischistisk. Texten är lika bejakande gentemot synen på kvinnans biologiska bestämmelse som den tid den skildrar. Undset går dock i polemik mot synen på kvinnan som kropp och därmed oren och syndig till förmån för ett synsätt som i lika hög grad framhåller kvinnans kroppslighet men hyllar densamma. Mariagestalten återkommer, men inte främst som symbol för upphöjelse över den syndiga kroppslighet som traditionellt tillskrivits kvinnor. I stället erbjuder jungfrun den jordiska kvinnan Kristin identifikation just i egenskap av en mor som burit ett barn, fött det, oroat sig och slutligen upplevt smärtan att förlora det. Det är med andra ord en syn på det kroppsliga som en möjlig väg till det gudomliga snarare än ett hinder på denna väg som uttrycks.
Gun-Britt Sundström. Foto: Ulla Montan.
Men även om det är moderskapet som mystifieras så är också kärleken mellan Kristin och hennes far hjärtslitande och sinnligt beskriven på ett sätt som ibland gränsar till det erotiska. För en nutida läsare är det lätt att se både fadern och den medeltida guden som entydigt förbjudande och förtryckande, men för Kristin är de båda symboler för kärlek. Det svek hon, liksom samhället, upplever att hon begått mot den älskade fadern förblir ett öppet sår som bidrar till de ständiga slitningarna mellan henne och den make som väckte den kärlek som födde trotset. Ändå är hennes egen vilja stark och inom det minimala utrymme som står till buds för henne som kvinna fattar hon, liksom Jane Austens hjältinnor, gång på gång egensinniga beslut trots att hon genomgående beskrivs som vän och moderlig. Hennes sista handling i livet innan pesten tar henne blir att försvara en ogift, ensamstående mor. Bara Gud kan döma den kvinnan, liksom han kan döma henne själv, säger hon.
Så även om Undsets Nobelprisbelönade medeltidsepos skildrar, och även bejakar, en mycket patriarkal och relativt statisk ordning så innefattar det som kärlekshistoria betraktat betydligt mer än heterosexuell, erotisk, kärlek.
Sigrid Undset
Den norska författaren Sigrid Undset föddes 1882. Hon debuterade 1907 med samtidsromanen Fru Marta Oulie men fick sitt genombrott 1911 med romanen Jenny som behandlar sexualitet, kvinnlig frigörelse och konstnärsskap. Mest känd är hon dock för medeltidstrilogin Kristin Lavransdotter. Undset belönades med Nobelpriset i litteratur 1928. Hon var en övertygad antinazist under krigsåren och avled 1949.
Gun-Britt Sundström
Gun-Britt Sundström, född 1945, är författare, litteraturkritiker och översättare. Hon debuterade som författare 1966 med Student – 64, och i hennes skönlitterära produktion är den numera klassiska relationsromanen Maken från 1976 mest känd. Bland hennes översättningar finns flera stora kvinnliga författarskap som Cora Sandel, Jane Austen, Charlotte Brontë och nu senast Sigrid Undset.
