Högerpopulismen växer. En klimatförnekare vann valet i USA. En del menar att det handlar om rädsla. De som upplever sig som förlorare på samhällsutvecklingen har lättare att falla för auktoritär och rasistisk propaganda. Det låter rimligt. Men då har jag en motfråga: Varför är inte folk i allmänhet mer rädda för klimathotet? Om vi beteendemässigt drivs av rädsla för olika hotbilder, borde vi inte stå på tå och skrika i falsett för klimatets skull? Som Lisa Magnusson frågade sig i Metro nyligen, varför vill ingen prata om apokalypsen?
Jag är ingen expert på klimatfrågan, men jag har funderat mycket över vår ovilja att ta i den. Jag tror det finns flera bidragande faktorer:
1. Rädsla att förlora något här och nu. Klimatkatastrofen är för många ett avlägset hot. Semesterresan och den billiga maten finns här och nu. Möjligen är det därför som en del politiker inte vågar driva klimatfrågan fullt ut. Det är helt enkelt inte populärt.
Vi måste visa att en klimatomställning kan vara just en omställning, inte en allmän försämring. Vi kommer inte kunna flyga på samma sätt som tidigare, men om en extra semestervecka ligger i den andra vågskålen, upplevs det troligen inte som ett lika stort problem. Bara för att ta ett exempel.
2. Klassaspekten. En del uppfattar klimataktivister som ett gäng medelklasstomtar som vill uppfostra arbetare. Andra försöker medvetet spela upp de motsättningarna. Men de är felaktiga. Globalt är det fattiga som drabbas hårdast av rika länders utsläpp. Här i Sverige är höginkomsttagare större klimatbovar än arbetarklassen. En weekendresa med flyg till södra Europa motsvarar 500 mils bilkörning. Det gäller att koppla samman klimat och klass. Vill man vara riktigt populistisk kan man använda samma typ av retorik som Ung Vänster gjort i andra sammanhang: ”Den svenska överklassen fortsätter att smälta arktisisen, vad gör du?”.
3. Presskonferensen om de elektriska ålarna. På min journalistutbildning hade vi en övning som gick ut på att iscensätta en presskonferens där resten av klassen fick agera reportrar. Den konferens som inte fick några som helst initierade kritiska frågor presenterade en nyhet om hur elektriska ålar ska lösa framtidens energiförsörjning.
De flesta av oss tyckte förstås det lät vansinnigt (det var meningen också). Men när ”presskonferenciern” i snabb takt rabblade upp siffror och begrepp hade vi inte mycket att sätta emot.
Journalister är ofta humanister eller samhällsvetare. Naturvetenskap står lågt i kurs i vårt samhälle. Man behöver inte ha mycket förkunskap för att ta till sig grundläggande klimatfakta, men låg kunskapsnivå kan utgöra ett hinder för en mer fördjupad debatt. Det kan också påverka hur engagerad man blir. Att få människor över den tröskeln är en pedagogisk utmaning.
4. Hopplösheten. Många får ångest och håller för öronen när klimatet kommer på tal. ”Jorden kommer ändå att gå under, det enda vi kan göra är att försöka ordna det så bra som möjligt tills dess”, sade en vänstermänniska till mig nyligen. Det är lätt att känna så, men det är inte en hållbar väg framåt. Inom terapi brukar man ibland tala om att bryta ner problem i hanterbara delar. Det kanske är något att ta fasta på. Enkla delmål och kampanjer som människor kan relatera till. Vad som helst är bättre än den apati som råder nu.
