Den duktiga flickan, som ändå bara är lite för mycket är oftast förpassad till en biroll, det vill säga, får aldrig vara Lucia.
– JAG vill vara Lucia, ropade hon rakt ut i klassrummet och hoppade upp och ner i stolen.
Vår ”fröken”, en kvinna i sextioårsåldern som ända in på 1990-talet inledde varje skolmorgon med att spela ”Du klara sol” på orgel, snörpte lite på munnen. Det är jag som bestämmer vem som ska vara Lucia, sa hon kort. Och i år blir det Malin.
Inom mig tändes ett ljus: jag var utvald. Jag skulle få spela den viktiga rollen Lucia i årets julpjäs för lågstadiet (en melodram om tomtenissen Sniff som slet så hårt med att krusa fransar på smällkaramellerna, men ändå inte fick någon uppskattning av tomtefar).
– Det är bara för att DU inte tycker att Lucia kan ha svart hår! För att NI tycker svart är fult! Gråtande sprang hon ut ur klassrummet.
Trots att den där Luciautmärkelsen var en höjdpunkt i min barndom, minns jag mest av allt händelsen som utspelades innan Luciakronan sattes på mitt huvud. NN som sprang ut ur klassrummet, klassen som skrattade.
Som de flesta andra upplevde jag ofta NN som pockande, anspråksfull och jobbig. Många år senare tänker jag på hur smart hon var, att hon redan som nioåring genomskådade vår urkonservativa, smårasistiska fröken och vågade säga ifrån. Hur hon såg ramarna kring sin tillvaro och ville bryta sig genom dem.
Jag har funderat en del över hennes typ den senaste tiden; den i och för sig duktiga flickan, som ändå bara är lite för mycket för omgivningen att hantera. Som gestalt är hon återkommande representerad i kulturen – ofta lite ogint – och oftast förpassad till en biroll, det vill säga, får aldrig vara Lucia. Vi har till exempel den osentimentala och taktlösa Paris i tv-serien Gilmore Girls, den alltför ivriga och bekräftelsesökande Zora i Zadie Smiths Om skönhet. Och vi har besserwissern Hermione i Harry Potter, som faktiskt genomdriver en verkligt visionär, progressiv handling i den rasistiska trolldomsvärlden. När hon bildar gruppen F.I.S.A (Föreningen för Ideellt Stöd åt Alferna) som ska verka för de i köket slavande husalvernas rättigheter, blir hon oerhört motarbetad och förlöjligad. Till och med läsaren uppmanas att skratta åt henne tillsammans med Ron och Harry. Men hon står på sig.
Och tiderna förändras. Vår gamla fröken är pensionerad och orgeln magasinerad. Under taggen #jagärlucia samlas svarta Lucior från hela Sverige. Och i den Harry Potter-pjäs som hade premiär i London i år har Hermione, spelad av swazilandfödda Noma Dumezweni, blivit trolldomsminister – bland annat genom sitt arbete för husalvernas rättigheter.
Men huvudrollen innehar hon fortfarande inte.