Många av oss har just firat jul. Nu stundar vad som brukar kallas för årets fattigaste månad. För en del innebär det att hålla igen på nöjen och ta med sig matlådor till jobbet. Men för den som både har en mycket låg inkomst och betalar högre skatt kan även ett blygsamt julfirande göra januari till en ångestladdad mardröm. Om man nu har råd med något firande alls.

Nästan en femtedel av pensionärerna i Sverige, 18,2 procent, har inkomster som ligger på eller under EU:s fattigdomsgräns. Sverige, ett rikt land, ligger i EU:s jumboliga när det gäller fattiga pensionärer. Utvecklingen går också åt fel håll. Betydligt fler är fattiga i dag än för tio år sedan. Och vi har troligen inte sett det värsta av pensionshaveriet än. Joel Dahlberg påpekade nyligen i SvD att den första årskullen som omfattas helt och hållet av det nya systemet är födda 1954. De flesta av dem har inte gått i pension.

Det här är inte värdigt ett rimligt välfärdssamhälle. Det handlar inte heller om att det saknas pengar. Sajten Politism har till exempel räknat på hur mycket det skulle kosta att höja pensionerna för de allra fattigaste. Om golvet skulle ligga på cirka 14 800 kronor i månaden, till skillnad från dagens 11 343 kronor, kostar det oss 6,3 miljarder kronor. Det kan jämföras med skattesänkningar på 140 miljarder kronor under den tidigare borgerliga regeringens tid vid makten.

Men i grunden handlar det om ett felkonstruerat system som måste göras om. Regeringen meddelade strax innan jul att man planerar tillsätta en utredning för att se hur pensionerna kan höjas för dem som har det allra sämst. Det är i alla fall en början. Frågan är vad de sex riksdagspartier som står bakom den nuvarande pensionsöverenskommelsen lyckas enas om. Låt oss driva på för ett radikalt omtag på pensionsfrågan.

Även pensionärer har rätt till en god jul och ett rimligt nytt år.

Foto: Benilover/Flickr