Det var länge sedan Sverige var ett socialistiskt snällsamhälle som tog från de rika och gav åt de fattiga.
Erik Sandbergs nyutkomna Jakten på den försvunna skatten tar ett brett historiskt perspektiv på skattefrågor: Rysk revolution och växande arbetarrörelse skapade ett politiskt klimat för höjda skatter. Den ekonomiska världsordningen gav nationalstaterna hygglig kontroll över kapitalflödena. Kulmen nåddes under 60-talets rekordår. När världsordningen föll samman fick nationalstaterna allt svårare att fånga in flyende skattebaser. Skatteparadis växte fram där i dag cirka 8 procent av hushållens finansiella förmögenheter lär finnas. En tävling i sänkta skatter bröt ut.
I Sverige har skattekvoten, det vill säga skatt i relation till BNP, sjunkit. Regeringen Bildt tog bort förmögenhetsskatten. Arvsskatten togs bort under en S-regering, 2005. Sandberg nämner att detta beslut togs med stöd av Vänsterpartiet. Då kan man påpeka att det var V som pressade S att återinföra förmögenhetsskatten och införa värnskatten under hösten -94, varefter skottekvoten steg. Däremot lär Göran Persson lär ha ställt ultimatum: Gå med på att ta bort antingen förmögenhetsskatten eller arvsskatten eller så tar vi bort båda med borgarna.
Nu har det svängt igen. USA har pressat de ledande skurkstaterna Schweiz och Luxemburg att lämna ut mer information om skattesmitare. Elva EU-medlemmar vill ha skatt på finansiella transaktioner och EU-kommissionen vill ha minimigräns för bolagsskatt. Obegripligt nog motsätter sig S/Mp-regeringen – som alliansregeringen förut – båda dessa förslag.
Sandberg nämner även förslagen om ett globalt finansregister och global förmögenhetsskatt. Här efterlyser jag ett tydligare ställningstagande för överstatlig demokrati och politik. Sandberg citerar Piketty, som har sagt att etablerade partier inte klarar att leverera. Han kunde också citerat Pikettys Kan vi rädda Europa?:
”Jag ser tre möjligheter: En ny finanskris, en omvälvning från höger med nationalism eller en från vänster som är det överlägset bästa.”