Adrien Askmo har helt rätt i sin iakttagelse att det råder ”allmän förvirring om vad en populist egentligen är för något” (i Flamman nr. 2/2017). Tyvärr har han själv bidragit till denna förvirring, om än i välmenande syfte. Populistiska rörelser företräder nämligen inte alls ’vanligt folk’, även om de ”gör anspråk på” att göra det, som Adrien Askmo skriver. Som ett tydligt exempel vill jag skissera den grekiska vänsteralliansen Syrizas politik under den öppna skuldkrisens skede och ett hotande ”grexit”.
Vi kommer ihåg: Under decennier hade det grekiska storkapitalet med hjälp av en korrupt politikerelit och en lika korrupt statsapparat plundrat staten, som i sin tur finansierades genom storstilat beviljade utländska krediter. Först den förväntade statsbankrutten fick det europeiska finanskapitalet att bromsa in och återkräva ”sina” miljarder från det grekiska folket.
Under den uppdämda ilskan över den förmyndaraktiga behandlingen från de europeiska makteliternas sida och över de egna fogliga politikerna hade det grekiska folket i början av 2015 tagit mod till sig att i ett demokratiskt val hjälpa ett skenbart vänsterradikalt parti till regeringsmakten. Det utlöste en våg av sympati bland vänstersympatisörerna världen över.
Men för att kunna förverkliga sitt program var Syriza beroende av en koalitionspartner. De bildade regering tillsammans med det reaktionära rasistiska ANEL.
Efter att ha väckt de flesta grekernas största förhoppningar stod den nya regeringen under ett otroligt tryck. Man började genast med att under de första 48 timmarna fatta några beslut med det ”högsta symbolvärdet”, som regeringschef Alexis Tsipras själv uttryckte det. Även med sin hårda förhandlingsstrategi gentemot de mäktiga EU, ECB, IMF, alltså finanskapitalet, såg regeringen i väljarnas ögon till en början rätt så bra ut.
Men för de europeiska maktcentran kunde ”förhandlingarna” bara ha ett enda syfte: Den grekiska regeringen måste tvingas – om så erfordras i skickligt kascherad form – att förverkliga kapitalets åtstramnings- och nedskärningsprogram. Den grekiska regeringen befann sig därmed i ett avgörande svagt läge: Skulle de väckta förhoppningarna visa sig vara illusoriska, bestod den reala risken att de skulle som ”förrädare” hamna på historiens soptipp. De kände sig därför tvungna att omtolka de återkommande nederlagen i förhandlingarna till ”etappsegrar” och få den verbala konfrontationen från grekisk sida att framstå som synnerligen ”skicklig”.
Detta är en följd och integral beståndsdel av populism. Eftersom de var beroende av de stora förväntningarna i landet var deras förhandlingsposition svag. Den enda tänkbara argumentationen gentemot Bryssel och Berlin kunde kanske ha låtit så här: ”Ni måste gå oss tillmötes, annars blir det ett samhälleligt kaos i Grekland. Detta kan inte ligga i ert intresse.” Man förstår omedelbart att detta inte är någon realistisk argumentation.
Höjdpunkten i denna tvivelaktiga poker nåddes med den historiska folkomröstningen. Regeringen, som ju nyss själv hade accepterat tvångströjekontraktet, rekommenderade att förkasta det. Avslaget blev också överväldigande. Men folkets vilja framstod förstås inte som ett nytt argument i nya förhandlingar. Så plötsligt var den alldeles nyss hållna folkomröstningen bara makulatur. Syriza, folkets regering, skrev under just det förkastade kontraktet.
Populism betyder att framkalla illusioner och sedan lägga det därigenom aktiverade folkets vilja i vågskålen för sina egna maktutspel. Den lämnar frustration, ilska och sedan förstärkt letargi efter sig. Skillnaden mellan vänster- och högerpopulism är nog stor ändå, om man tänker på de goda och uppenbarligen moraliskt riktiga syften som folktribunerna använder sin makt till. Men missbruk är det ändå.
Adrien Askmos beskrivning av världens gigantiska problem är jag överens med. Detsamma gäller hans självklara krav om att finna vägar till den ”vanliga väljaren”. Men varje sorts populism är definitivt en villoväg.