Även när fotbollen kämpar för att hålla sig utanför politiken, kommer politiken till fotbollen.
Propagandafotboll
Ekim Caglar.
Leopard.
I dataspelet Football Manager 2016 har den tysk-kurdiske mittfältaren Deniz Naki värdet 18 i ”kontroversiell” på en skala upp till 20. Naki blev känd när han spelade i turkiska klubben Gençlerbirliği och misshandlades efter att ha uttryckt stöd för det kurdiska motståndet under belägringen av Kobane 2014. Efter en paus från fotbollen gjorde Naki – med det kurdiska ordet för frihet tatuerat på underarmen – comeback i kurdiska Amed SK, som huserar i de lägre divisionerna i Turkiet och ständigt utsätts för attacker från motståndarsupportrar. Med tanke på vilken nivå Naki egentligen håller, är det givetvis att betrakta som ett ställningstagande. Senast i februari förra året dömdes han till tolv matchers avstängning för att ha riktat kritik mot den turkiska statens attacker på kurdiska områden.
I Ekim Caglars Propagandafotboll har Deniz Naki därför en given plats bland de korta berättelserna om aktörer inom fotbollen som på ett eller annat sätt, frivilligt eller ofrivilligt, gjort tydliga politiska avtryck. Att Naki sticker ut är knappast förvånande i en värld där en försiktig banderoll till stöd för Dawit Isaak gav Örgryte IS böter och såväl spelare som ledare får något skräckslaget i blicken så fort frågor närmar sig potentiellt laddade ämnen. Förvisso finns det dem som gärna poserar med en Che Guevara-tatuering, och efter karriären har en hel del före detta storspelare försökt sig på en karriär inom politiken (med varierande framgång), men medan kändisar inom andra kulturella yttringar närmast förväntas förkroppsliga politisk medvetenhet illustrerar fallet Deniz Naki hur fotbollsspelare som tar ställning automatiskt anses ”kontroversiella”.
”Fotbollen är bra för att folk inte ska tänka på farligare saker”, som Atlético Madrids förre president Vicente Calderón uttryckt det. En grekisk vän till mig rasade över landets oväntade kvartsfinalframgång i EM 2012 eftersom det, enligt honom, passiviserade människorna i Aten från att sluta upp i demonstrationer mot regeringen. Även när fotbollen kämpar för att hålla sig utanför politiken, kommer politiken till den. Turkiets förra anfallsstjärna – tillika AKP- och Gülenanhängare – Hakan Sükük lever sedan kuppförsöket i somras i landsflykt och självaste Pelé fick till slut publiken emot sig när han under hemma-VM 2014 uppmanade brasilianska demonstranter att gå hem och stötta regeringens beslut att spendera miljoner på att arrangera ett mästerskap samtidigt som man skar ner på sociala utgifter.
Caglar får med både resonemang kring fotbollen och politiken i stort och gör fullt av nedslag i intressanta livsöden. Man önskar ibland bara att kapitlen var något längre.