Trots att Hanna Cederin väljer att inte ställa upp till omval efter två år på posten så har hon varit en central gestalt i ungdomsförbundet under en lång tid. Hon blev invald i förbundsstyrelsen på kongressen 2008 och har varit en del av dess yttersta ledning sedan 2011, då hon valdes till förbundssekreterare. Sedan Hanna blev vald till ordförande våren 2015 har det hänt mycket med det politiska landskapet. Då, när Hanna Cederin meddelade att hon ställde upp till ordförande, så pratades det om nyval och senare kom Decemberöverenskommelsen. Läget har skiftat och kastats om väldigt mycket, menar hon.
– Efter Decemberöverenskommelsen så kom flyktingfrågan upp på dagordningen och händelserna knutna till den. Därefter har vi Donald Trumps vinst i presidentvalet i USA, utvecklingen i Turkiet och så vidare. Det går snabbt.

Hur tacklar man det?
– Man frågar sig vad som är vår grund, vad som är tidlöst, så att man inte hänger med i normaliseringen. Men egentligen är det ju väldigt anmärkningsvärt att vi har en sådan politisk situation som vi har. Det påverkar alltihop att SD nu är tyngdpunkt politiskt. Det kan man tänka på i termer av väljarsiffror, men jag tror att vi framför allt ska förstå det utifrån vilka krafter som är huvudspelare just nu. Moderaternas och Socialdemokraternas kappvänderi måste ses i ljuset av det.

Du målar upp en bild där det är rätt tufft och svårt just nu. Vad tror du att vänsterns måste göra för att vinna?
– Jag ser på det som att det är en fråga om att vinna mark, ny mark. De politiska underströmmarna som finns nu bär fram reaktionära idéer som vi vet går hand i hand med kapitalets intressen. Vänstern måste vara med och bidra till en egen underström. En som handlar om att lyfta fram och kommunicera det vi vet är det som har burit samhället framåt – människors förmåga att alltid fortsätta hoppas. Det är ju det progressiva, som riskerar att stå tillbaka till förmån för antingen en konstant motståndsidé eller viljan av att spela med i något slags spel om småsmulor och slantar.

Hur gör man det?
– Vi måste dansa till vår egen pipa och inte svara an för mycket på sådant som Moderaterna och Socialdemokraterna ägnar sig åt när de spelar på auktoritära och reaktionära idéer. De idéerna kommer alltid finnas där, det är en fråga om att trycka på de knapparna eller inte. Vilka knappar och strängar har vi att spela på? Jo, det är hoppet, det är det progressiva, det är solidariteten och människovärdet. Jag tänker att vänstern gör alla de sakerna för lite på grund av att vi har för dåligt självförtroende. Det krävs mod för att ställa sig utanför.

Så vad ska vänstern göra då?
– Det jag vill se är en mer ideologisk ingång till att samhället och mänskligheten har en fantastisk potential som inte tas till vara på. Om man intar en helikopterposition, så är samhället och världen globalt rikare än någonsin på resurser, på möjligheter, på kunskaper om hur vi kan förbättra våra samhällen. Trots att det är så handlar den politiska debatten på mikronivå å ena sidan om hur vi ska ha råd att betala ut pensioner och å andra sidan om vi bör förbjuda kvinnor att klä sig som de vill. Det pratas väldigt lite om de orättvisor och klyftor som upplevs och finns i människors vardag. Man missar hur förutsättningarna  för förändring ser ut om man ger sig in för djupt i det politiska spelet.

Återgång till normalläge

Under Hanna Cederins ledning har förbundet ägnat sig åt att återgå till normalläge, efter de konflikter som rådde i samband med de uppmärksammade uteslutningar som skedde 2014.

Hur mår förbundet i dag?
– Förbundet mår bra och vi spelar en väldigt viktig roll. Vi har tagit vidare vårt arbete med vardagsfeminism och systerskap genom det feministiska självförsvaret. Nu ger vi snart ut en nyutgåva av vår Makthandbok för tjejer och drar ut på högstadieskolorna med den. Också vårt antirasistiska perspektiv tillför något avgörande till rörelsen. Vi skiljer oss från andra delar av vänstern genom att prata om materiella villkor, splittring och solidaritet snarare än värderingar.

Och organisatoriskt?
– För den här ledningen har det handlat om att stärka medlemskapet och aktivismens betydelse. Poängen är att det ska vara tydligare för den enskilda medlemmen att den är en del av något större och någonting viktigt som faktiskt också har ett egenvärde i att det är en gemenskap där vi gör motstånd och ställer oss utanför en väldigt svår och dålig politisk utveckling, där vi försöker ta vara på varandra. Men vi måste också bli fler, få nya krafter och starta nya klubbar.

Vilka utmaningar står förbundet inför i dag?
– Jag tycker att den historiska uppgift som vi har och som har varit särskilt viktig nu, det är å ena sidan flyktingfrågan och å andra sidan att känna igen och svara på den moderna rasismen. Det handlar om människosyn och människovärde. Positionen i asylfrågan måste vi helt enkelt hålla. Det är sorgligt att det ser ut så att vi är sista utposten, men det är också en skrämmande tanke; vad skulle ske om vi inte fanns där? Det är en viktig uppgift för oss att avslöja ”nygamla” rasistiska tendenser och möta dem på ett sätt som inte är oförsonligt eller innebär låsta positioner. Vi måste se att den här politiska utvecklingen och samtiden läcker in i rörelsen, och det är rimligt. Det vore väldigt dåligt och osunt annars. Men det gör också att vi behöver arbeta med rasistiska föreställningar och hur de tar sig uttryck i vänstern och i Vänsterpartiet till exempel.

Har du några tips till din kommande efterträdare?
– Betrakta dig själv som en del i en kontinuitet och en historisk gemenskap. Ta alltid ett steg tillbaka, ett extra andetag och reflektera över vad är Ung vänster, och vad är ditt mandat? Jag är väldigt tacksam och glad över att ha fått låna stafettpinnen under en kort tid av förbundets historia. Men stafettpinnen innebär också skyldigheter. Inte bara gentemot tidigare generationer utan också framtiden. Det vi gör nu spelar roll för hur Ung vänster kommer se ut om tio eller tjugo år.

Vad ska du göra efter att du avgått?
– Det kan jag inte svara på just nu, men jag kommer vara kvar i rörelsen. Gemenskapen och det politiska arbetet vill jag aldrig vara utan.