Sovjets barnbarn
Kalle Kniivilä.
Atlas 2016.
Vid Sovjetunionens sammanbrott 1991 lyckades de baltiska staterna bli självständiga. Före sammanbrottet hade många av de rysktalande i dessa stater haft höga poster i samhället. Efteråt blev de plötsligt underklass, ett bittert öde, och en förklaring till varför många vägrade lära sig landets språk. En del valde att bli ryska medborgare – men de ville inte flytta till Ryssland!
I Estland talar fortfarande 30 procent av folket ryska, i Lettland 34 procent. Medborgarskap har varit en stor stridsfråga i dessa länder. För att bli medborgare krävs att man behärskar landets språk. I Litauen fick alla medborgarskap 1991, oavsett kunskaper i litauiska. Där är sju procent rysktalande. Ungefär lika många talar polska.
De baltiska länderna har inte råd med påkostade teveprogram på ryska. Rysktalande får därför en stor del av sin information från ryska tevekanaler med allt vad därtill hör.
Problemen beskrivs insiktsfullt av journalisten och författaren Kalle Kniivilä i reportageboken Sovjets barnbarn från förra året. Kniiviläs modersmål är finska och han kan ryska och utmärkt svenska. Tidigare har han skrivit två fina liknande intervjuböcker: Putins folk och Krim är vårt.
Minnet av sovjettidens grymhet lever kvar i Baltikum. Baltiska flickor som blev med barn under tvångsarbete i Tyskland under andra världskriget var landsförrädare enligt Sovjetledningen. För att slippa många år i sibiriska straffläger kastade en del unga mödrar ut sina små barn genom tågfönstret på väg hem efter kriget.
Kniivilä intervjuar till exempel Natalja Belotserkovskaja vars mor som barn deporterades till Kazakstan. Hennes föräldrar och syskon svalt ihjäl där, medan hon själv räddades av andra svältande fångar. Hon släpptes fri som vuxen, efter Stalins död.
Av boken framgår att baltiska nationalister fortfarande ser de rysktalande som en sorts sovjetiska ockupanter. Men också att fanatikernas antal minskar efterhand. Rysktalande barn lär sig hemlandets språk i skolan och de äldre som bara behärskar ryska blir färre för varje år.
När EU krävde att medlemsländerna skulle ta emot flyktingar var plötsligt alla motsättningar mellan grupperna borta. Alla ansåg enhälligt att några hundra syrier var en omöjlig börda för hemlandet!
Kniviilä talar ryska på sina resor i Baltikum och blir alltid vänligt bemött. De som bara kan några ord försöker ändå svara på ryska. När han intervjuar rysktalande frivilliga i Estlands hemvärn intygar de att kamratskapet är gott med estniska hemvärnsgubbar: ”Vi pratar och skämtar med varann så gott vi kan!”
Samtidigt ryter Urmas Reitelmann på hemvärnets infoavdelning på Facebook om flyktingar och rysktalande:
”I Estland parasiterar 300 000 ryssjävlar som inte har anpassat sig här, hur skulle man kunna göra folk av de här miljontals bekvämlighetskackerlackorna som strävar hit?”
Reitelmann omplacerades men fick inte sparken.
Kniviiläs nästa bok handlar om ryssar, i den kommer folk på en gata i St Petersburg till tals.
