Tänk dig följande: Året är 2018. Valrörelsen har precis inletts. Ett visionslöst socialdemokratiskt parti försvarar regeringsmakten med 20 procent av väljarstödet. Vänsterpartiet lyckas fortfarande framstå som radikala, men lyfter inte eftersom de fortfarande ligger för nära en svag S+MP-regering. Miljöpartiet har tappat allt, inklusive väljarnas stöd, men får om man klarar spärren ingå i en S-regering igen. Betongliberaler har fokus på badtider och krig. M och Kd vill samarbeta med ett nyfacistiskt SD och ett nyfacistiskt SD vill samarbeta med M och Kd. Centerpartiet som största alliansparti vinner på öppenhet gentemot flyktingar och skattesänkar-linje – samtidigt. Var i detta politiska läge passar Fi in?
Svaret på den frågan är avhängig vilken väg partiet väljer på kongressen i helgen.

Utan höger och vänster på den ideologiska kompassen så hamnar man lätt i mitten. Partistyrelsens ovilja att avskaffa det fria skolvalet och svaren på motionen ”Demokratisera ekonomin”, där man skriver att man inte ser något behov av att ytterligare stärka fackets position, tycks tyda på just en sån mittposition.

Men inför kongressen finns också modiga välfärdsförslag, som man önskar att somliga partier med central position på vänsterkanten i alla fall kunde diskutera. Fi vill till exempel verka för att landstinget ska avvecklas som huvudman för vården. Istället ska stat och kommun dela på ansvaret, ”för att få en mer jämställd och jämlik vård”. Fi vill också bygga ut förlossningsvården i glesbygden, något som känns både modernt och högst aktuellt.

Den som vill kan läsa motionssvaren till kongressen och konstatera att det är både högt och lågt som ska behandlas. Men den sensationssökande kvällstidningsjournalist som söker tossigheter från feministerna behöver inte göra sig besvär. Man har blivit ett seriöst parti, som har sorterat bort de värsta tokarna. Men man har också blivit precis som andra partier. Man har konflikter. I veckans nummer av Flamman synliggörs en av dem, som handlar om vad man kan göra och ändå klättra i en organisation som Fi.

Det finns en generell trend runt om i Europa där små partier med en eller två frågor verkar premieras. Valet i Nederländerna är ett exempel. Men här hemma verkar det inte funka för varken Fi, Mp eller Kd. För det hjälper inte att kunna skrika högt och framstå som hippa i ett politiskt läge som det här. Då måste man inte bara välja sida, utan också ha något att erbjuda väljarna i form av en vision. Frågan är om Fi har det?