Begreppet ”homonationalism” syftar på ambitionen att förena HBTQ-rättigheter med ett (höger-)nationalistiskt projekt.
Homonationalism
Anna-Maria Sörberg.
Leopard förlag.
George Jackson var en svart militant som spenderade stora delar av sitt korta liv i fängelse. Det var också där, i isoleringscell, som han författade sin analys av fascismen i ett avsnitt av boken Blod i mitt öga, översatt till svenska av studieförbundet Arbetarbildning. Jackson förnekade helt att fascismen kan förstås utifrån ideologi. I stället menade han att mellankrigstidens förespråkare reagerade utifrån den tiden specifika omständigheter och ”vid varje förändring i sakernas tillstånd var de till stor del tvungna att förkasta det mesta av sin tidigare ideologi”.
Texten publicerades 1971, samma år som Jackson sköts till döds i samband med ett rymningsförsök. Två år tidigare skrev vänsterpartisten Jörn Svensson i Korporativismen och den borgerliga klassdiktaturen att man kan fortsätta söka förgäves ”efter en bestående karaktär eller en inre logik i den fascistiska tankebyggnaden”. Han använder ett exempel ur en roman av Väinö Linna där en fascistisk folkskollärare, efter att drömmen om ett Stor-Finland krossats, genast byter skepnad och i stället framhåller demokratin som det särskilda kännetecknet för västerländsk civilisation.
Trots dess förrädiska karaktär har moderna författare som Henrik Arnstad fortsatt att söka efter grundläggande beståndsdelar (till exempel ”ultra-nationalism”) som gör fascismen som ideologi möjlig att generalisera utifrån. Anna-Maria Sörbergs nyutkomna Homonationalism är ytterligare ett argument mot en sådan idé.
”Homonationalism” syftar på ambitionen att förena HBTQ-rättigheter med ett (höger-)nationalistiskt projekt. I Sverige kan man hävda att denna ambition lyckats tämligen väl. Såväl Livets Ord-kopplade moderater som Elisabeth Santesson och Kristdemokraternas framgångsteologiska fraktion under ledning av Ebba Busch Thor har försökt profilera sig som framstående HBTQ-kämpar. Busch Thor menar just att ”värnande om HBTQ-rättigheter är en självklar del av svenska värderingar”. Sörberg påpekar det, skenbart, paradoxala i att KD under Busch Thor gått åt höger, samtidigt som det blivit HBTQ-vänligt.
Sörberg utgår bland annat från queerteoretikern Jasbir Puar som visat på att makten i västvärlden helt kommit att omfamna samma människor som man tidigare pekat ut som statsfiender. Teorin analyseras genom intervjuer med aktivister runt om i världen, med besök till Nederländerna där kopplingen mellan högern och homonationalismen är stark, speciellt efter mordet på Pim Fortuyn, och till Israel där makthavarna konsekvent använder sig av berättelsen om landet som en HBTQ-vänlig, progressiv oas mitt i en fientlig omgivning.
Störst framgång har homonationalismen just nu i Frankrike där Front National aktivt valt att profilera sig om de homosexuellas beskyddare. Konflikt i P1 sände nyligen ett program där företrädare för partiet förklarade hur de nu använder sig av samma strategi för att även bli kvinnornas, och i nästa steg, förortens. Håller man fast vid en statisk förståelse av fascismen går detta inte att begripa. Sörbergs bok är en utmärkt, modern exemplifiering av det som George Jackson och Jörn Svensson redan insåg för snart 50 år sedan.