Den Europeiska Unionen militariseras. Det borde väcka stor debatt, inte minst i Sverige. Vårt land har ju valt ”militär alliansfrihet”, och i Sverige var dessutom ja-sidans viktigaste argument inför folkomröstningen 1994: ”EU är ett fredsprojekt.”
Men debatten lyser med sin frånvaro. Flera partier vill inte ha den. Många medier som kunde rapportera, och gräva efter fakta om militariseringen, väljer att inte göra det.
I EU-parlamentet har flera militaristiska betänkanden antagits det senaste året. Förvisso har parlamentet inte beslutsrätt i försvarsfrågor, men det som pågår är politisk vägröjning för ökad upprustning. På så sätt läggs grund för en försvarsunion som i nära samarbete med Nato ska ge EU militär kraft att agera i världen.
Ta som ett exempel betänkandet ”Genomförande av den gemensamma utrikes- och försvarspolitiken” som antogs den 14:e december förra året. Dess huvudskribent var den tyske kristdemokraten Elmer Brok. I detta betänkande förespråkas bland annat:
• Att alla medlemsstater ska öka sina försvarsutgifter så att de uppfyller NATO:s mål på minst två procent av BNP.
• Att förstärka EU:s ”snabbinsatsverktyg”, vilket är stridsgrupper som i ”kriser” ska kunna sättas in i andra länder.
• Att militära EU-uppdrag ska kunna finansieras av gemensamma medel i stället för av enskilda deltagande medlemsstater.
• Att uppmuntra gemensamt underhåll av militära styrkor och material, samt integrera försvarsmarknaden.
Att de europeiska, däribland de svenska, högerpartierna röstar ja är inget att förvånas över. Men att den överväldigande delen av den socialdemokratiska gruppen också röstar för kraftig militarisering är sorgligt. Svenska socialdemokratiska EU-parlamentariker som röstade ja, och alltså bland annat anser att vårt land måste fördubbla sina försvarsutgifter, är Jytte Guteland, Olle Ludvigsson och Jens Nilsson. Nedlagd röst valde Marita Ulvskog och Anna Hedh.
Sorg, men också förvåning, känner man även inför den gröna gruppen. Dessa gröna partier har i flera fall sina rötter i kalla krigstidens europeiska fredsrörelse. Men nu röstade tjugo av deras EU-parlamentariker för Brok-betänkandet. Bland dem fanns Margrete Auken från danska Socialistiskt Folkeparti och Heidi Hautala från Finlands Gröna. Heder åt de fyra svenska miljöpartister som röstade nej, tillsammans med 14 andra gröna ledamöter. Hela den förenade vänstergruppen (GUE/NGL), där Vänsterpartiet ingår, markerade återigen att man är den enda konsekventa anti-militaristiska kraften i EU-parlamentet. Alla ledamöter valde nej-rösten.
Men det är inte bara dokument i EU-parlamentet. EU och Nato fattar också konkreta beslut. I juli förra året enades EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och EU-rådets ordförande Donald Tusk med Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg om sju nyckelområden för försvarssamarbete, vilket sedan fastställdes i december. Och den 6 mars beslutade EU att inrätta ett militärt högkvarter, MPCC, som ska samordna EU:s ”militära missioner”. Det har också beslutats om EU-pengar till ”försvarsforskning”.
”För fem till sex månader sedan skulle det här ha varit ganska omöjligt att tänka sig”, kommenterade den nöjda EU-utrikeschefen Federica Mogherini. Mönstret är tydligt. EU har börjat bygga en krigsmaskin.
Världshistorien lär oss att upprustning och militarism inte leder till fred. Vad som behövs är civila och fredliga strategier för konfliktlösning, avspänning och nedrustning. Men också en omfattande debatt om det påstådda fredsprojektet EU, som nu rustar för krig.
Och framförallt behöver vi massor av människor i den aktiva fredsrörelsen.
