Klass

Elise Karlsson.
Natur och Kultur.

Elise Karlssons nya roman deklarerar sitt ämne och ärende redan i titeln. Det handlar om klass. Klass som känns in på bara kroppen när huvudpersonen Hélène åker från Stockholmsförorten Rinkeby där hon är uppvuxen och fortfarande bor till Stockholms universitet: ett rum som hon försöker erövra men som hon känner aldrig kan bli hennes på samma sätt som det är hennes pojkvän Rickards, Rickard som kommer från Bromma. Ändå har Hélène med sin vithet med en större självklarhet tillgång till rum som Stockholms universitet än många av de hon växte upp tillsammans med, något som Karlsson snuddar vid men inte fördjupar. När det visar sig att det är sambon till en lärare från högstadiet som ska hålla i Hélènes nästa delkurs i litteraturvetenskap väcks smärtsamma minnen av denna en gång dyrkade lärare till liv. Mona, som hon heter, var urtypen för en ung engagerad lärare med ett inte så litet ”white saviour”-komplex i förhållande till sina elever i Rinkeby, fast detta såg inte Hélène då. Men när hon i vuxen ålder får veta att Mona håller på att skriva en bok om den tiden och ungdomarna hon mötte väcks den vuxna Hélènes vrede.

Karlssons utforskande av klass formulerat i makt över berättelsen och rummet är kanske något övertydligt illustrerat med skildringarna av universitetet och Monas roman, men är ändå fängslande. Huvudpersonen är dock frustrerande undanglidande vilket kanske i och för sig är meningen. Trots att det är hennes röst som berättar så är hon nästan skugglik. Möjligen är det Karlssons sätt att visa att det för är en svår och trevande process att ta makten över sin egen berättelse, att hitta en egen röst.

Personerna runt Hélène å andra sidan balanserar farligt nära gränsen till vara representanter för typer. Förutom Mona med sitt riddarkomplex och den tvålfagre Brommakillen Rickard finns där läraren Jussi som knappt bryr sig om att dölja sina försök att få Hélène i säng trots att han är tillsammans med Mona, och den kaxiga Clarice, den forna drottningen av högstadieklassen. Som tur är har Karlsson en förmåga att gestalta som åtminstone mestadels räddar dessa porträtt. Särskilt beskrivningarna av Jussi och Rickard och deras mer eller mindre förtäckta härskartekniker känns obehagligt träffsäkra. Och om Hélène är svår för läsaren att greppa så glider hon på sitt lågmälda vis också ur händerna på de andra karaktärerna i romanen som försöker sätta in henne i färdiga narrativ. Hon vägrar vara den trasiga förortsflickan som räddas av Mona och den naiva, svärmiska student som Jussi tror att han förför. Ändå är det ingen triumfhistoria som berättas. Hélène för en ojämn kamp för att våga ta plats och göra sin röst hörd i den homogena, akademiska borg som är Stockholms universitet. Hon tappar orden när hon ska redovisa, hittar dem inte när hon ska försöka diskutera postkolonialism med sina medelklasskursare men stretar ändå på, och detta är en av romanens styrkor.