Ordet skötsamhet hade en lite ålderdomlig klang redan på 1950-talet. Ändå förstår vi än i dag många av dess nyanser. En skötsam person är någon som är ”hel, ren och nykter”, hen kommer till jobbet i tid och betalar sina räkningar. Rent intuitivt vet vi också att ordet hör ihop med arbetarklassen och bär på en politisk dimension. ”Gör din plikt, kräv din rätt” är en fras som är sammanvuxen med ordet likt en siamesisk tvilling.
År 1988 kom Ronny Ambjörnssons numera klassiska idéhistoriska studie Den skötsamme arbetaren. Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1980–1930. Där skildrade Ambjörnsson folkrörelsearbete i Holmsund utanför Umeå och visade hur ett gryende klassmedvetande formades på nykterhetsloger och i fackföreningar. Inspirationen kom från historikern E. P. Thompson som menade att klasser inte bara skapas av ekonomiska omständigheter, utan även av andliga erfarenheter.
I dagarna ges Den skötsamma arbetaren ut i nyutgåva, med nyskrivet för- och efterord. När jag läser denna klassiska studie ser jag skötsamhetens historiska rötter som i blixtbelysning. Och genast inser jag hur relevant begreppet är än i dag.

Den skötsamme arbetaren är inte som det låter på titeln en berättelse om anpassning, utan om motstånd. I boken beskriver Ambjörnsson hur skötsamhetsidealet växte fram ur nykterhetsrörelsen men sedan spred sig via studiecirklar och fackföreningar. I slutet av 1800-talet höll svenskarna bokstavligt talat på att supa ihjäl sig. Varje år hällde de i sig 50 liter sprit vilket skapade elände i såväl arbetarbarackerna som hemmen. Som en reaktion på detta växte nykterhetsrörelsen fram och 1910 organiserade den 350 000 medlemmar. Där startade ett intensivt bildningsarbete med föredrag och läsecirklar utifrån tanken att framtidens samhälle skulle bestå av nyktrare och mera klartänkta medborgare. Ofta såg sig deltagarna som en sorts ”elitarbetare”.
I dag är det nästan svårt att förstå att det var i sågverkssamhällen som Holmsund som Sverige blev modernt. Men så var det. Sverige skiljer sig från många andra länder eftersom det industrialiserades på landsbygden vilket innebar att det var på sågverk och brädgårdar som de demokratiska idealen fick sitt starkaste fäste. Ambjörnsson visar hur man i läsecirklarna tog sig an samtidens allra hippaste författare, som Pjotr Kropotkin och Ellen Key. När man läser boken är det lätt att föreställa sig hur arbetarna staplade knubb och diskuterade Keys idéer om barnuppfostran, hur de på sin fritid lyssnade på trendiga agitatorer som talade från vedstaplarna.

En sak som Ambjörnsson skriver särskilt intressant om är hur nykterhetslogens och fackets skötsamhet skilde sig åt. Logens handlade om att erövra den personliga bildningen och att bli en behärskad individ som tog hand om hem och familj. Ett individualistiskt ideal med andra ord. Fackets skötsamhet däremot handlade om klassens förhållningssätt gentemot arbetsgivarna. Arbetarna skulle vara disciplinerade och visa att man var bättre än den ekonomiskt oansvariga borgarklassen. På så sätt förberedde man sig för att ta över när bolagsväldet spelat ut sin roll.
I Ambjörnssons studie får vi följa hur dessa skötsamhetsideal – det individuella och det kollektiva – efterhand växer samman. För inte så sällan var medlemmar i facket också organiserade i logen. Detta är nog Ambjörnssons främsta bidrag till forskningen: han visar hur moraliska och politiska idéer överlappar varandra.
Den skötsamme arbetaren är en makalöst bra studie och det är en fröjd att den finns tillgänglig på bokmarknaden igen. En av anledningarna till att den är så rolig att läsa är att Ambjörnsson är en så lysande stilist.
När jag läser boken blir jag påmind om att författaren skrev en av de bästa arbetarromanerna under 90-talet (Mitt förnamn är Ronny). Dessutom har Den skötsamme arbetaren ett tydligt genusperspektiv, vilket knappast hörde till vanligheterna i slutet av 80-talet. I ett sorgligt avsnitt skriver Ambjörnsson om hur kvinnorna – som till en början var tongivande inom rörelsearbetet – successivt motades bort från studiecirklarna och högläsningskvällarna. Anledningen var att kvinnorörelsen började ses som hotfull efter erövrandet av rösträtten 1921.

En fråga som Ambjörnsson aldrig besvarar men som han tvingar läsaren att ta ställning till är om skötsamhetsidealet har någon relevans i dag? Betyder ordet något inom arbetarrörelsen 2017? Rent spontant frestas man att svara nej, men det är också detta som gör boken aktuell.
I dag lever inte längre drömmen om att skapa en ny människa – vilket var själva poängen med skötsamheten. Idealet finns visserligen kvar i en urvattnad form inom socialdemokratin. Men där handlar det om politiker som talar om för medborgarna att ”göra sin plikt” (mera sällan att ”kräva sin rätt”). Det är en skötsamhet som tvingas på ovanifrån och som har ganska lite att göra med den Ambjörnsson beskriver.
En annan sak som pekar mot idealets död är att delar av vänstern i dag tycks bry sig mera om ”de utstötta” än de skötsamma. Detta har gjort att gruppen som förr var arbetarrörelsens kader nu blivit rotlös. För vad händer när ingen längre bryr sig om att föra ”elitarbetarnas” talan? När vänstern bara upplevs som en röst för socialbidragstagarna? Svaret, tror jag, finns att läsa i den växande högerpopulismen.
På så sätt ekar frågorna Ambjörnssons bok väcker ända in i samtidens hetaste debatt.