Litterär lögn

Den franska filosofen Roland Barthes deklarerade i mitten av 1900-talet författarens död. Trots den morbida klangen skulle nog många hävda att det är ett optimistiskt påstående om att vi lämnat romantikens genikult och satt texten i centrum. Väl optimistiskt skulle kanske till och med somliga säga med tanke på att vurmen för ”based on a true story”– berättelser och självupplevda trauman tycks leva vidare och frodas. För även om det i finkulturella rum rullas med ögonen åt just ”based on a true story”-etiketten och pojkar ”som kallades det” så spekuleras det ändå i vilken kulturman som döljer sig bakom romanfiguren Hugo Rask. På ett mer teoretiskt plan diskuteras litteraturens estetiska och etiska ramar. Var går gränsen för hur mycket av verkliga människor som går att lämna ut i en bok? Och omvänt: var går gränsen för hur långt den lögn som är fiktionens själva förutsättning får sträcka sig? Den sistnämnda frågan aktualiserades i det litterära fenomen, sedermera litterära skandal, som var JT LeRoy.

År 1999 slog en litterär bomb ner i form av romanen Sarah. Den berättade om ett barn med en könsöverskridande identitet som levde med sin vackra, destruktiva mamma på det amerikanska samhällets skuggsida och tvingades sälja sex till lastbilsförare. Men den verklighet som skildrades var trots sin osminkade grymhet inte något socialrealistiskt dokument över USA:s mest utsatta. I stället var det en mörk, absurd värld som tycktes belägen i en brutal version av Alices underland, ett eget rike med egna lagar och härskare där benet från en tvättbjörnspenis dyrkades som avgud. Amerikansk gotik, magisk realism, absurdism, eller allt i ett? Oavsett blev Sarah snart en kultklassiker, och denna kultstatus omfattade inte bara, eller kanske inte ens främst, själva verket.
Författaren visade sig nämligen vara ett underbarn som mycket ung skrivit boken baserad på egna erfarenheter. Hens namn var JT (Jeremiah Terminator) LeRoy: en icke-binär transperson som levde som HIV-positiv och som alltså trots de extrema trauman hen genomlevt förmådde göra skimrande litteratur av dessa. I pjäsen Jeremiah Terminator av Helena Sandström Cruz som nyligen hade premiär på Stadsteatern i Stockholm beskriver en av de kulturjournalister vars röster ackompanjerar Sandström Cruz (som själv spelar pjäsens enda två roller) hur JT LeRoy med sin trasighet blev en motvikt till den ”assimilerade” HBTQ-person som brukade lyftas fram i den respektabilitetspolitiska diskurs som kröntes av alltmer kommersialiserade och avpolitiserade Pridegalor.

Var går gränsen för hur långt den lögn som är fiktionens själva förutsättning får sträcka sig?

Berättarrösterna i föreställningen vittnar om en blandning av fascination och obehag när den späda, darrande och viskande LeRoy kuskades runt på offentliga uppläsningar över hela världen för att beundras, men också begapas, av en publik som fetischerade de trauman och den trasighet som sträckte sig utanför det älskade verket och manifesterades i den peruk- och solglasögonprydda gestalt de hade framför sig. Men de berättar också om den jobbiga, osympatiska assistenten Speedy som följde varje steg JT LeRoy tog och ofta fyllde i och svarade på frågor. De flesta tyckte knappast det var särskilt märkligt med tanke på LeRoys uppenbara sociala svårigheter, men några år senare skulle så bomben brisera.
Det visade sig då att ”Speedy” egentligen hette Laura Albert, och att det var hon som skrivit böckerna och fått en ung släkting, Savannah, att klä ut sig till JT LeRoy. I en handvändning omvärderades LeRoys verk. Trots att den märkliga, karnevaliska värld som skildras i Sarah och novellsamlingen Hjärtat är bedrägligast av allt är långt ifrån realistisk så verkade många vilja att utsattheten skulle vara sann i bemärkelsen självupplevd. Detta kan tyckas vara en på samma gång naiv och cynisk syn på litteratur, där textens värde mäts utifrån om den är skriven med riktigt blod. Men cynism var också vad många såg i Laura Alberts handlande. Känslan var att hon kalkylerande exploaterat marginalisering och utsatthet och som ciskvinna approprierade HBTQ-erfarenhet och erfarenheten av att vara HIV-positiv.

I pjäsen som, trots bra skådespeleri och en på en gång kitschig och naken ljussättning som fungerar ypperligt ihop med temat, egentligen känns mer som en krönika och vars intressantaste inslag är just de inspelade reflexionerna och vittnesmålen, förblir Laura Albert själv i mångt och mycket ett mysterium. I Jeff Feuerzeigs dokumentär Author: The JT LeRoy story som visades på Stockholms filmfestival 2016 berättar hon däremot själv ingående om sina bevekelsegrunder, vilket gett upphov till anklagelser om att filmen alltför ensidigt lyfter Alberts perspektiv.  Här framträder en person med stor litterär begåvning vars liv präglats av övergrepp och självhat. Som förklaring till att hon skapade JT LeRoy säger hon att de erfarenheter av övergrepp som skildras i romanerna är sanna ”i grunden”, men att hon inte kunde gestalta dem med sin egen röst.

Efter skandalen tycks Sarah och Hjärtat är bedrägligast av allt helt förlorat den litterära kultstatusen trots de estetiska kvalitéer som LeRoys/Alberts förtrollande och fasansfulla skildring av den nedersta kretsen i ett modernt, amerikansk inferno onekligen besitter. För att parafrasera Barthes skulle en alltså kunna säga att det i det här fallet är det verket som har dött, och att det har utplånats av författarens (både den äkta och den uppdiktades) gestalt.