Rebecca Solnit undersöker begränsning och rörelsefrihet nu och då, men går själv i ett par fällor typiska för den vita feministen.
Wanderlust: Att gå till fots
Rebecca Solnit.
Övers Helena Hansson
och Djordje Zarkovic.
Daidalos.
När Stockholm i november 2016 drabbades av snökaos var det många som tog chansen att häckla den så kallade ”feministiska snöröjning” som annonserats av den röd-grön-rosa majoriteten i Stockholms stad och som i korthet gick ut på att eftersom kvinnor i högre grad än män tar sig fram kollektivt eller till fots så skulle snöröjningen ta hänsyn till detta i sin prioritering.
Att något som snöröjning kunde göras till en feministisk fråga uppfattades som det perfekta kvittot på en feminism som ”gått för långt”. Men faktum är ju att tillgång till och möjlighet att röra sig i det offentliga rummet är en av grundförutsättningarna för demokratiskt deltagande, och begränsning av dessa möjligheter ett av de effektivaste sätten att kontrollera redan marginaliserade grupper. Detta är Rebecca Solnits utgångspunkt i långessän Wanderlust som kom ut på engelska redan 2001. Här undersöker hon gåendet ur ett idéhistoriskt perspektiv. Hon redogör för pilgrimsfärder i då- och nutid, de romantiska författarnas vandringar i naturen och den delvis nya natur- men också människosyn dessa stod för. Hon berättar om kampen, först mot godsägare och sedan företag för att göra naturen och rummet tillgängligt för alla, om medborgarrättsrörelsens protestmarscher och om tiden då kvinnor kunde arresteras för prostitution om de vistades ute på gatan själva. Solnit visar på imponerande allmänbildning inom flera områden: hon växlar lättillgängligt och sömlöst mellan historia, genus, marxism och till och med arkeologi som när hon diskuterar människans förmoders övergång från fyrbent till upprätt gående. Den över 400 sidor långa boken blir dock lite väl utbroderande och hade vunnit på att komprimeras och undersöka vissa av frågeställningarna mer djuplodande.
Den rasistiska dimensionen av begränsningar av rörelsefrihet bereds relativt litet utrymme. Solnit diskuterar visserligen hur svarta mäns rörelser och förehavanden i det offentliga rummet punktmarkeras och misstänkliggörs, men tyvärr finns här en jämförande retorik där hon på ett för vissa vita feminister ganska typiskt sätt ställer svarta mäns erfarenheter mot vita kvinnors och därmed både visar en grundläggande brist på förståelse för rasismens mekanismer och effektivt osynliggör svarta kvinnor.
Jag undrar också lite över hur Solnit ser på funktionsnormen i förhållande till rörelse och tillgänglighet. Ibland glider hon nästan över i samma vurmande för en naturgivet rörlig, för egen maskin gående, kropp som den romantikerna hyllade. Hennes kritik mot ett offentligt rum som alltmer konstrueras för biltrafik och stänger fotgängare ute är viktig (och särskilt akut i USA), då tillgången till bil är knuten till både klass och kön. Men hennes analys tycks nästan landa i en dikotomi där allt artificiellt och tekniskt är på kapitalets sida och bara naturen och den ”naturliga” kroppen tillskrivs potential att motstå kapitalism och exploatering. Detta känns som en ganska lat slutsats. Förutom postmoderna feminister som Donna Haraway som pekade på maskinen som en väg ut ur binära kategorier som kön och människa/djur så såg ju redan Marx dess subversiva potential.