Det var förra sommaren som den upptäcktes i Sverige för första gången; nilfebermyggan.
För de allra flesta är den till förväxling lik en vanlig inhemsk mygga, men nilfebermyggan härstammar, som namnet antyder, från sydligare breddgrader.
Nu ber Statens veterinärmedicinska anstalt privatpersoner i södra Sverige att under sommaren fånga myggor och skicka in dem för undersökning. Myggan kan till exempel förpackas i en tändsticksask med bomull och sen sändas med vanlig post.
Nilfebermyggan kan nämligen, som namnet också antyder, föra med sig nya sjukdomar till Sverige. Och den är inte den enda nya sjukdomsbäraren.
Nya sjukdomar introduceras
På statens veterinärmedicinska anstalt varnar Ann Ahlbin för att ett förändrat klimat kan leda till ökad sjukdomsspridning, och att helt nya sjukdomar introduceras med nya arter.
– Det finns en del sjukdomar som är exotiska för Sverige, men som finns i andra länder i Mellaneuropa och kan komma hit, säger hon.
– Det handlar väldigt mycket om sjukdomar som sprids med vatten eller med insekter.
I dagsläget handlar det framförallt om virus som Salmonella och EHEC. Att fästingarna gynnas av klimatförändringarna och breder ut sig över allt större delar av Sverige innebär också en ökning av de fästingburna sjukdomarna.
– De är ju nästan som en liten resväska, fästingarna, som kan vara packade med många olika sjukdomar, säger Ann Ahlbin som menar att man i dagsläget inte vet tillräckligt mycket om hur klimatförändringarna kan påverka sjukdomsspridningen mellan djur och människor.
– Generellt behöver vi ha ännu bättre koll.
Och det är bara ett av de många problemen för samhället när klimatet förändras. Det svenska samhället står inför massiva förändringar – och saknar både samordning och finansiering.
Nej, undergången är inte nära. Trots att utsläppen från Svensk industri fortsätter att öka, och trots att Donald Trump nu officiellt har lämnat Parisavtalet.
Men klimatet förändras, och det förändras snabbare än någonsin. Och det kommer att fortsätta att förändras.
Enligt FN:s klimatavtal ska temperaturhöjningen helst begränsas till max 1,5 grader fram till år 2100. Ganska lite tyder dock på att det målet kommer att nås.
Även om utsläppsökningen har stannat av, och i vissa fall vänt, i Europa, fortsätter den att växa totalt sett. Det skulle alltså krävas en mycket kraftig kursändring för att hålla klimatet på den nivå alla länder utom USA, Syrien och Nicaragua är överens om att sträva mot.
Mer troligt är att temperaturen hamnar närmare klimatorganet IPCC:s lite högre prognos RCP 8,5. Det skulle innebära en global temperaturökning på i snitt fyra grader. Sverige beräknas dessutom få en lite högre ökning än snittet.
Nu kämpar många svenska kommuner och myndigheter för att förbereda sig på effekterna.
För även om de stora geopolitiska effekterna; svältkatastrofer, smältande polarisar och plågade världshav är de effekter som vanligtvis nämns så kan klimatförändringen komma att innebära stora problem även inom landet. I den statliga utredningen ”Vem har ansvaret” konstaterar utredaren Eva Eriksson att även med de mest hoppfulla prognoserna så kommer det att krävas stora anpassningar, både på lokal och nationell nivå.
Bland klimatförändringens effekter för Sverige finns bland annat mycket kraftiga skyfall, värmeböljor, och kanske mest tydligt: en höjning av vattenytan på mellan 0,5 och 1,5 meter.
Vallar och diken
Kristianstad i östra Skåne är Sveriges lägst belägna stad. Här är vattnet en naturlig del av stadsbilden, och staden ligger tekniskt sett ett par meter under havsnivån – men skyddas av en konstruerad vall. Steg vattnet över den skulle effekterna naturligtvis vara mycket allvarliga.
Men i Kristianstad har man också förberett sig. Redan 2011 – tidigt för att vara i Sverige – antog man en omfattande handlingsplan för hur man skulle förbereda sig på effekterna av ett förändrat klimat. Sedan dess har man lagt upp vallar, grävt diken, och till och med förstärkt vissa platser med stålbalkar för att förhindra erosion.
Inskrivet i handlingsplanen finns också att man ska ta fram en strategi för hur man ska hantera så kallade klimatflyktingar.
Kristianstad ligger med andra ord bra till. På andra håll är det klart sämre.
Både Svenska miljöinstitutet IVL och SMHI har under de senaste åren visat att även om medvetenheten om klimatförändringar, och i viss mån deras risker, är stor i kommunerna så är insatserna ofta små.
IVL konstaterade till exempel under 2016 att 75 procent av kommunerna i deras undersökning ”knappt hade börjat” med sitt klimatanpassningsarbete.
Dessutom leder dålig samordning till att kunskap från myndigheterna inte kommer kommunerna till del.
Arbetet går visserligen framåt. Men det går långsamt. Enligt statens utredare Eva Eriksson är ett centralt problem att olika kommuner har olika behov – och helt olika budget. Samma tendens syns hos IVL; där 78 procent av de större kommunerna har fattat politiska beslut om att arbeta förebyggande med klimatförändringarna. Siffran för mindre kommuner är istället 38 procent.
Nu vill hon att regeringen tar fram en nationell strategi för hur Sverige ska arbeta med klimatanpassning. Arbetet idag är, enligt henne, alldeles för beroende av de olika kommunernas ekonomi och intresse.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, delar ut 75 miljoner kronor i statsbidrag för att hjälpa kommunerna anpassa sig till naturkatastrofer varje år.
”Beloppet är inte tillräckligt, men kan utgöra ett bidrag under tiden” skriver Eva Eriksson. Enligt hennes utredning beräknas arbetet med att klimatsäkra Sverige kosta mellan 137 och 205 miljarder kronor.
Det finns, med andra ord, arbete kvar att göra.
