Tro det eller ej: Det politiska landskapet verkar röra sig åt vårt håll. När S och M börjar tävla om vem som lägger mest pengar på välfärden, då måste vänstern i vid mening trappa upp, både i retorik och förslag.
Under Socialdemokraternas dag i Almedalen kom finansminister Magdalena Andersson med beskedet om att regeringen vill att välfärden ska få ytterligare 20 miljarder under nästa mandatperiod. Ett vallöfte av detta slag är såklart efterlängtat – men inte så oväntat. Det blir svårt att argumentera för att konflikten mellan S och M står mellan skattesänkningar och investeringar – om man inte gör några investeringar.
20 miljarder mer till fattiga kommuner och landsting skulle spela stor roll – och kanske förhindra att kommunerna höjer den platta kommunalskatten ytterligare. Men vad som behövs för att klara befolkningsökningen är minst det tredubbla. För att bygga ut och höja ambitionsnivån, såväl i välfärdens utformning som välfärdsarbetarnas arbetsmiljö, krävs ungefär fyra gånger så mycket pengar. Pengar som skulle kunna komma om regeringen vågade höja skatterna för de allra rikaste.
Men åter till Almedalen. Något som var lite mer oväntat var att Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson dagen efter Andersson tal sa till Dagens Industri (6/7, 2017) att 20 miljarder inte kommer räcka för att säkra välfärden. ”20 miljarder och bibehållen välfärd – det kommer inte räcka som välfärdsambition. Det kommer behövas mer pengar och fler reformer kring kvalitet i svensk välfärd. Så konflikten kommer inte handla om de här 20 miljarderna, utan det kommer behövas betydligt mer än så.” Kristersson menar alltså inte nödvändigtvis att Moderaterna kommer matcha välfärdsmiljarderna – men han ger ändå S rätt i problemformuleringen – och kommer säkert lägga absurda förslag om ”skattesänkningar som ger mer pengar till välfärden”. Det är nyliberalt mumbo-jumbo, precis som det var 2006 och 2010.
Men kursändningen i samtalet är ändå glädjande och säger också en hel del om åt vilket håll vi är på väg. Här vilar ett enormt ansvar på arbetarrörelsen och dess organisationer. Samtalet kan växla fort. Ni kommer ihåg förra Almedalsveckans absurda fokus på ”svenska värderingar” – de var som bortblåsta under årets jippo. Men just nu finns ett fönster för att verkligen ta striden om välfärden, mot skattesänkningar och låglönejobb. Ta striden för kortare arbetstid, större investeringar i bostäder och utbildning. Väljarna är med på tåget, facken har insett precis vad det handlar om. Nu gäller det bara att det finns partier som kan föra upp det människor i verksamheterna har sagt i 15 års tid. Investera, bygg ut och se till att göra vettiga praktiktjänster för arbetslösa i välfärden så att personalbristen i vårdyrkena kan utraderas.
Det finns en chans här och den måste vänstern ta.
