Utrikes 15 juli, 2017

Nordkorea och kärnvapnen

För varje missiltest ökar spänningarna kring den koreanska halvön. Men det har de gjort till och från i över 70 år. Tvärtemot vad den etablerade bilden säger är Nordkoreas regering allt annat än irrationell och försöken att utveckla kärnvapen är till viss del en produkt av en kortsiktig och aggressiv amerikansk utrikespolitik.

 

Förra tisdagens provskjutning av en långdistansrobot i Nordkorea ledde till ännu ett blixtinkallat möte i FN:s säkerhetsråd. Donald Trump krävde nya och hårdare sanktioner och hans FN-ambassadör Nikki Haley uteslöt heller inte ett militärt svar. Sedan Trump kom till makten har spänningarna mellan USA och Nordkorea sakta men säkert ökat och i dagsläget anses Nordkorea vara det land som är troligast att råka i krig med USA. Men den senaste tidens krigsmuller ingår i en lång historia av eskalering och avspänning mellan länderna. Nordkoreas relation till omvärlden och i synnerhet USA är i själva verket till stora delar ett resultat av en kortsiktig och aggressiv amerikansk utrikespolitik.
Efter det rysk-japanska kriget mellan 1904 och 1905 ockuperade Japan den koreanska halvön samt delar av Kina. Korea gjordes till protektorat innan det annekterades 1910. Denna ockupation tog slut först i och med Japans nederlag i andra världskriget. Då befann sig plötsligt Koreahalvön på gränsen mellan två supermakters intressesfärer, med Sovjetunionen i norr och USA i det ockuperade Japan i söder. Liksom i andra besegrade länder i Europa delades landet upp i tillfälliga ockupationszoner. Men precis som i det ockuperade Tyskland skulle den planerade återföreningen visa sig svår att uppnå (jämförelsen med Tyskland är ett återkommande tema i den koreanska modernhistorien). Ett gemensamt förslag från USA och Sovjetunionen att införa ett delat styre mellan de koreanska kommunisterna och nationalisterna avvisades av parterna 1945.

I Nordkorea beskrivs USA sedan den här tiden som ett konstant hot som närsomhelst kan invadera landet.

I den södra halvan av landet utropades i augusti 1948 Republiken Korea under USA:s beskydd. Mindre än en månad senare utropades Demokratiska Folkrepubliken Korea i norr under Sovjetunionens auspicier med den tidigare gerillaledaren Kim Il-sung som president. Den senare var övertygad om att många sydkoreaner skulle välkomna den nordkoreanska regeringen och 1950 invaderade Nordkorea sin södra granne med stöd av Sovjetunionen och senare Kina. USA sökte stöd i FN:s säkerhetsråd för en intervention och samlade ihop en internationell allians. Kriget böljade till en början raskt fram och tillbaka innan en frontlinje stabiliserades längs den 38:e breddgraden. 1953 utropades eldupphör efter att kriget nått ett dödläge. Planen var fortfarande att Korea skulle enas, men en fredskonferens som hölls 1954 ledde inte till någon överenskommelse. I stället upprättades en demilitariserad zon, kallad ”DMZ”, längs frontlinjen. Eftersom inget fredsavtal har skrivits under råder formellt fortfarande krig mellan länderna.

 

En förlorad chans

I början var det främst sydkoreanerna som fruktade en återförening. Nordkorea hade vid den här tiden, trots ödeläggelsen under kriget i vilket bland annat huvudstaden Pyongyang jämnades med marken, en dubbelt så stor bruttonationalprodukt än sin södra granne. Först under 1960-talet började den sydkoreanska ekonomin ta fart. I takt med att den nordkoreanska ekonomin började gå bakåt flyttade även rädslan för grannen norr om gränsen.
Trots att Nordkorea ekonomiskt och militärt kunde räkna med Sovjetunionens och Kinas stöd har landet sedan det grundades fört en påtagligt självständig politik med tanke på dess storlek. Denna politik sammanfattas till viss del i begreppet Juche, en ideologisk doktrin som lanserades av Kim Il-sung på 1950-talet och som gick ut på politisk självständighet, ekonomisk självförsörjning och militärt oberoende. I praktiken skulle allt visa sig svårt att uppnå (även om ett operationellt kärnvapenprogram drastiskt skulle minska det militära beroendet).
I Nordkorea beskrivs USA sedan den här tiden som ett konstant hot som närsomhelst kan invadera landet. Det är en inte helt ogrundad beskrivning. 1969 kunde det ha blivit verklighet när den nordkoreanska militären sköt ned ett amerikanskt spionflygplan i sitt eget luftrum. USA:s dåvarande president Richard Nixon bedömde dock riskerna som alltför stora för att skrida till verket.
Men trots dessa spänningar fanns återföreningen hela tiden på bordet. 1972 skrevs en gemensam deklaration under som knöt båda parterna till en framtida återförening. Efter att Park Chung-hees diktatur i Sydkorea föll 1981 öppnades möjligheterna till dialog än mer. Men det var efter Berlinmurens fall som en återförening plötsligt framstod som uppnåelig i praktiken. Den sydkoreanske presidenten Roh Tae-woo var inte en lika besatt antikommunist som sina föregångare och lade grunden för ett avtal med Pyongyang. 1991 blev båda länderna medlemmar i FN och samma år undertecknades ett avtal om ”försoning, ickeaggression, utbyte och samarbete”.

Den nordkoreanska regeringen fortsatte utvecklingen av plutonium i hemlighet

Sovjetunionens fall öppnade ett unikt fönster i relationerna mellan Nordkorea och väst. George Bush den äldre och Mikhail Gorbatjov kom överens om att dra tillbaka alla kärnvapen från den koreanska halvön. Nordkorea stod plötsligt utan sin mäktiga beskyddare och hade möjligheten att antingen närma sig sin granne i söder och väst på lika villkor eller att isolera sig och räkna med Kinas beskydd. 1992 skickade Kim Il-sung en representant till New York för att meddela USA att hans regering var beredd att ge upp sitt krav på att USA drar tillbaka sina trupper från Sydkorea i utbyte mot garantier för Nordkoreas existens. President George Bush svarade med tystnad. Det var då Kim Il-sung övertygades om att Washington vill utradera Nordkorea från kartan. Han valde därför att sjösätta ett kärnvapenprogram som en garant för nationens överlevnad.

 

Kärnvapen som avskräckningsmedel

I slutet av 1980-talet hade Kim Il-sungs regering med stöd av Sovjetunionen inlett ett kärnkraftsprogram för att göra sig mer självförsörjande. Likt Iran började man i hemlighet att rikta in programmet på utveckling av kärnvapen, bland annat med stöd av Pakistan. Sovjetunionens kollaps, Kinas sentida ekonomiska utveckling – som har inneburit att Nordkoreas säkerhet har försvagats ytterligare – och USA:s dubbla invasioner av Irak och Afghanistan, och nu senast angreppen mot Syrien, har bara stärkt det nordkoreanska ledarskiktet i sin övertygelse att kärnvapen är den enda garantin för landets säkerhet.
USA, vars utrikespolitik har ickespridning av kärnvapen som övergripande ledprincip, har sedan dess sett Nordkorea som ett hot mot sin egen säkerhet. 1994 skedde ett försök från USA:s sida att övertala regeringen att upphöra med programmet. Ett avtal undertecknades om ett frysande av plutoniumproduktionen i utbyte mot hävda sanktioner, normaliserade relationer med USA samt assistans med energitillförsel. Men ingen av parterna respekterade avtalet. Den nordkoreanska regeringen fortsatte utvecklingen av plutonium i hemlighet samtidigt som de officiellt följde förbudet mot detsamma under det internationella atomenergiorganet IAEA:s övervakning.

Om kärnvapnen för Nordkorea tidigare fungerade som valuta i en eventuell förhandling med USA ses det i dag som självmord att överge programmet.

Under samma tid tillträdde Kim Young-sam som president i Sydkorea. Han var, likt de flesta amerikanska presidenter, övertygad om att den nordkoreanska regimen kommer att falla av sig själv och inledde en hårdför politik mot grannen, något som knappast förbättrade läget norr om gränsen. I Nordkorea präglades andra halvan av 1990-talet av kris och över en miljon människor dog i en svältkatastrof vars sviter märks av än i dag. Det var bara den hårda repressionen och befolkningens nationalistiska reflexer som hindrade att regeringen föll.
Svälten ledde paradoxalt nog till ökat samarbete mellan de två länderna som båda hade fått nya ledare – Kim Jong-il i Nordkorea 1994 och Kim Dae-jung i Sydkorea 1998. Den senare inledde den så kallade ”solskenspolitiken” som präglades av dialog och ekonomiskt samarbete med grannen. Bland annat öppnades en gemensam turistattraktion och den gemensamma industrizonen Kaesong på nordkoreansk mark med sydkoreanska företag. Men denna solskenshistoria skulle tyvärr inte bli långvarig.
2002 förklarade USA:s president George W. Bush att avtalet från 1994 var brutet med argumentet att Nordkoreas kärnvapenprogram hade gått in i en operationell fas. Det var inte sant, vilket senare också uppdagades för den amerikanska underrättelsetjänsten. Men Bush strategi att med en lögn få till stånd en konfrontation mellan länderna så att regeringen skulle destabiliseras och till slut falla fick motsatt effekt. I praktiken befriad från avtalet genomförde Kim Jong-il landets första provsprängning 2006. Sedan dess har ytterligare fyra sprängningar genomförts, varav två förra året.

 

Kort- och långsiktig strategi

USA:s politik gentemot Nordkorea har länge präglats av extrem kortsiktighet. Nordkoreas regering har däremot, tvärtemot den allmänna uppfattningen, alltid opererat långsiktigt. Enligt den franske Nordkorea-experten Philippe Pons stämmer bilden av Nordkoreas regering som oberäknelig och irrationell helt enkelt inte. Varken det faktum att landet sedan Kim Il-sungs tillträde har odlat en personkult som saknar motstycke och som fick Göran Persson att kalla det en ”nekrokrati”, eller det faktum att befolkningen lever i konstant skräck för att skickas till arbetsläger eller avrättas, som skildras i vittneslitteratur såsom den på svenska nyligen utkomna novellsamlingen Anklagelsen av pseudonymen Bandi, eller ens rykten om att den nuvarande ledaren Kim Jong-un, likt vilken Bondskurk som helst, ska ha kastat rådgivare åt hundarna och låtit avrätta generaler med luftvärnskanoner och eldkastare, motsäger det faktum att Nordkoreas politik följer en överlevnadslogik och i hög utsträckning är en direkt reaktion på USA:s och Sydkoreas politik.
USA:s ledarskikt präglas i sin tur av en påfallande brist på förståelse för konfliktens dynamik. Det beror till viss del på det demokratiska styrelseskickets natur där en ny president helt kan lägga om utrikespolitiken beroende på vilken politisk övertygelse hen har, vilket framförallt den sydkoreanska historien vittnar om. Men i USA:s fall präglas politiken sedan minst tjugo år av en anmärkningsvärd tondövhet. Om kärnvapnen för Nordkorea tidigare fungerade som valuta i en eventuell förhandling med USA ses det i dag som självmord att överge programmet. Det skulle innebära att regeringen inte längre kan legitimera det lidande som folket utsätts för till förmån för landets försvar, men också att landet gör sig sårbart för en invasion likt den i Irak.

I Sydkorea finns ultramoderna missilsystem, inklusive det nyligen installerade THAAD-systemet, och 29 000 amerikanska trupper. USA, som till en början utförde militärövningar tillsammans med den sydkoreanska militären för att främst bekämpa infiltrationen från nordkoreanska specialstyrkor, har sedan 2013 ändrat målet med övningarna. I dag övar man med kärnvapenbestyckade ubåtar, bombplan som kan utrustas med kärnvapen, jaktplan och jagare utrustade med avancerade anti-missilsystem. Inför ett sådant hot precis intill de egna gränserna borde det inte överraska någon att Nordkoreas regering, vars beteende på intet sätt är mindre hotfullt, ser sig berättigade att fortsätta utföra kärnvapenprover.

 

Kinas dubbla roll

Den nordkoreanska regeringens mål är att bli erkänd som kärnvapenmakt likt Pakistan, Indien, Israel och andra i militära sammanhang ”mindre” länder. De vill ha säkerhetsgarantier och normalisera relationerna till USA. Enligt journalisten Martine Bulard skulle det enda alternativet vara ett avtal liknande det som Barack Obama nyligen slöt med Iran. Men för det krävs att USA överger sin konfrontatoriska linje och inlåter sig på bilaterala förhandlingar med Nordkorea, vilket man hittills har vägrat. En skillnad är dock att Iran inte hade Kina vid sin sida.
Kina har alltid spelat en motsägelsefull roll i frågan om Nordkorea. Regeringen röstar lydigt för sanktioner i FN:s säkerhetsråd varje gång en ny provsprängning genomförs men i praktiken genomför man dem bara halvhjärtat. Efter det senaste kärnvapentestet röstade man återigen för nya sanktioner men samtidigt fortsatte Beijing att leverera bland annat förnödenheter och olja till Nordkorea. Det är därför inte fel av Donald Trump att peka finger åt just Kina.
Ända sedan Berlinmurens fall har Kina hållit Nordkorea under armarna. Landet är med stor marginal Nordkoreas största handelspartner och besitter därför starka påtryckningsmedel. Men Kina har också andra prioriteringar än USA, vilket Pyongyang spelar på. Kina är inte positiva till att Nordkorea skaffar kärnvapen, men ännu mindre vill man pressa regeringen och isolera den så att landet kollapsar. Det skulle innebära en risk för inbördeskrig vid gränsen till den kinesiska regionen Yanbian där många etniska koreaner bor. Men det skulle framförallt innebära en risk för att de koreanska republikerna återförenas på Sydkoreas villkor och att amerikanska trupper plötsligt skulle stå vid Kinas gräns.

I dag är den nordkoreanska ekonomin en blandning av plan- och marknadsekonomi och i Pyongyang reser sig allt fler skyskrapor.

Trots det tjänar Kina heller inte på den nuvarande upptrappningen. I april upphörde man därför med kolimporten från Nordkorea, även om man ökade importen av andra varor. Nordkorea ses alltmer som ett hot mot den nationella säkerheten även i Kina, som har utvecklat relationerna med både Sydkorea och Japan på senare år. Det är symptomatiskt att Kinas president Xi Jinping aldrig har träffat Kim Jong-un men både sina sydkoreanska och japanska kollegor. Till skillnad från USA som alltjämt vill kuva Nordkoreas regering med våld vill dock Kina att Nordkorea utvecklas ekonomiskt och integreras i den globala ekonomin för att reducera riskerna för destabilisering. Det skulle innebära att frågan om kärnvapen diskuteras som en av flera punkter inom ramen för ett övergripande avtal.

 

En osannolik återförening

Det finns visst fog för den kinesiska strategin. I media, som tenderar att fokusera på de mest uppseendeväckande aspekterna av Nordkorea, såsom arbetslägren, disciplinerade militärparader eller bisarra historier om ledarskiktets grymhet, talas det sällan om de framsteg som faktiskt har skett i landet. När Kim Jong-un kom till makten 2011 genomförde han flera reformer som har förbättrat landets ekonomi. Efter att brutalt ha kväst all opposition och konsoliderat sin makt förbättrade han relationerna till Japan, till exempel genom att släppa flera av de kidnappade japanska medborgare som tidigare regeringar använde som spioner. Japan har i utbyte lyft vissa sanktioner mot landet. Kim Jong-un har även nått en uppgörelse med Vladimir Putin om den skuld som landet har haft till Ryssland sedan Sovjetunionens dagar och Putin gick med på att skriva av 90 procent av den. I dag är den nordkoreanska ekonomin en blandning av plan- och marknadsekonomi och i Pyongyang reser sig allt fler skyskrapor.

Den förbättrade ekonomin skulle i förlängningen också kunna innebära att en framtida återförening mellan Nord- och Sydkorea blir mer sannolik. Men det skulle förutsätta en djup attitydförändring i Sydkorea, där många konservativa fortfarande hoppas att grannen i norr ska gå samma öde till mötes som Östtyskland. Så sent som 2014 presenterade den förra presidenten Park Geun-hye under ett tal i östtyska Dresden en plan för en fredlig återförening helt på Sydkoreas villkor.
Men jämförelsen med Öst- och Västtyskland haltar betänkligt. Till skillnad från de länderna har Nord- och Sydkorea befunnit sig i krig med varandra, ett krig som dessutom formellt aldrig har upphört. Trots en gemensam historia och kultur lever ett djupt hat mellan de två länderna kvar. Samtidigt är Nordkorea fortfarande extremt underutvecklat i jämförelse med Syd. Den västtyska ekonomin var fyra gånger så stor som den östtyska – den sydkoreanska ekonomin är 60 gånger större än Nordkoreas. Det är inte konstigt att många framförallt unga sydkoreaner som har svårt att etablera sig i det sydkoreanska samhället inte vill betala för 25 miljoner fattiga nordkoreaner. Trots att Sydkoreas nye socialliberale president Moon Jae-in har nordkoreanska föräldrar är det ett faktum att nordkoreanska flyktingar i Sydkorea diskrimineras och tvingas ta de sämsta jobben. Det vittnar om att förutsättningarna för en lycklig återförening är långt ifrån uppnådda.
Oavsett om man någon gång i framtiden väljer att göra verklighet av det nordkoreanska förslaget om en konfederation eller förslaget om en EU-liknande federation, som många progressiva sydkoreaner omhuldar, krävs en rejäl militär nedtrappning från alla sidor. Så länge Donald Trump är president i USA lär det dock inte bli aktuellt. Så sent som förra veckan hotade han med ett ”väldigt strängt svar” på Nordkoreas senaste missiltest och i helgen flög amerikanska bombplan över halvön i en tydlig styrkedemonstration. Men manöverutrymmet är litet även för Trump. Philippe Pons påminner om att USA måste ha tre parametrar i åtanke: Nordkoreas ledare är inte irrationella men beredda att ta risker, regimen är inte på väg att kollapsa, och den kommer inte att ge upp sina kärnvapen. Samt att varje attack kommer att besvaras med en motattack.

Rörelsen 15 september, 2025

Antisemitismen är inte en rasism

Synagogan i Göteborg. Foto: Adam Ihse/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

En konstig diskussion förs om huruvida antisemitism finns. I en välvillig tolkning skulle tesen vara att antisemitismen inte är något egenartat, bara en form av vanlig rasism. Jag tror detta är ett missförstånd. Antisemitismen finns, men det är inte någon vanlig rasism.

Låt oss bruka uttrycket ”rasism” snävt. Det handlar då om föreställningar om att människor genetiskt sett tillhör olika grupper (raser) med gemensamma (statistiska, åtminstone) kännetecken. Den grövsta och enklaste indelningen är den i svarta, gula och vita människor, förknippade med en föreställning om olika värde hos dessa grupper. Filosofen Heidegger uttryckte denna fördom i skriften ”På väg mot språket”, men den fanns redan utförligt presenterad av Hitler i Mein Kampf.

De vita är mest värda då de hyser en överlägsen intelligens. De svarta är minst värda, då de uppvisar lägre begåvning. De gula hamnar någonstans mitt emellan de svarta och de vita. De är mer intelligenta än de svarta men inte lika intelligenta som de vita. I synnerhet äger de gula inte samma slags talang för originellt tänkande, som de vita. De imiterar duktigt vita upptäckter, men ger inga banbrytande bidrag till mänsklighetens utveckling.  

Rasismen var tämligen allmänt omfattad inom västvärlden och den fick legitimera kolonialismens övervåld mot svarta liksom förtrycket av svarta ättlingar till slavar i väst. Endast Sovjet förkastade principiellt rasismen tillsammans med eugeniken med hänvisning till biologen Lysenko. 

Rasismen hade en kvasivetenskaplig underbyggnad. Olika försök med rasblandning skulle ha utvisat att intelligensskillnaderna var reella och att vita som fick barn med svarta skulle få barn med lägre intelligens än vita som fick barn med vita. Eugen Fischer var en forskare djupt fascinerad av Mendels genetik, som just återupptäckts. Han genomförde 1908 en studie i nuvarande Namibia där han undersökte svarta och vita och individer av blandade och ansåg sig finna att de vita var intelligentast, de svarta dummast och de av blandade (bastarderna) föll någonstans mitt emellan de renodlade grupperna. Resultatet publicerades i boken Die Rehoboter Bastarde und das Bastardisierungsproblem beim Menschen (Jena: Gustav Fischer, 1913). Dessa tankar samexisterade med rashygienens föreställningar om att de olika rasgemenskaperna var instabila. De hotades av ”rasblandning”, men också av en välfärdsstat, som såg till att mindervärdiga människor kunde överleva och reproducera sig. Ett sent uttryck för ramtänkandet är Hernstein och Murrays famösa bok The Bell Curve (1994).

Rasismen var tämligen allmänt omfattad inom västvärlden och den fick legitimera kolonialismens övervåld mot svarta liksom förtrycket av svarta ättlingar till slavar i väst.

Nazisterna var förstås också rasister. Hitler och Churchill var överens på den punkten — men oense med Stalin. De delade också en utbredd antisemitism, även om den hos nazisterna kom att ta sig ofattbart extrema uttryck. Men var denna antisemitism en rasism?

Hitlers resonemang kring judarna är inte glasklara. Han börjar i Mein Kampf med att konstatera att han aldrig personligen haft något problem med judarna. Länge tänkte han på judarna, skriver han, som en särskild religiös grupp, och hans principiella hållning är att man i politiken bör låta religionerna vara. Han finner antisemitismen vulgär. Så drabbas han av en insikt, vill han få oss att tro. Judarnas religion är bara en förklädnad. Men en förklädnad för vad?

Han talar förvisso i Mein Kampf om judarna som en särskild ras. Han varnar för att judiska män ska förföra ariska kvinnor, göra dem med barn, och därför skada den ariska folkstammen. Men vi vet från hans bordssamtal att han inte själv trodde på denna tes. Judarna utgör inte, enligt Hitler, någon ras i analogi med svarta och arier. Han säger: Vi använder för enkelhetens skull begreppet ”judisk ras”. I verkligheten och ur genetisk synpunkt finns ingenting sådant som ”den judiska rasen”. 

Han beskriver i stället i Mein Kampf judarna som en mäktig konspiratorisk grupp (inte en ras och inte en religion), som står i begrepp att erövra världen. Det är ingen gräns för denna människogrupps slughet, de kontrollerar både arbetarrörelsen (såväl bolsjevismen som den reformistiska rörelsen) och det internationella finanskapitalet. Genom en kniptångsmanöver kommer judarna att lägga världen under sig. Här får till sist Tyskland en mission att fylla. Tyskland ska besegra judendomen. 

Varje antydan till antisemitism inom solidaritetsrörelsen med folket i Gaza och på Västbanken undergräver, ja motverkar rörelsens syfte.

Det som är extremt med nazismen är med vilket ursinne man tar itu med den förmenta judiska faran. Först vill man bli av med judarna och man samarbetar till den änden med sionistiska organisationer. Till sist sätts det fullständiga folkmordet i verket.

Fördomarna mot judar, som nazisterna nyttjar politiskt, är utbredda i västvärlden med rötter i den kristna religionen, uttryckt av både den heliga Birgitta och Martin Luther. Jag läste nyss av en händelser Karl Gerhards memoarer, Med mitt goda minne. Karl Gerhard var en modig centralgestalt inom den antinazistiska rörelsen i vårt land. Hur häpnadsväckande är det därför inte att notera all den undertryckta antisemitism som så ofta gör sig påmind under läsningen. Om någon person är jude så kommenteras detta. Om personen inte är snål görs affär av detta. Om en judisk affärsman inte gestikulerar på ett för judar ”typiskt” vis — med handflatorna uppåt — så måste det redovisas. Allt ligger kanske på samma nivå som skämt om norrmän eller smålänningar i vardagligt tal. Ändå finns här en obehaglig påminnelse om hur svåra att bli av med dessa antisemitiska föreställningar har varit — och är.

Antisemitismen har främst frodats inom den politiska högern, men då den inte är någon egentlig rasism har också antirasister och vänsterpolitiker ibland hemfallit åt den. Stalin hade sin paranoida antisemitiska period efter andra världskriget, då ”kosmopoliter” förföljdes, Gomulka angrep judarna i Polen på sextiotalet, då de beskylldes för att sabotera tanken om en särskild polsk socialism (de utmålades bl.a. som sovjetiska agenter), Arthur Engberg var den främste svenske socialdemokratiska antisemiten, Lars Hillersbergs satirer var under 68-rörelsen öppet antisemitiska och inom rörelsen mot Israels ockupation och krig riktade mot palestinier har i sen tid antirasister spritt antisemitiska bilder. En välvillig tolkning är att de inte känt igen dem som sådana, vilket är oacceptabelt då det handlar om ledande personer med plats i riksdagen.

Denna antisemitism är potentiellt livsfarlig. Vi vet det då vi sett hur den kunnat utnyttjas politiskt i olika sammanhang. Ändå är den inte en rasism. Om det alls finns ett bevis för denna hållning beträffande rasismen, så borde det utgöras av apartheids Sydafrika. Där skilde man skarpt mellan svarta, färgade och vita. Var hamnade judarna? Bland de vita! 

Läs mer

Man kan tycka att då ett folkmord utspelas framför våra ögon så är det småsint att leta efter antisemitiska uttryck bland de berättigade protesterna mot Israels politik. Men det är inte småsint, det är nödvändigt. Varje antydan till antisemitism inom solidaritetsrörelsen med folket i Gaza och på Västbanken undergräver, ja motverkar rörelsens syfte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 15 september, 2025

Mysborgerligt om konstens överlevnad

Romantisk bild av konst och skapande. Lydia Sandgrens nya roman bland de bästa i år tycker Love Frisell. Foto: Daniel Wester.

”Artens överlevnad” är 800 sidor konstnärsromantik. Som berättelse är den lysande, men lite för trevlig.

Knappt ett halvår efter att Lydia Sandgrens bildningsroman Samlade verk gavs ut, sensommaren 2020, skedde något så otippat i svensk press som en debatt om estetik. Var den drygt över 600 sidor långa debutromanen lika bra som kritikerna skrev?

Sandgrens nya roman Artens överlevnad (Albert Bonniers förlag, 2025) är ännu längre. Under drygt 800 sidor tar den med läsaren på en resa genom Göteborg, New York och Rom i en svindlande berättelse om den stora konstens och den sanna kärlekens inverkan på människors liv över decennier. Liksom i Samlade verk utspelar sig intrigen på två plan. I det samtida får Karl Hillberg, en drygt 30 år gammal gymnasielärare tillika romandebutant, ett erbjudande att skriva en biografi över stjärndirigenten Enzo Viera av hans änka Alice. Det leder Karl till Rom och vad som finns kvar av förra seklets bildade borgerlighet. Till hans ”hjälp” finns överliggaren Mischa, hans socialt missanpassade men intellektuellt briljanta barndomsvän.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 september, 2025

Från sportstugor till boutiquehotell

Snart är en natts sömn i Carl Larssons säng inte omöjligt – åtminstone för den som är villig att betala. Foto: Trons/TT.

Folkhemmets enkla lantställe är inte bara alltmer avlägset för de allra flesta. Nu bjuder fiffiga entreprenörer ut dem dygnsvis med kock och märkesdesign.

”Man får inte gå in med badkläder i huset, farmor ville ha det så”, skrev Tara Moshizi om svenskars försök att bevara gamla generationers vanor i sina sommarstugor. ”Hur ska jag hantera kulturkrocken på min mans släktgård?”, undrar en ”entreprenör” i en insändare i DN, som beskriver sin familj som ”livsnjutare”. Hon vill rensa bort i förråden, han vill bara ta det lugnt – precis som på farfars och farmors tid.

Precis som Moshizi skriver är allt heligt i den svenska sommarstugan. Tapeten i vår egen sitter kvar sedan 70-talet med gröna blommor. De fysiska tillskotten kan räknas på en hand: en ny soffa, två tavlor och ännu en pinnstol. Allt annat har bevarats intakt, och ibland tycker jag mig se mormor och gå runt i sina vita kilklackar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 september, 2025

Ekonomipristagarna är för kära i sina teorier

Ekonomipristagarna Daron Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson har samlat det bästa i en ny bok som nu finns på svenska. Foto: Patrik Lundin.

Institutioner sägs förklara varför vissa samhällen blomstrar och andra faller. Men Nobelpristagarna måste till slut medge att fackföreningar är centrala för framgång. Lovisa Broström har läst ”Varför är inte hela världen rik?”

När ekonomen Daron Acemoglu tog emot nobelpriset i ekonomi 2024 sade han i sitt tacktal att ”Framtiden avgörs inte av tekniken i sig, utan av vilka institutioner vi väljer att bygga”. Den meningen belyser den motvikt som Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson vill utgöra mot den samtida teknikoptimismen. Teknisk utveckling och AI kommer inte nödvändigtvis att göra livet bättre, risken är stor att det blir tvärtom. I stället menar herrarna att det är institutionerna som kommer att avgöra om vi går mot en ljusare framtid eller inte.

Men vad är då en institution? Detta har det skrivits massor om men först nu kommer en bok på svenska med utdrag ur de mest pregnanta delarna av förra årets nobelpristagares böcker i samlingsboken Varför är inte hela världen rik?, utgiven av Volante tillsammans med Handelsbankens mediesatsning EFN. Författarna är rätt vaga på denna punkt men vi rör oss runt regler som skyddar egendomsrättigheter, uppmuntrar till brett samhällsdeltagande, ger incitament för talang och kreativitet, samt upprätthåller rättsstatsprincipen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 12 september, 2025

Avbokades från ABF – anklagas för Hamasstöd

ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Foto: Janerik Henriksson.

Organisationen Rättvisa för alla stoppas med kort varsel från att hålla evenemang i ABF:s lokaler, efter inlägg som ifrågasätter klassningen av Hamas som terrororganisation. Föreningen själva menar att ett högerdrev ligger bakom avbokningen – och beskriver beslutet som rasistiskt.

Föreningen Rättvisa för alla hade bokat en lokal i ABF-huset i Stockholm inför sin valårs-avspark den 13 september. Men under torsdagen meddelade de att evenemanget avbokats.

”Rasisterna försöker tysta oss. Etablissemanget försöker stoppa oss. Men vi växer bara starkare”, skriver organisationen på Instagram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 12 september, 2025

Sanningen om mordet på Charlie Kirk

Den högerradikala debattören Charlie Kirk sörjs i Orem, Utah. Foto: Lindsey Wasson/AP.

Den amerikanska ytterhögern fantiserar om att mata migranter till krokodiler. I Sverige jämförs människor med lupiner som ska läggas i svarta sopsäckar. Våldsretoriken känner inga nationsgränser – och allt politiskt våld måste fördömas lika hårt.

”Det borde vara offentligt. Det borde gå snabbt. Det borde sändas på tv”, sade Charlie Kirk i februari 2024 om att återinföra offentliga avrättningar. ”Man skulle kunna sälja det, finansiera staten. Det skulle kunna vara typ: ’presenteras av Coca-Cola’. Och nej, jag skojar inte. Förresten, jag skulle lätt titta in för att få se någon pedofil få huvudet avhugget.”

Mordet på Charlie Kirk är en tragedi. Ingen ska dödas eller hotas för sina politiska åsikter. Men mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Donald Trump har gjort den till sitt signum. Så här kommenterade han mordet: ”Det finns en hel del radikala vänsterdårar där ute, och vi måste bara slå skiten ur dem.” Samma man som under Black Lives Matter-protesterna framför Vita Huset efter mordet på George Floyd 2020 sade: ”Kan man inte bara skjuta dem? Bara skjuta dem i benen eller något?”

Sådana våldsfantasier återkommer ständigt i hans rörelse. Bloggaren Laura Loomer har sagt att Trump borde få ”demokrater avrättade för förräderi”, och att illegala invandrare borde ”matas till krokodilerna”. Joe Walsh, en av Charlie Kirks mentorer från Teparty-rörelsen, har sagt: ”Den 8 november röstar jag på Trump. Den 9 november, om Trump förlorar, plockar jag fram musköten. Är du med?”

Curtis Yarvin, husfilosofen i Silicon Valleys nya reaktionära höger, fantiserar öppet om att politiska motståndare ska ”skummas ihjäl” som ”kalkoner med fågelinfluensa” eller förvandlas till biodiesel.

Detta är inte anonyma nätkommentarer, utan centrala röster i den amerikanska högern. Som bara för några år sedan stormade en regeringsbyggnad med halvautomatiska vapen, för att sedan bli benådade av presidenten.

Och i Sverige?

Mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Här skriver vice statsminister Ebba Busch om en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern, som ”gläds över en meningsmotståndares död”, utan att ange en enda källa. När min kollega Jacob Lundberg hör av sig till hennes presschef Mia Widell svarar hon: ”Hon refererar till det som nu syns i olika sociala och andra medier. Se gärna kommentarsfältet på exempelvis AB på Facebook, men även Expressen och DN.” Det ser ut som mina källhänvisningar i gymnasiet.

I så fall kan jag lika gärna citera Busch egna följare, efter att hon anklagade Palestinarörelsen för att ta hit ”Mellanösterns sätt att lösa konflikter”: ”Vilka fakking djur”, ”Ta en stor kontainer och packa dom i skicka ner dom till Gaza 👍👍💪💪” och ”BLY BLY BLY”.

Men det behövs inte, för vice statsministern har själv nära till våldsam retorik. Efter påskkravallerna 2022 sade hon: ”Varför har vi inte 100 skadade islamister, 100 skadade kriminella, 100 skadade upprorsmakare […] varför sköts det inte skarpt?”

Hon är inte ensam. Även Fokus-skribenten Anna Nachman fantiserar om en våldsvänster där ”piercade humanister skrattar rått och gottar sig åt hans död”, även det utan källhänvisning. Detta bara veckor efter att hon skrivit om ”invasiva arter” som förpestar det svenska samhället, och liknar människor vid lupiner som bör slängas ”i svarta sopsäckar som brännbart avfall”.

Och Svenska Dagbladets Peter Wennblad, som precis kallade hela Palestinarörelsen ”livsfarlig”, försvarade för bara ett par år sedan den sverigedemokratiska presschefen Linus Bylunds uppmaning till ”journalistrugby, att man knuffar journalister”. ”Fler politiker borde vara lite mer respektlösa mot journalister”, skrev Wennblad, vilket orsakade krismöte då hans kollegor inte uppskattade att han uppmanade till våld mot dem.

Den här retoriken är inte slumpmässiga nätutbrott. Avhumaniserande kommentarer som man hittar från anonyma vänsterkonton, uttrycks på högerkanten rakt ut av ministrar, ledarskribenter och riksdagsledamöter. Inte minst hos Sverigedemokraterna, som bokstavligen drivit en trollfabrik för att sprida hat mot politiska motståndare, och vars företrädare ständigt visar sig ha samröre med nazistiska våldsgrupper. En SD-politiker i Nynäshamn har rentav skrivit att hon ville skjuta skallen av en känd kvinnlig författare.

Läs mer

Och partiet meddelar att man inte ens tänker vidta några åtgärder mot Jessica Stegrud, som precis blivit avslöjad med att förfölja och hänga ut två tonåringar tillsammans med högerextrema aktivisten Nick Alinia.

Självklart förekommer hotfulla beteenden även till vänster. Förföljelsen av Carl-Oskar Bohlin i kvällsmörkret, och flygbladsutdelningen i Maria Malmer Stenergards trappuppgång är två exempel på hotfulla beteenden som tydligt måste fördömas.

För som mordet på Charlie Kirk visar går det inte att ha dubbla måttstockar. Den som försvarar den egna sidans politiska våld försvarar allt politiskt våld. Är Ebba Busch redo att erkänna det?

Diskutera på forumet (0 svar)
Dikt/Kultur 12 september, 2025

Svensk kulturkanon – ytterligare ett utkast

Det tidiga universums ljusstarkaste galax, CR7. Här föddes den första generationen av stjärnor. Foto: ESA/TT.

Pruttesmällan

Rymden

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 september, 2025

Lämnar målburen för journalistiken

Svante Hildemar (i blått) slutar med fotbollen för att studera till journalist. Foto: Johan Nilsson/TT.

30-åriga målvakten Svante Hildeman är Superettans mest uttalade socialist. Nu lämnar han Landskrona Bois efter fyra år för att lägga fotbollen helt på hyllan. Nu hoppas han få mer tid över till journalistik.

Jag måste så klart ställa sportfrågan: Hur känns det?

– Det känns bra! Det har varit många olika känslor de senaste veckorna, och jag har väl inte riktigt landat i någon enhetlig känsla än. Först var det vemodigt och melankoliskt, men också väldigt vackert. Nu, när jag börjar komma in i lunken och vardagen som student igen, är jag taggad på livet som civil!

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 12 september, 2025

Lorentz Tovatt: Jag börjar hoppas att Lars Beckman har rätt

Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) och klimat- och miljöminister och Romina Pourmokhtari (L) under budgetsamtalen på Harpsund, den 28 augusti. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Kommer du ihåg när man var barn och fick plötsliga overklighetskänslor? Från ingenstans kom känslan av att allt är riggat. Att dina föräldrar, lärare och katten i smyg deltog i en gigantisk komplott. Och att de en dag skulle kliva fram och säga: ”Överraskning! Vi har bara spelat teater för din skull.”

Jag trodde att den känslan hörde barndomen till. Men i dag, som vuxen, har den återvänt. Jag går runt och väntar på att någon ska lägga handen på min axel och säga: ”Oroa dig inte, det var bara ett skämt”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 11 september, 2025

Anklagar svensk vänster för mordhyllningar – refererar till Facebook

Sveriges vice statsminister Ebba Busch. Foto: Lars Schröder / TT.

Ebba Busch ser en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern efter mordet på Charlie Kirk. Bedömningen baserar hon på sociala medier – och hänvisar till Aftonbladets kommentarsfält på Facebook.

I går mördades den amerikanska högerprofilen Charlie Kirk med ett skott i halsen vid ett öppet evenemang i Utah. Ännu har ingen gripits för dådet.

Nu riktar Sveriges vice statsminister Ebba Busch hårda anklagelser mot den svenska vänstern – som hon menar hyllar mordet.

”Än så länge finns ingen gärningsperson gripen och kvarhållen och vi vet ännu inte ett bekräftat motiv. Vad som dock kan bekräftas är den fasansfulla reaktion vi nu ser från amerikansk och delvis svensk vänster. Människor firar”, skriver hon på X, och frågar sig:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)