Utrikes 15 juli, 2017

Nordkorea och kärnvapnen

För varje missiltest ökar spänningarna kring den koreanska halvön. Men det har de gjort till och från i över 70 år. Tvärtemot vad den etablerade bilden säger är Nordkoreas regering allt annat än irrationell och försöken att utveckla kärnvapen är till viss del en produkt av en kortsiktig och aggressiv amerikansk utrikespolitik.

 

Förra tisdagens provskjutning av en långdistansrobot i Nordkorea ledde till ännu ett blixtinkallat möte i FN:s säkerhetsråd. Donald Trump krävde nya och hårdare sanktioner och hans FN-ambassadör Nikki Haley uteslöt heller inte ett militärt svar. Sedan Trump kom till makten har spänningarna mellan USA och Nordkorea sakta men säkert ökat och i dagsläget anses Nordkorea vara det land som är troligast att råka i krig med USA. Men den senaste tidens krigsmuller ingår i en lång historia av eskalering och avspänning mellan länderna. Nordkoreas relation till omvärlden och i synnerhet USA är i själva verket till stora delar ett resultat av en kortsiktig och aggressiv amerikansk utrikespolitik.
Efter det rysk-japanska kriget mellan 1904 och 1905 ockuperade Japan den koreanska halvön samt delar av Kina. Korea gjordes till protektorat innan det annekterades 1910. Denna ockupation tog slut först i och med Japans nederlag i andra världskriget. Då befann sig plötsligt Koreahalvön på gränsen mellan två supermakters intressesfärer, med Sovjetunionen i norr och USA i det ockuperade Japan i söder. Liksom i andra besegrade länder i Europa delades landet upp i tillfälliga ockupationszoner. Men precis som i det ockuperade Tyskland skulle den planerade återföreningen visa sig svår att uppnå (jämförelsen med Tyskland är ett återkommande tema i den koreanska modernhistorien). Ett gemensamt förslag från USA och Sovjetunionen att införa ett delat styre mellan de koreanska kommunisterna och nationalisterna avvisades av parterna 1945.

I Nordkorea beskrivs USA sedan den här tiden som ett konstant hot som närsomhelst kan invadera landet.

I den södra halvan av landet utropades i augusti 1948 Republiken Korea under USA:s beskydd. Mindre än en månad senare utropades Demokratiska Folkrepubliken Korea i norr under Sovjetunionens auspicier med den tidigare gerillaledaren Kim Il-sung som president. Den senare var övertygad om att många sydkoreaner skulle välkomna den nordkoreanska regeringen och 1950 invaderade Nordkorea sin södra granne med stöd av Sovjetunionen och senare Kina. USA sökte stöd i FN:s säkerhetsråd för en intervention och samlade ihop en internationell allians. Kriget böljade till en början raskt fram och tillbaka innan en frontlinje stabiliserades längs den 38:e breddgraden. 1953 utropades eldupphör efter att kriget nått ett dödläge. Planen var fortfarande att Korea skulle enas, men en fredskonferens som hölls 1954 ledde inte till någon överenskommelse. I stället upprättades en demilitariserad zon, kallad ”DMZ”, längs frontlinjen. Eftersom inget fredsavtal har skrivits under råder formellt fortfarande krig mellan länderna.

 

En förlorad chans

I början var det främst sydkoreanerna som fruktade en återförening. Nordkorea hade vid den här tiden, trots ödeläggelsen under kriget i vilket bland annat huvudstaden Pyongyang jämnades med marken, en dubbelt så stor bruttonationalprodukt än sin södra granne. Först under 1960-talet började den sydkoreanska ekonomin ta fart. I takt med att den nordkoreanska ekonomin började gå bakåt flyttade även rädslan för grannen norr om gränsen.
Trots att Nordkorea ekonomiskt och militärt kunde räkna med Sovjetunionens och Kinas stöd har landet sedan det grundades fört en påtagligt självständig politik med tanke på dess storlek. Denna politik sammanfattas till viss del i begreppet Juche, en ideologisk doktrin som lanserades av Kim Il-sung på 1950-talet och som gick ut på politisk självständighet, ekonomisk självförsörjning och militärt oberoende. I praktiken skulle allt visa sig svårt att uppnå (även om ett operationellt kärnvapenprogram drastiskt skulle minska det militära beroendet).
I Nordkorea beskrivs USA sedan den här tiden som ett konstant hot som närsomhelst kan invadera landet. Det är en inte helt ogrundad beskrivning. 1969 kunde det ha blivit verklighet när den nordkoreanska militären sköt ned ett amerikanskt spionflygplan i sitt eget luftrum. USA:s dåvarande president Richard Nixon bedömde dock riskerna som alltför stora för att skrida till verket.
Men trots dessa spänningar fanns återföreningen hela tiden på bordet. 1972 skrevs en gemensam deklaration under som knöt båda parterna till en framtida återförening. Efter att Park Chung-hees diktatur i Sydkorea föll 1981 öppnades möjligheterna till dialog än mer. Men det var efter Berlinmurens fall som en återförening plötsligt framstod som uppnåelig i praktiken. Den sydkoreanske presidenten Roh Tae-woo var inte en lika besatt antikommunist som sina föregångare och lade grunden för ett avtal med Pyongyang. 1991 blev båda länderna medlemmar i FN och samma år undertecknades ett avtal om ”försoning, ickeaggression, utbyte och samarbete”.

Den nordkoreanska regeringen fortsatte utvecklingen av plutonium i hemlighet

Sovjetunionens fall öppnade ett unikt fönster i relationerna mellan Nordkorea och väst. George Bush den äldre och Mikhail Gorbatjov kom överens om att dra tillbaka alla kärnvapen från den koreanska halvön. Nordkorea stod plötsligt utan sin mäktiga beskyddare och hade möjligheten att antingen närma sig sin granne i söder och väst på lika villkor eller att isolera sig och räkna med Kinas beskydd. 1992 skickade Kim Il-sung en representant till New York för att meddela USA att hans regering var beredd att ge upp sitt krav på att USA drar tillbaka sina trupper från Sydkorea i utbyte mot garantier för Nordkoreas existens. President George Bush svarade med tystnad. Det var då Kim Il-sung övertygades om att Washington vill utradera Nordkorea från kartan. Han valde därför att sjösätta ett kärnvapenprogram som en garant för nationens överlevnad.

 

Kärnvapen som avskräckningsmedel

I slutet av 1980-talet hade Kim Il-sungs regering med stöd av Sovjetunionen inlett ett kärnkraftsprogram för att göra sig mer självförsörjande. Likt Iran började man i hemlighet att rikta in programmet på utveckling av kärnvapen, bland annat med stöd av Pakistan. Sovjetunionens kollaps, Kinas sentida ekonomiska utveckling – som har inneburit att Nordkoreas säkerhet har försvagats ytterligare – och USA:s dubbla invasioner av Irak och Afghanistan, och nu senast angreppen mot Syrien, har bara stärkt det nordkoreanska ledarskiktet i sin övertygelse att kärnvapen är den enda garantin för landets säkerhet.
USA, vars utrikespolitik har ickespridning av kärnvapen som övergripande ledprincip, har sedan dess sett Nordkorea som ett hot mot sin egen säkerhet. 1994 skedde ett försök från USA:s sida att övertala regeringen att upphöra med programmet. Ett avtal undertecknades om ett frysande av plutoniumproduktionen i utbyte mot hävda sanktioner, normaliserade relationer med USA samt assistans med energitillförsel. Men ingen av parterna respekterade avtalet. Den nordkoreanska regeringen fortsatte utvecklingen av plutonium i hemlighet samtidigt som de officiellt följde förbudet mot detsamma under det internationella atomenergiorganet IAEA:s övervakning.

Om kärnvapnen för Nordkorea tidigare fungerade som valuta i en eventuell förhandling med USA ses det i dag som självmord att överge programmet.

Under samma tid tillträdde Kim Young-sam som president i Sydkorea. Han var, likt de flesta amerikanska presidenter, övertygad om att den nordkoreanska regimen kommer att falla av sig själv och inledde en hårdför politik mot grannen, något som knappast förbättrade läget norr om gränsen. I Nordkorea präglades andra halvan av 1990-talet av kris och över en miljon människor dog i en svältkatastrof vars sviter märks av än i dag. Det var bara den hårda repressionen och befolkningens nationalistiska reflexer som hindrade att regeringen föll.
Svälten ledde paradoxalt nog till ökat samarbete mellan de två länderna som båda hade fått nya ledare – Kim Jong-il i Nordkorea 1994 och Kim Dae-jung i Sydkorea 1998. Den senare inledde den så kallade ”solskenspolitiken” som präglades av dialog och ekonomiskt samarbete med grannen. Bland annat öppnades en gemensam turistattraktion och den gemensamma industrizonen Kaesong på nordkoreansk mark med sydkoreanska företag. Men denna solskenshistoria skulle tyvärr inte bli långvarig.
2002 förklarade USA:s president George W. Bush att avtalet från 1994 var brutet med argumentet att Nordkoreas kärnvapenprogram hade gått in i en operationell fas. Det var inte sant, vilket senare också uppdagades för den amerikanska underrättelsetjänsten. Men Bush strategi att med en lögn få till stånd en konfrontation mellan länderna så att regeringen skulle destabiliseras och till slut falla fick motsatt effekt. I praktiken befriad från avtalet genomförde Kim Jong-il landets första provsprängning 2006. Sedan dess har ytterligare fyra sprängningar genomförts, varav två förra året.

 

Kort- och långsiktig strategi

USA:s politik gentemot Nordkorea har länge präglats av extrem kortsiktighet. Nordkoreas regering har däremot, tvärtemot den allmänna uppfattningen, alltid opererat långsiktigt. Enligt den franske Nordkorea-experten Philippe Pons stämmer bilden av Nordkoreas regering som oberäknelig och irrationell helt enkelt inte. Varken det faktum att landet sedan Kim Il-sungs tillträde har odlat en personkult som saknar motstycke och som fick Göran Persson att kalla det en ”nekrokrati”, eller det faktum att befolkningen lever i konstant skräck för att skickas till arbetsläger eller avrättas, som skildras i vittneslitteratur såsom den på svenska nyligen utkomna novellsamlingen Anklagelsen av pseudonymen Bandi, eller ens rykten om att den nuvarande ledaren Kim Jong-un, likt vilken Bondskurk som helst, ska ha kastat rådgivare åt hundarna och låtit avrätta generaler med luftvärnskanoner och eldkastare, motsäger det faktum att Nordkoreas politik följer en överlevnadslogik och i hög utsträckning är en direkt reaktion på USA:s och Sydkoreas politik.
USA:s ledarskikt präglas i sin tur av en påfallande brist på förståelse för konfliktens dynamik. Det beror till viss del på det demokratiska styrelseskickets natur där en ny president helt kan lägga om utrikespolitiken beroende på vilken politisk övertygelse hen har, vilket framförallt den sydkoreanska historien vittnar om. Men i USA:s fall präglas politiken sedan minst tjugo år av en anmärkningsvärd tondövhet. Om kärnvapnen för Nordkorea tidigare fungerade som valuta i en eventuell förhandling med USA ses det i dag som självmord att överge programmet. Det skulle innebära att regeringen inte längre kan legitimera det lidande som folket utsätts för till förmån för landets försvar, men också att landet gör sig sårbart för en invasion likt den i Irak.

I Sydkorea finns ultramoderna missilsystem, inklusive det nyligen installerade THAAD-systemet, och 29 000 amerikanska trupper. USA, som till en början utförde militärövningar tillsammans med den sydkoreanska militären för att främst bekämpa infiltrationen från nordkoreanska specialstyrkor, har sedan 2013 ändrat målet med övningarna. I dag övar man med kärnvapenbestyckade ubåtar, bombplan som kan utrustas med kärnvapen, jaktplan och jagare utrustade med avancerade anti-missilsystem. Inför ett sådant hot precis intill de egna gränserna borde det inte överraska någon att Nordkoreas regering, vars beteende på intet sätt är mindre hotfullt, ser sig berättigade att fortsätta utföra kärnvapenprover.

 

Kinas dubbla roll

Den nordkoreanska regeringens mål är att bli erkänd som kärnvapenmakt likt Pakistan, Indien, Israel och andra i militära sammanhang ”mindre” länder. De vill ha säkerhetsgarantier och normalisera relationerna till USA. Enligt journalisten Martine Bulard skulle det enda alternativet vara ett avtal liknande det som Barack Obama nyligen slöt med Iran. Men för det krävs att USA överger sin konfrontatoriska linje och inlåter sig på bilaterala förhandlingar med Nordkorea, vilket man hittills har vägrat. En skillnad är dock att Iran inte hade Kina vid sin sida.
Kina har alltid spelat en motsägelsefull roll i frågan om Nordkorea. Regeringen röstar lydigt för sanktioner i FN:s säkerhetsråd varje gång en ny provsprängning genomförs men i praktiken genomför man dem bara halvhjärtat. Efter det senaste kärnvapentestet röstade man återigen för nya sanktioner men samtidigt fortsatte Beijing att leverera bland annat förnödenheter och olja till Nordkorea. Det är därför inte fel av Donald Trump att peka finger åt just Kina.
Ända sedan Berlinmurens fall har Kina hållit Nordkorea under armarna. Landet är med stor marginal Nordkoreas största handelspartner och besitter därför starka påtryckningsmedel. Men Kina har också andra prioriteringar än USA, vilket Pyongyang spelar på. Kina är inte positiva till att Nordkorea skaffar kärnvapen, men ännu mindre vill man pressa regeringen och isolera den så att landet kollapsar. Det skulle innebära en risk för inbördeskrig vid gränsen till den kinesiska regionen Yanbian där många etniska koreaner bor. Men det skulle framförallt innebära en risk för att de koreanska republikerna återförenas på Sydkoreas villkor och att amerikanska trupper plötsligt skulle stå vid Kinas gräns.

I dag är den nordkoreanska ekonomin en blandning av plan- och marknadsekonomi och i Pyongyang reser sig allt fler skyskrapor.

Trots det tjänar Kina heller inte på den nuvarande upptrappningen. I april upphörde man därför med kolimporten från Nordkorea, även om man ökade importen av andra varor. Nordkorea ses alltmer som ett hot mot den nationella säkerheten även i Kina, som har utvecklat relationerna med både Sydkorea och Japan på senare år. Det är symptomatiskt att Kinas president Xi Jinping aldrig har träffat Kim Jong-un men både sina sydkoreanska och japanska kollegor. Till skillnad från USA som alltjämt vill kuva Nordkoreas regering med våld vill dock Kina att Nordkorea utvecklas ekonomiskt och integreras i den globala ekonomin för att reducera riskerna för destabilisering. Det skulle innebära att frågan om kärnvapen diskuteras som en av flera punkter inom ramen för ett övergripande avtal.

 

En osannolik återförening

Det finns visst fog för den kinesiska strategin. I media, som tenderar att fokusera på de mest uppseendeväckande aspekterna av Nordkorea, såsom arbetslägren, disciplinerade militärparader eller bisarra historier om ledarskiktets grymhet, talas det sällan om de framsteg som faktiskt har skett i landet. När Kim Jong-un kom till makten 2011 genomförde han flera reformer som har förbättrat landets ekonomi. Efter att brutalt ha kväst all opposition och konsoliderat sin makt förbättrade han relationerna till Japan, till exempel genom att släppa flera av de kidnappade japanska medborgare som tidigare regeringar använde som spioner. Japan har i utbyte lyft vissa sanktioner mot landet. Kim Jong-un har även nått en uppgörelse med Vladimir Putin om den skuld som landet har haft till Ryssland sedan Sovjetunionens dagar och Putin gick med på att skriva av 90 procent av den. I dag är den nordkoreanska ekonomin en blandning av plan- och marknadsekonomi och i Pyongyang reser sig allt fler skyskrapor.

Den förbättrade ekonomin skulle i förlängningen också kunna innebära att en framtida återförening mellan Nord- och Sydkorea blir mer sannolik. Men det skulle förutsätta en djup attitydförändring i Sydkorea, där många konservativa fortfarande hoppas att grannen i norr ska gå samma öde till mötes som Östtyskland. Så sent som 2014 presenterade den förra presidenten Park Geun-hye under ett tal i östtyska Dresden en plan för en fredlig återförening helt på Sydkoreas villkor.
Men jämförelsen med Öst- och Västtyskland haltar betänkligt. Till skillnad från de länderna har Nord- och Sydkorea befunnit sig i krig med varandra, ett krig som dessutom formellt aldrig har upphört. Trots en gemensam historia och kultur lever ett djupt hat mellan de två länderna kvar. Samtidigt är Nordkorea fortfarande extremt underutvecklat i jämförelse med Syd. Den västtyska ekonomin var fyra gånger så stor som den östtyska – den sydkoreanska ekonomin är 60 gånger större än Nordkoreas. Det är inte konstigt att många framförallt unga sydkoreaner som har svårt att etablera sig i det sydkoreanska samhället inte vill betala för 25 miljoner fattiga nordkoreaner. Trots att Sydkoreas nye socialliberale president Moon Jae-in har nordkoreanska föräldrar är det ett faktum att nordkoreanska flyktingar i Sydkorea diskrimineras och tvingas ta de sämsta jobben. Det vittnar om att förutsättningarna för en lycklig återförening är långt ifrån uppnådda.
Oavsett om man någon gång i framtiden väljer att göra verklighet av det nordkoreanska förslaget om en konfederation eller förslaget om en EU-liknande federation, som många progressiva sydkoreaner omhuldar, krävs en rejäl militär nedtrappning från alla sidor. Så länge Donald Trump är president i USA lär det dock inte bli aktuellt. Så sent som förra veckan hotade han med ett ”väldigt strängt svar” på Nordkoreas senaste missiltest och i helgen flög amerikanska bombplan över halvön i en tydlig styrkedemonstration. Men manöverutrymmet är litet även för Trump. Philippe Pons påminner om att USA måste ha tre parametrar i åtanke: Nordkoreas ledare är inte irrationella men beredda att ta risker, regimen är inte på väg att kollapsa, och den kommer inte att ge upp sina kärnvapen. Samt att varje attack kommer att besvaras med en motattack.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 05 maj, 2024

Finskt trauma får tala

Finska krigsbarn anländer till Stockholm den 19 februari 1944. Foto: TT.

Temat i vittnesmålen från de finska krigsbarnen är slitet mellan länder, familjer, syskon och språk. Och att försöka anpassa sig utan att gå itu.

”Det är i sista stund.”

Så sade en av dem som anmälde sig till den berättarcirkel för finska krigsbarn jag ledde i Ljungby i fjol. Första träffen grät vi allihop. Smygande, stockande, rinnande, ursäktande. Med veckorna släppte spänningarna.

”Nya tider råder”, menar redaktör Susanna Alakoski, själv invandrad från Finland, i förordet till antologin Ett hav emellan. ”Krigserfarenheterna går i dag att sätta ord på, på ett annat vis, genom många människors gemensamma strävan att göra dem talbara.”

Genom föreningen Liv i Sverige har redaktörerna samlat in texter där några av de runt 72 000 personer som under vinter-, fortsättnings- och Lapplandskriget på 1940-talet kom till Sverige som krigsbarn från Finland, själva sätter ord på sina erfarenheter. Några av skribenterna kommer ur generationerna som har följt på deras, och bidrar med sina historier kopplade till händelserna. För saker ärvs, i det tysta. ”Vi som är kvar verkar få leva med gissningar”, skriver ättlingen Samuel Strömgren.

Även i vår studiecirkel deltog barn till krigsbarn, fulla av frågor till dem som själva hade upplevt och fick försöka svara i stället för föräldrarna som gått bort innan samtalen hunnit äga rum.

ABF-salen vi satt i bar tidigare Maja Sandlers namn. Hon var en av grundarna av Arbetarnas bildningsförbund, tillika den som brukar omnämnas som initiativtagaren till evakuering av barnen från Finland. Alltför ofta har tilltaget beskrivits som enkom ett välgörenhetsprojekt. I själva verket var ansatserna och motiven till den stora barnförflyttningen flera och fleras. Alla inte lika hedervärda, vilket historikern Ann Nehlin ärligt lyfte i sin bok De finska krigsbarnen, som kom i höstas och som gjorde sitt för att nyansera det ibland självgoda svenska narrativet. I boken beskriver Nehlin de politiska syften krigsbarnsprojektet hade, bland annat som plåster på såren för att Sverige inte skickat militär förstärkning till Finland.

Jag minns hur pirrigt uppfriskande och nästan förbjudet det kändes när jag 2022 hörde en av de finska karaktärerna i Riksteaterföreställningen Finska för invandrare, i en harang om svenskar, utbrista: ”Vi glömmer aldrig hur ni stal våra barn!”

Ett hav emellan gör också sitt för att nyansera, med sin bredd av berättelser. Totalt 52 stycken.

Här återfinns såväl mardrömsskildringar som solskenshistorier, förklarar Alakoski i en förenklad uppdelning. Egentligen är de flesta ingetdera, eller både och. Trots att de skiljer sig mycket åt finns ett gemensamt tema i många av skildringarna: slitet och dragandet – mellan länder, familjer, syskon, språk, vänner, hus, tankar, intryck. Det är åldrade berättare, men än minns de ensamheten i hur det var att med ett barns intellekt försöka hänga med – förstå, anpassa sig – utan att gå itu.

Läs mer

”En minnesbild som etsat sig fast är då Martti bokstavligt talat drogs, nästan släpades, bort”, skriver Harri Jalonen om sin bror. ”Trots den lilla viljestyrka jag kunde mobilisera kunde jag inte stå emot. Ingen kunde hjälpa oss. Ingen mor och far. […] Jag kände mig fullständigt maktlös. […] Först upplevde jag att tiden stod stilla, sen tappade jag all tidskänsla.”

”Hur känns det att ni fortfarande kallas för krigsbarn?” frågade jag cirkeldeltagarna under vår sista träff. Svaret landade i att det är ganska poetiskt. För trots att de flesta närmade sig nittio, fanns inte bara barnet kvar där inne – utan också kriget.

Jenny Ahonen
Verksamhetsutvecklare i ABF Ljungby och grundare av Sverigefinska föreningen i Ljungby i Småland.
Inrikes 05 maj, 2024

Alla är vi entreprenörer

Det är arbetarkollektivet som står för innovationerna. Foto: Mrwinn/Adobe Stock.

Den individuella entreprenören tros kunna lösa allt från arbetslösheten till klimatkrisen. Men innovationskraften finns nu som alltid hos kollektivet.

I ett vänstermem som cirkulerar på nätet tittar den gamle lejonkungen och hans son Simba ut över världen. Men i stället för den afrikanska savannen sitter de framför en storstad.

– Titta Simba. Allt som solen vidrör är skapat av proletariatets arbete, förklarar Lejonkungen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Inrikes 04 maj, 2024

Orsa kompani lovar ingenting bestämt!

Olof Arborelius, ”Kyrkbyn med Lillån, Orsa”, olja på duk.

I Dalarnas skogsområden har en trotsig gemenskapskultur växt fram. Här odlar man potatis och startar skolor, men det kallas varken prepping, gröna vågen eller antikapitalism – utan det är bara så man gör.

En brunbjörn står på bakbenen för att gå till attack med klorna, och mellan oss står bara ett tanigt trästaket.

Installationen står i matbutiken Skattunge Handels träffstuga som precis har firat folkhögskolans dag den 17 april, där nyfikna har fått lära sig om allt från ekologisk odling till att väva vadmal. Här finns toa för gäster och en mikrovågsugn där snickare och andra besökande arbetare kan värma sin mat, och på tv:n visas ibland fotbollsmatcher.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Nyheter 03 maj, 2024

Klasskampens inkubator

Facket IWGB demonstrerar utanför gigbolaget Deliveroos högkvarter i London i april 2021 – samtidigt som företagets börsnotering. Foto: Alastair Grant/AP.

I gigekonomins värld är alla entreprenörer. Men den flexibilitet företagen värdesätter är dubbeleggad. Vad händer när matbud och apptaxichaufförer väljer att gå sin egen väg?

Som så många andra matbud var det kärleken till att cykla som först fick Armin Samii att söka jobbet som matbud på Uber Eats. Men han var less efter bara ett par veckor, berättar han för Financial Times. Prisättningen var nyckfull, och det verkade inte finnas något samband mellan längden på resorna och den ersättning han fick ut. Funktionen för ansiktsigenkänning, som låser upp appen, klarade inte heller av att identifiera honom, på grund av hans lockiga hår och skägg.

Men Armin Samii hade ett ess i rockärmen: han var utbildad programmerare. Han bestämde sig för att använda sina kunskaper, och designade en app med namnet UberCheats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 02 maj, 2024

Bakom AI-musiken döljer sig den mänskliga handen

Den generativa musiken kommer att bygga på allt mer AI-material och därmed också bli allt mer sjuklig. Illustration: Leonidas Aretakis/Nightcafe/AI.

Den nya musikappen Udio kan skapa trovärdiga pastischer på musik som redan har skapats. Men det är alltjämt människan som står för kreativiteten.

Efter ett par års rabalder kring AI-genererad text och bild, har intresset under 2024 allt mer förskjutits mot ljud – både röster och musik. För företagen i AI-industrin är skillnaden mellan dessa uttryck inte så viktiga. Det är samma statistiska modeller som används för att identifiera mönster i ett enormt råmaterial. Det är i stort sett alltid piratkopierat: företagen dammsuger nätet på rådata och använder den utan att fråga om lov.

Ju mer mänsklig skriven text som samlas in, desto bättre blir modellerna på att härma mänskligt skrivande. Så skapades den välkända chattroboten ChatGPT. Om man i stället använder inspelat tal som råmaterial, får man en AI-modell som kan efterlikna mänskliga röster. På så vis hoppas nu talboksföretag snart kunna slippa betala lön till inläsare, medan yrkeskriminella hittar nya upplägg för telefonbedrägerier där offren luras av en anhörigs röst.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Inrikes/Nyheter 01 maj, 2024

Brand i känd antifascists kulturkafé

Journalisten och författaren Victoria Rixer har varit aktiv i antifascistiska grupper som Linje 17. Nu har delar av hennes kulturkafé Torpet i Orhem brandskadats över natten till första maj. Foto: Anna E Andersson/Wikimedia commons.

Journalisten Victoria Rixer har varit aktiv i antifascistiska grupper som Linje 17. Nu har delar av hennes kulturkafé Torpet i Orhem brandskadats över natten till första maj.

Morgonen den första maj gick Victoria Rixer upp extra tidigt. Det var premiär för sommarsäsongen av kaféet Torpet i Orhem, där hon också bor, och hon hade förberett en meny med sex olika rågsmörgåsar, grillade surdegsmackor, mat- och efterrättsvåfflor, korv, bullar och ”världens näst godaste cider”. Till kvällen hade hon också planerat ett efterhäng till dagens demonstrationer.

I stället vaknade hon till en hög av rykande brädor och träkol. Delar av hennes livsverk hade brunnit.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 01 maj, 2024

För en entreprenöriell vänster

De största kriserna i vår tid kräver en innovativ socialistisk rörelse. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Första maj påminner om den skaparkraft som finns hos arbetarklassen. Med krig och klimathot vid horisonten måste vi än en gång börja tänka nytt.

Den tidning som du håller i handen är resultatet av entreprenörskap.

Det första malmtåget i Malmbergen lastades 1888 och därmed var den svenska gruvruschen igång. På två år flyttade 5 000 arbetare dit och byggde upp en kåkstad. ”Deras hus var som svinstior”, skrev Dagens Nyheter 1902. ”Men ur dessa klev välklädda herrar och damer.”

Snart uppstod allt från kaféer till krogar och bordeller. Men den viktigaste politiska mötesplatsen var Finn-Jakobs bastu på Kaptensvägen. Där bildades den lokala arbetarföreningen 1895, och samma år uppstod idén om en tidning som skulle stå på folkets sida. Första numret kom ut den 1 maj 1904, under namnet Norrskenet, och nu vet du vart jag är på väg: efter ytterligare ett nummer på arbetarnas dag lanserades den som tidning 1906, under namnet Norrskensflamman.

”Upp till demonstration!” lyder den första texten, som vill påminna de mäktiga om att ”den klass, som med sitt arbete uppbär samhället” också vill ha rösträtt. Detta då deras strävan – till skillnad från överklassens – ”är att bereda den högsta möjliga lycka åt alla.”

Som anekdoten visar hade den tidiga arbetarrörelsen ingenstans att ta vägen. Offentliga lokaler fanns sällan, och socialistiska agitatorer förbjöds ofta att tala offentligt. Men de uppfann ständigt nya sätt att protestera.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt.

August Palm berättar i Ur en agitators lif (1904) om när han förbjöds att tala i Arboga av kronofogden, och i stället gjorde det från en båt i ån, medan tvåtusentalet arbetare gick längs vattnet och lyssnade. Han åkte dock på 100 kronor i böter i efterhand, och då hade han tidigare kastats i Långholmens centralfängelse för smädelse av riksdagen och liknande brott. Även där höll han modet uppe, och tillverkade två tärningar i tuggat bröd som finns bevarade i Arbetarrörelsens arkiv. Om Kata Dalström, en annan agitator, berättas att hon talade i diket för att runda förbuden. Med knappa resurser, och etablissemanget och lagarna emot sig, stod man ändå aldrig rådlös.

Nu står vi här igen. En antidemokratisk höger försöker än en gång kväva alla arenor för bildning och organisering. Man skär ned på allt som gjorde det svenska folkhemmet starkt, som skolor, folkbildning, kultur, föreningsliv – och nu även medier. Sedan årsskiftet har Flamman och andra vänstertidningar tvingats överleva utan presstöd, utan motivering eller information.

Inte heller vi står handfallna. Vi har ökat upplagan med 23 procent sedan första numret 2023, och blir allt fler varje vecka. Vi har inga rika finansiärer utan tar kampen mot högerns nedskärningar med hjälp av dig och andra läsare.

Men varken vi eller den bredare vänstern kan nöja oss med att bevara tidigare landvinningar. Vi måste skapa framtidens samhälle. Därför släpper vi på första maj ett specialnummer om vänsterns och folkets initiativkraft. Vi vill lyfta fram platser som Orsa där man bygger socialismen där man står, uppfinningsrika sätt att protestera hos nya rörelser halvt utanför fackförbunden som Gigwatch, Skiftet och Tankesmedjan Balans, och hur de egentliga innovationer i industrin och AI-teknologin i själva verket kommer från arbetarna.

Samtidigt som vi försvarar historiens bästa innovation – folkhemmet – måste vi ha en plan för hur vi går längre än det, och utveckla svar på vår tids frågor. Klimathotet, stordata, AI, etnonationalismen, folkförflyttningar, finanskrascher, för att inte tala om bankvinster och ägande.

Den socialistiska vänstern behöver därför tankesmedjor och förlag utanför den socialdemokratiska sfären som kan ta fram sådana reformer. Detta ekosystem är i dag alldeles för svagt, vilket gör att de ideologiska debatterna präglas av nostalgi. Se bara på hur programdiskussionen i Vänsterpartiet har kommit att handla om hur många gånger som orden ”antikapitalism” nämns, snarare än vilka vänstersvar som finns på vår tids största utmaningar. Tidigare var det inte sällan i arbetarrörelsen, nedifrån, som idéerna bubblade upp till partierna. Inte minst LO-skapelsen löntagarfonderna, som var ett modigt steg mot gemensamt ägande i Sverige.

Många av dessa strider äger allt oftare rum utanför Sveriges gränser, och det är dags att hugga in även där.

EU-valet är tyvärr en förlorad chans, med tanke på hur splittrad den europeiska vänstern är. Konflikterna sträcker sig tillbaka till tiden när många partier hade kopplingar till den nationalistiska sovjetsocialismen, som såg ett enat Europa som en kapitalistisk sammansvärjning. Det räcker nu, släpp kalla kriget och gå vidare. Detsamma gäller arbetarrörelsen, som länge har motverkat ett direktiv för att erkänna gigarbetare som anställda för att skydda den svenska modellen, vilket har mötts av kritik från Transportarbetarförbundet och andra berörda.

Visst har EU satt upp stora hinder för vänsterpolitik, som de nyliberala reglerna för finanspolitik och statsstöd eller det demokratiska underskottet, men det borde ge desto större anledning att förena sig på den nivån och bjuda motstånd.

Vänstern borde i stället leda kampen för ett annat Europa. För en offensiv gemensam finanspolitik, en starkare social pelare, större makt till parlamentet, ett rättvist flyktingmottagande som väger in fackförbundens önskemål, och en rejäl utvidgning av den fjuttiga klimatsatsningen. Visst kan 468 miljarder kronor låta mycket, men det bleknar inför den amerikanska förlagan ”Inflation reduction act” med sina 4 biljoner kronor.

Det är också på denna nivå som regleringen av nätjättarna måste ske, inte minst hur AI ska hanteras. En rejält utvidgad, demokratiskt styrd investeringsfond på Europanivå skulle också kunna investera i en offentlig infrastruktur för sociala medier, där större delen av våra politiska samtal förs, i stället för att sitta i knät på kinesiska eller amerikanska miljardärer.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt. I dag minns vi våra framsteg, i morgon tar vi itu med framtiden.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Rörelsen 01 maj, 2024

Lobbysossarnas sista första maj?

Socialdemokraternas tidigare partiledare Stefan Löfven (S) talade i Älvängen på första maj 2022. Nu jobbar han på pr-byrån Rud Pedersen. Foto: Adam Ihse/TT.

Socialdemokraternas paroll för årets första maj är Gemensamt ansvar för Sverige. Det sätter inga hjärtan i brand, förutom kanske de mest inbitna socialdemokraters. Nåja, det går ändå bra i opinionen för dem.

Inför valet 2026 håller S på att ta fram ny politik på en rad områden för att vinna tillbaka makten. Det har mest talats om hårdare tag mot invandrare och brottslingar. Mer försiktiga är S när de talar om att de förstått hur illa det gick när man släppte lös marknadskrafterna inom välfärden. Det finns skäl till att de är mer vaga i kanterna.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder. Men det blir värre för varje år. Det räcker att kolla in deras Facebookväggar som täcks av glada hurrarop när de byter sida. Detta vill partiet dock inte ändra på, och därför har jag granskat sidbytena sedan förra första maj 2023.

Vi börjar med Sven-Erik Österberg, tidigare finansmarknadsminister och en gång omtalad som potentiell partiledare. Han rekryterades för några veckor sedan till den moderattunga byrån Kreab. Där gör han sällskap med Erik Gutiérrez-Aranda, tidigare energi- och näringspolitisk rådgivare för Socialdemokraterna. Det är inte bara sossar som gått till Kreab. Jenny Lindahl gick från att vara kommunikationschef på Vänsterpartiet till att jobba på moderatbyrån Kreab. V vill verkligen vara som S fast 40 år efter. Vi får se om V lärt sig av S misstag och om hon sjunger Internationalen när partiets tåg går en bit bort från Kreabs kontor.

Eva Nordmark är tidigare arbetsmarknadsminister. Hon har gått till lobbyfirman Rud Pedersen, där hon får sällskap av sin tidigare statsminister Stefan Löfven. På en byrå som saknar kollektivavtal. Löfven ”straffades” genom att bli ordförande för socialistinternationalen. Internationella samarbeten kan förvisso vara plågsamt.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder.

På lokal nivå märker man ofta inte sidbytena då det sker i medieskugga. Men jag har sett att Monica Green, tidigare riksdagsledamot, börjar som lobbyist på byrån The Swedish Thing samtidigt som hon är ordförande i Skövde kommunfullmäktige. Ja, det är lagligt att ha hemliga lobbykunder och vara folkvald samtidigt. Hur detta inte anses vara korruption förstår i alla fall inte jag.

Mindre offentligt känd är Sebastian de Toro som är tidigare statssekreterare och LO-ekonom. Han rekryterades till New Republic över en lunch med Paolo Silva som är delägare på byrån, tidigare språkrör för Grön Ungdom och har jobbat på regeringsdepartementet för Miljöpartiet. Det är inte bara Anna Kinberg Batra man vill vara vän med.

Läs mer

Sist och kanske minst betydelsefull är Juan-Pablo Roa som tidigare jobbat som planeringschef, biträdande stabschef för Stefan Löfven och presschef för Socialdemokraterna. Han går till byrån 500 för att ”stärka deras erbjudande inom public affairs”. På ren svenska: lobbyism.

Den första maj kommer dessa lobbyister förmodligen gå under de röda fanorna. Det är absurt och stötande. Vad sägs om att Socialdemokraterna tar gemensamt ansvar och sätter stopp för svängdörrarna mellan partiet och lobbyklägget? Helst redan till nästa första maj. Tack på förhand.

Robin Zachari
Kanslichef för folkrörelsen Skiftet och ansvarig utgivare för granskningsinstitutet Klägget.[email protected]
Inrikes 01 maj, 2024

Arbetarårets förluster och framgångar

Flamman frågar några profiler om deras segrar och motgångar i stärkandet av arbetares rättigheter, och vad de väntar sig framöver.

Vilken är er största seger under det senaste året?

– Vi har fått upp arbetsmiljöfrågorna mer på agendan i allmänhet och cancerfrågorna relaterat till brandmansyrket i synnerhet, samt gjort ett stort antal bra förhandlingar för enskilda medlemmar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 30 april, 2024

Skilj mellan sund genetik och rasbiologi

Foto: NHGRI/AP

Visst måste vänstern sluta slå ifrån sig biologisk kunskap, men det betyder inte att rasbegreppet är användbart. Separera hellre den vettiga genetiken från rasbiologin, skriver evolutionsforskaren Patrik Lindenfors i ett svar till religionshistorikern Stefan Arvidsson.

Är ras en biologisk realitet eller en mänsklig konstruktion? Frågan är långt knepigare än man kan tro. Tyvärr har den blivit högaktuell i och med högerpolitikers användning av ordet ”ras” som samlingsnamn för biologiska skillnader, något som gör det svårare att diskutera skilda biologiska förutsättningar på allvar.

Till att börja med är ”ras” inget väldefinierat biologiskt begrepp ens för andra djur än människor. Ras används för att beteckna populationer som är ”tillräckligt olika” vad gäller till exempel genetik eller utseende. Gränsen är luddig och ”tillräckligt olika” betyder olika saker i olika sammanhang. Det här gör att det klassiska avfärdandet av ras såsom ogiltigt för att ”de biologiska skillnaderna mellan olika folk är mindre än skillnaderna mellan olika personer” faktiskt skjuter bredvid målet. Det ingår inget sådant kriterium i rasbegreppet eftersom rasbegreppet inte har några kriterier.

Sedan är det också ett gigantiskt problem att ”ras” har ett historiskt bagage som man måste förhålla sig till. Linné delade upp människan i afrikaner (svarta), européer (vita), asiater (gula) och amerikaner (röda). (Han använde dock inte begreppet ”ras” utan varietet.) En liknande uppdelning, ibland med små skillnader, är det man brukar syfta på när man pratar om ras hos människor.

Om man vill dela upp mänskligheten utifrån genetisk likhet är det dock svårt att hamna i denna gruppering. Det har visat sig att den amerikanska urbefolkningen genetiskt härstammar från Asien, så där är det korrektare att säga att den amerikanska urbefolkningen är asiater, genetiskt sett. Drar man den insikten till sin logiska slutpunkt följer dock en annan slutsats. Alla mänskliga populationer härstammar nämligen från Afrika, vilket innebär att alla människor är afrikaner.

Fortsätter man enligt samma princip hamnar man i Jurassic Park-kunskapen att fåglar är en sorts dinosaurier, men också i att däggdjur är en sorts fiskar. Dessa påståenden är korrekta, men de svarar inte på grundfrågan. För nog är väl vita (européer) genetiskt distinkta från svarta (afrikaner)?

Det stämmer förvisso, men i och med att människor med historiskt genetisk härkomst från Europa och Asien härstammar från ett fåtal grupper som utvandrade från Afrika för några hundra tusen år sedan finns det grupper bland svarta i Afrika som genetiskt skiljer sig mer från varandra än vad de skiljer sig från vita. Så om man vill göra en genetisk uppdelning mellan människor skulle man behöva börja med att dela upp afrikanska grupper från varandra. Och det kan man förstås göra, men då har vi lämnat de traditionella raserna bakom oss.

Sammanfattningsvis så finns alltså de största genetiska skillnaderna mellan olika människogrupper inom en av de traditionella raserna (svarta) och skillnader mellan andra traditionella raser är väldigt små (vita, asiater och amerikansk urbefolkning).

De som sysslar med mänsklig genetik för att de till exempel är intresserade av förhistoriska förflyttningar, genetiska sjukdomar eller hur olika människor reagerar på mediciner har därför till största delen slutat prata om ”ras” och pratar i stället om ”’ancestry’, ’population’, ’cluster’ och liknande”, precis som Arvidsson skriver. Detta dock inte av politiska skäl utan av goda biologiska skäl. Den biologiska realitet man vill undersöka och det historiska bagage man har att förhålla sig till krockar nämligen på ett väldigt icke-konstruktivt sätt.

Jag stöttar Arvidssons tes att det är vettigt att skilja natur och kultur i den här typen av diskussioner, och tycker allmänt att vänstern bör sluta slå ifrån sig biologisk kunskap, men landar i den motsatta slutsatsen i hur man bör hantera rasbegreppet. Det är just för att man vill hålla isär vettiga genetiska undersökningar från mer traditionell rasbiologi och ren rasism som man bör undvika ordet ”ras”. Särskilt knepigt blir det i frågan om att analysera invandrares brottslighet på det sätt som Hanif Bali försöker göra, då olika invandrargrupper kommer från olika traditionella ”raser”. Nej tack, sådant urartar bara i ren rasism.

Svårare då med begreppet kön, som vissa biologer vill hävda ensamrätt på. Kön används dock för att beskriva minst fyra olika företeelser: biologiskt kön, könsroller, juridiskt kön och könsidentitet. Biologiskt kön definieras utifrån könscellernas storlek (spermier och ägg), är binärt och kan inte ändras med någon metod vi har i dag (till skillnad från könsorgan). Juridiskt kön är å sin sida en beteckning vi bestämmer över helt själva och därför kan definiera precis som vi vill. (Frågan vad som är poängen med att ha juridiskt kön om det inte är kopplat till biologiskt kön lämnar jag till andra att svara på.)

Könsroller är det feminister kämpat längst med. I hur stor utsträckning dessa är konstruerade respektive medfödda har varit arena för en lång debatt. Efter många års kamp har det blivit alltmer accepterat att gå utanför samhällets könsnormer. Stor förstämning har därför inträtt bland vissa feminister då könsidentiteten gjort sitt intåg. Att ”vara född i fel kropp” innebär ofta just att man har ett biologiskt kön samtidigt som man känner att ens könsroll gör att man hör till det andra. I stället för att argumentera för att sådana skillnader ska ses som okej – vilket var det tidigare tillvägagångssättet – vill transpersoner nu hellre ha möjlighet att ändra det juridiska könet.

Varför inte, tycker många – låt folk bestämma själva; det är en frihetsreform för transpersoner. För att det motverkar mycket av det vi kämpat för som feminister, tycker andra – vi var väl överens om att könsroller inte skulle vara så hårt bundna till biologiskt kön? Var man landar i den här frågan är dock helt frikopplat från hur man bör hantera rasfrågan. Jag tror att debatten skulle vinna mycket på att diskutera ras- och könsfrågor för sig.

Patrik Lindenfors, forskare i biologisk och kulturell evolution.