Kultur 07 augusti, 2017

”Jag blev misshandlad av min partner”

Jesper Odelberg berättar om relationen med en person som slog och förnedrade honom. Men också om sitt genombrott, om sex, om politik och om hatet på nätet.

 

Han fick en hel generation att sluta använda ”CP” som skällsord. Själv är Jesper Odelberg förbannad på folk som invänder när han vill testa nåt nytt.
– De verkar tro att jag inte fattar att jag har begränsningar!

”Ok, bra. Kör försiktigt bara.” Så svarar Jesper Odelberg på mitt mess när jag meddelar att jag strax kör mot Göteborg. Det känns väldigt äkta, varmt på något sätt. Sådan är Jesper: Omedelbar, omtänksam. Han har inget skal av manlig hårdhet.
Han visar mig runt i sin lägenhet. Säger lite urskuldande att det ser ut som en ungkarlslya, ”men det är det ju också”.
– Jag har ju inga mattor för de är bara i vägen. Och så har jag inga gardiner heller!
Jesper spelar upp några av sina låtar för mig.
– Jag började lyssna på Povel Ramel i tolvårsåldern. Då skulle man lyssna på Mötley Crüe och sånt.
Han är uppvuxen med dansbandsmusik.
– Men det är ju inte ”fin” kultur.
En stund diskuterar vi vad som är ”fint” och vad som är folkligt. Tills kaffet är klart. Jesper dricker med sugrör.

Privat är Jesper Odelberg en ovanlig blandning av självförtroende och ödmjukhet i ett. Han vet sitt värde som människa men pratar också om sina svagheter utan att tveka.
Även när Jesper berättar om sig själv så handlar det mycket om andra. Om personer som hjälpt, stöttat, varit förebilder eller bara är ”bra”.
Fram träder också bilden fram av en människa som ofta slagits mot fördomar och förakt så att han ibland kanske rest ragg lite förhastat. Ibland blir det dråpligt.
– Jag sökte in på en kurs i stand up 1995, innan jag slagit igenom. Kursen skulle hållas av Babben Larsson och Janne Bylund. Jag var en av de 16 som kom in, bland 300 sökande! Babben ringde upp mig och sa: Vi har förstått vilken Jesper Odelberg du är. Jag blev genast misstänksam för jag trodde att hon skulle säga att jag inte kunde gå kursen. Så jag sa fientligt: Ja vaddårå? Hon sa att de ville veta om jag behövde något särskilt. Men jag var fortfarande på min vakt och sa: Nej, det behöver jag fan inte!
– På den tiden hade jag inte dygnetrunt-assistans eftersom kommunen tyckte det var billigare att jag bodde kvar hos mina föräldrar. Så min mamma fick flytta med till Stockholm, skrattar Jesper. Bara för att jag sa sådär till Babben!
En annan episod illustrerar också hur Jesper har reagerat med misstänksamhet på ett sätt som lett till tokigheter. År 2008 ringde Sveriges radio, inför en version av Woyzeck, och bad Jesper att spela narren.
– Jag skrattade och trodde att det var ett skämt. Jag kunde inte tro att de ville ha mig. I en radiopjäs.
Regissören Mellika Melouani Melani blev tvungen att ringa upp personligen.
– Jag fick panik och lärde mig alla repliker utantill. Sedan när jag kom till inspelningen, på Radiohuset i Stockholm, så upptäckte jag att alla jävla skådisar gick omkring och läste ur manus! När det är radioteater behöver man ju inte lära sig utantill.

Jag skrattade och trodde att det var ett skämt. Jag kunde inte tro att de ville ha mig. I en radiopjäs.

– Jag kom in i stand up för att Carl-Einar Häckner och jag var skolkamrater. Jag såg honom 1992 i Släng dig i brunnen! Jag tänkte ”Kan han så kan jag.” Sedan upptäckte jag att stand up är ett väldigt bra sätt att spräcka fördomar.
– Jag ville söka in på musiklinjen men då sa alla: Du kan ju inte spela nåt instrument. Så jag sökte in på Distribution och kontor.
– Det är så jävla mycket folk som verkar tro att jag inte fattar att jag har begränsningar!
– Folk verkade tycka att jag inte kunde söka in på skådespelarutbildning, eftersom jag inte kunde göra kullerbyttor.
– Arbetsmarknadsinstitutet la sig i, de hittade på ett jobb åt mig som egentligen inte fanns.
– I samma veva ringde Carl-Einar Häckner och sa: Jag ska göra en pjäs på Backateatern som ska heta Handbok för handlösa och baseras på en riktig story. Han ville ha mig som måttstock. Jag åkte dit och blev förälskad i teatern.
– Jag slog igenom 97. Det var i Släng dig i Brunnen!, med två miljoner tittare. Jag bodde fortfarande hemma hos mina föräldrar i Ljungskile.
– Den 17 januari 1997 kunde jag inte gå utanför dörrn! Och det ringde som fan hemma hos mamma och pappa, de höll på att bli tokiga. Som funktionshindrad är man ganska osynliggjord av samhället. Och så plötsligt så kastades jag ut i svängen med krogliv, tjejer.
– Jag hade 18 gig i månaden, även i Norge, Åland och Finland. Jag vågade inte anställa assistenter till slut, för det var så många som var kändiskåta.
– Jag är jävligt folklig! Eller rättare sagt, jag VAR jävligt folklig tills jag gick ut och sa att jag är antirasist och feminist och socialist. Då fick jag en massa troll på mig.
Jesper berättar att det började hända runt 2014, att personer han hade som vänner på Facebook började lägga upp rasistiska länkar. Han reagerade och skrev att han skulle ta bort dem som vänner.

Jag är jävligt folklig! Eller rättare sagt jag var jävligt folklig tills jag gick ut och sa att jag är antirasist och feminist och socialist.

Då hängdes Jesper själv ut på rasistiska hatsajter, som Exponerat. Folk skrev bland annat att han borde rulla utför ett stup och att han skulle få en kniv i ryggen. Han sparade varenda grej och gick till polisen. Men polisen var handfallen. De föreslog att han skulle höra av sig till Robert Aschberg, som vid den här tiden hade tv-programmet Trolljägarna.
– Hör av dig till Robert Aschberg. Så sa alltså polisen.
Men Jesper gjorde det, och så kom det sig att han deltog i programmet, som gick ut på att söka upp människorna bakom näthatet. Det visade sig att en av de mest aktiva hatarna mot Jesper var en 55-årig transperson, som gjort ett könsbyte men ångrat sig och nu satt hemma och inte vågade gå ut.
– Då kändes det inte längre som ett så stort hot, säger Jesper och ser trött ut. Då tyckte jag bara att det var en liten, liten människa.

Något Jesper däremot aldrig försökte polisanmäla var den misshandel som han utsattes för, av en kvinna som han hade en relation med för flera år sedan.
– Det har jag aldrig berättat förut. Det är ju skamfyllt. Men nu orkar jag inte skämmas längre.

Något Jesper däremot aldrig försökte polisanmäla var den misshandel som han utsattes för, av en kvinna som han hade en relation med för flera år sedan.
– Det har jag aldrig berättat förut. Det är ju skamfyllt. Men nu orkar jag inte skämmas längre.
Jesper berättar att hon var blandmissbrukare men dolde det väl, tills den dag då fasaden rämnade.
– Då rämnade den ordentligt.
Förutom den fysiska misshandeln, förnedrade hon honom genom att härma hur han pratade och hur han åt. Hon började ha sex med en av Jespers assistenter och preparerade till och med hans mat med sitt sömnmedel för att ha sex med hans assistent medan Jesper sov. Han hade ständiga blåmärken, blåtiror och rivmärken. När Jespers bror kom till Stockholm, försökte Jesper först skylla på att han ramlat ur stolen. Men så småningom insåg han att det inte skulle hålla, och berättade för brorsan. Däremot polisanmälde han ingenting.
– Kvinnor kan tycka att det är skamfyllt att de har blivit misshandlade, och det kändes ännu mer skamfyllt som man. Fastän det inte borde vara något att skämmas för.
– Hon sa såna saker som ”Det är ingen idé att du lämnar mig, för det är ingen annan som vill ha dig.”
Jesper menar att det är ett långt vanligare problem än folk fattar, att funktionshindrade misshandlas eller förnedras av sin partner. Men det råder tystnad kring det här.
– Jag har gått i terapi. Idag inser jag ju att det inte är något att behöva skämmas över.
– Jag skulle helst vilja vara utan den erfarenheten. Men nu när jag har den, så har jag större förståelse för misshandlade kvinnor. För det är precis samma sak.
– Jag har fått en misstänksamhet mot kvinnor. Men jag dejtar. Men folk ställer så jävla dumma frågor!
Som vad?
– ”Kan du äta själv?” ”Har du känsel i hela kroppen?” Då undrar de ju om jag kan ha sex… ”Är assistenten med när du har sex?”
Är det verkligen så konstigt att folk undrar? Det är väl sådant som det inte pratas om – annat än när vissa vill försvara prostitution.
– Jag var med i en debatt på TV om prostitution 2005. Jag debatterade mot en annan cp-skadad som hävdade att sex är en mänsklig rättighet. Jag tycker inte det. Det är något som den vita heteronormen kommit på. De vill ha statliga bordeller och sedan skyller de på funktionshindrade.

Det där att sex är en mänsklig rättighet, det köper jag inte. Det enda man har rätt till är sin egen sexualitet.

– Eftersom jag tillhör en förtryckt grupp – för det gör jag – så kan jag inte hålla på och förtrycka en annan förtryckt grupp. Det där att sex är en mänsklig rättighet, det köper jag inte. Det enda man har rätt till är sin egen sexualitet.
– Men jag kan inte skämta om sånt. Om jag skulle säga ”knulla” på scen då skulle folk studsa.
Vore det inte kul?
– Jag blev känd som en snäll kille som inte säger kuk och fitta.
Kan man skämta om vad som helst?
– Mitt standardsvar på den frågan är kanske lite tråkigt, men jag anser att man kan skämta om allt som man har en anknytning till.
Vad skrattar du själv åt?
– Tjaaa, vad skrattar jag åt? funderar Jesper och tänker en stund.
– Jag skrattar ofta åt två av mina assistenter. Det är Erik och Rickard som är väldigt roliga. Det roligaste med Rickard är att han inte inser det själv.

Jag skrattar aldrig åt stand up längre för jag är så yrkesskadad. Jag sitter bara och lyssnar på upplägget och leveransen.

– Men jag skrattar aldrig åt stand up längre för jag är så yrkesskadad. Jag sitter bara och lyssnar på upplägget och leveransen.
Ibland tycker jag det är jätteroligt när en komiker själv börjar garva på scen.
– Ja, men det är inte roligt när nån skrattar åt sig själv.

– Jag upplevs som självständig men det är ju för att jag har mina personliga assistenter. De gör allt åt mig. De klär på mig. Jag ser inte personlig assistent som ett vårdyrke.
– Jag har av feministiska skäl anställt män. Dels för att man räknar med att det är kvinnor som ska ta såna yrken. Sedan känns det faktiskt bekvämare för mig i vissa intima situationer. Men jag vårdas inte, fortsätter Jesper och ber i förbigående sin assistent:
– Nu vill jag ha en snus.
Han får hjälp med en snus. Jesper är kedjesnusare. Göteborgs Rapé (såklart).
– Assistansyrket har väldigt låg status. Folk tar det mellan jobb eller mellan utbildningar.
Men han menar samtidigt att det inte skulle funka att starta en utbildning eller ge nån examen för personliga assistenter.
– Eftersom det är så individuellt hur det ska fungera.

Jesper är väldigt upprörd över situationen för funkisar.
– Historien har gått bakåt. Det var bättre tillgänglighet -91.
Nähä!?
– Jo, på tåg och bussar. Och alla var vänliga.
År 1994 infördes LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. I korthet går den ut på att funkisar har rätt till den hjälp som behövs för att de ska ha samma möjligheter i samhället som alla andra. Förra året gav regeringen Försäkringskassan i uppdrag att minska kostnaderna för personlig assistans. Många funkisar har plötsligt blivit av med all, eller många timmar av sin personliga assistans. Jesper är besviken på att Vänsterpartiet inte sätter mer press på regeringen.
Enligt funka.com så har 560 000 personer över 16 år har en rörelsenedsättning. Men hur många som har en funktionsnedsättning är svårt att beräkna med tanke på alla som har nedsatt syn, nedsatt hörsel, psykisk funktionsnedsättning och så vidare. Jesper vill gärna framhålla att de allra flesta människor, i senare delen av livet, kommer att drabbas av något funktionhinder.
– Vad politiker ofta inte tänker på är att indragen assistans drabbar så in i helvete många människor. Det är ju även de anhöriga till funktionshindrade, och anhörigas anhöriga. Till slut blir det en stor väljargrupp.
– Två personer har dött på grund av indragen assistans. En person har behövt skiljas för att behålla sin assistans. Hur kan Vänsterpartiet stödja en sån regering?
Jesper är ersättare i regionfullmäktige för Vänsterpartiet. Han har varit aktiv i politiken i många år. Redan under socialminister Lars Engqvist (S) var han politiskt sakkunnig 2002-2003. Men det var när han hörde ett tal av Lars Ohly som Jesper insåg att han var vänsterpartist.
– Han pratade om funktionshindrades rättigheter och det hördes att han menade vad han sa. Jag har ju alltid varit socialist. Så jag tänkte att om det som Vänsterpartiet säger är socialism, då är jag vänsterpartist.

Jag har ju alltid varit socialist. Så jag tänkte att om det som Vänsterpartiet säger är socialism, då är jag vänsterpartist.

Men nu börjar Jesper bli trött, säger han.
– Jag längtar ut på scenerna igen. Där gör jag större nytta än i politiken, kanske? Speciellt som det ser ut idag.
Han och Johan Seiges föreställning är redan inbokad i Malmö, Kalmar, Västerås och Örebro och vill turnera fram till valet. Planen är att efter föreställningen ha namninsamling mot assistansindragningarna.
– Sista giget vill vi göra i riksdan!

Är du funkis?

Funktionshinder kan vara psykiska eller fysiska. En del gillar inte uttrycket ”funktionshindrad” för att det sätter ihop själva identiteten med hindret, utan föredrar att kalla det en ”person med ett funktionshinder”. Vissa säger ”funktionsnedsättning”, vissa säger ”funktionsvariation”.
Paraplyorganisataionen Handikappförbunden bytte nyligen namn och heter numera Funktionsrätt Sverige.
Det viktiga är att hindret egentligen inte finns hos personen, utan i miljön runtomkring. Om samhället är tillgängligt så finns ju inte hindret. Av samma anledning säger alltfler ”rullstolsburen” i stället för ”rullstolsbunden”. För enkelhetens skull använder vi i denna artikel det allt vanligare allmänna uttrycket ”funkis”.

LSS – Lagen om stöd och service

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, infördes 1994.

Försäkringskassan lämnar numera avslag till 80 procent av dem som ansöker om assistans.

I regleringsbrevet till FK skrev regeringen 2016: ”Försäkringskassan ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen.” Men formuleringen kritiserades hårt och ändrades 2017. Men uppdraget, att komma åt vad som beskrivs som fusk, står kvar. Under Socialdemokraternas kongress april i år, drev ombuden igenom att LSS ursprungliga syfte ska värnas, och förtroendet återupprättas.
Flamman avslöjade nyligen att regeringens underlag döms ut av forskare.
– De hade blivit underkända som studentuppsatser, sade Niklas Altermark, forskare på samhällsvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet, till Flamman (2017-05-03)

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Krönika 18 maj, 2024

Enligt polisen deltog 10 000 i demonstrationerna på Möllevångstorget i Malmö den 11 maj. Foto: Johan Nilsson/TT.

När Tyskland möter Brasilien under VM 2014 sitter jag och en svensk bekant på en bar i Leipzig och följer matchen. Det är sommar, Tyskland spelar VM-semifinal i brasilianska Belo Horizonte, ölen flödar och redan i första halvlek leder tyskarna med 5–0. Fotbollshistoria håller på att skrivas. Historia alltså, om du frågar en tysk.

Under halvtidspausen är stämningen minst sagt god i baren på Karl-Liebknecht-Straβe, men vad vi gäster inte vet är att en annan bit tysk historia strax ska knacka på tv-rutan. Sändningen går över till nyheter och rapporten från kriget i ”det heliga landet” slår an en annan ton i rummet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare/Opinion 17 maj, 2024

Högerns reaktioner är läskigare än trollen

Ulf Kristersson och Carl-Oskar Bohlin skådespelar upprördhet inför den sverigedemokratiska soptunnebranden. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Vi har alla länge vetat att Sverigedemokraterna piskar upp näthat som stundtals bryter ut i verkligt våld. Men det riktigt mörka är att koalitionspartierna inte bryr sig, så länge de får fortsätta sälja ut välfärden.

”Ingen kan faktiskt säga att man inte visste. Alla visste.”

Så inleder Annie Lööf ett inlägg på Facebook där hon anklagar den övriga högern för att tillåta avhumanisering av politiska motståndare för att vinna makten.

Hon drabbades själv hårt. Som Dagens ETC har visat har sverigedemokratiska sidor kallat henne för ”landsförrädare” och ”mytoman”, och delat inlägg där man ”hoppas hon straffas rejält för straff hade jag fått om jag ljugit som hon”.

När vänstersidan varnade för en högerextrem hotbild i Almedalen skrockade många till höger åt hur larvigt det var, exempelvis Johan Hakelius i Expressen: ”Inte såg jag till några nazister, heller. Jag gjorde åtminstone två stora söklovar av ren nyfikenhet, men inget napp.”

Polisen delade hans uppfattning, så nazisterna fick fortsatt tillåtelse att sprida skräck där, tills tre år senare en man med NMR-koppling mördade psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren på öppen gata. Annie Lööf var också en potentiell måltavla.

Alla visste. Att nazisternas hotelser drabbar andra än Hakelius – kvinnor, ”vänsterliberaler”, representanter för den ”djupa staten”. Att under ytan hos Sverigedemokraterna puttrar våldet ständigt. Ändå är högerfolk ständigt redo med kålsuparteorier mellan vänster och höger, för att relativisera hotet från Sverigedemokraterna och legitimera samarbetet.

Som om något annat parti skulle ha partiföreträdare som hotar folk på stan med järnrör och ropar ”blatte”, eller publicera adresser till flyktingboenden samtidigt som det pågår en våg av mordbränder. Föreställ er Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson ta bussen till Djursholm med basebollträn, eller publicera fina adresser parallellt med en serie attentat. Det låter som en sketch, och därför är varje försök till hästskotänkande en aktiv relativisering av högerextremt våld.

En sport som vår nuvarande regering är mästare i.

Partiernas existensberättigande är att försvara välfärdskapitalet med alla medel, och om den enda vägen går via högerextrema trollfabriker så är det bara att spänna fast sig.

Ulf Kristersson, den högsta ansvarige för ett högerextremt partis väg till makten i Sverige, påstår att ”den autonoma vänstern har länge hotat judar”. Johan Pehrson är alltid blixtsnabb med att skylla på ”båda sidor” eller ”antidemokratiska krafter” när extremhögern går till attack.

Och efter TV4:s avslöjande om att Sverigedemokraterna har betalat för vitmakt-propaganda skriver Carl-Oskar Bohlin att Socialdemokraterna inte är bättre, med hänvisning till två partimedlemmar som omedelbart kastades ut efter att ha drivit trollkonton. Den svensk som ansvarar för samhällsskydd mot otillbörlig påverkan påstår alltså att systematisk desinformation är att likställa med uteslutningen av två frifräsare. Man undrar hur han skulle reagera om Ryssland anfaller, som han ständigt varnar för. ”Norge och Danmark är ju inte heller så bra…”

Nu är det inte så att Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna uppskattar den sortens hatretorik. De är bara inte principiellt emot den. Visst grymtar Ebba Busch om att Sverigedemokraterna ska ”städa”, och Ulf Kristersson om att de ska be om ursäkt. Men i en normal värld hade den här sortens hatretorik mot politiska motståndare varit grund för att lämna samarbetet. Som sagt: alla visste.

Partiernas existensberättigande är att försvara välfärdskapitalet med alla medel, och om den enda vägen går via högerextrema trollfabriker så är det bara att spänna fast sig. Det handlar inte om att representera sina väljare, för även borgerliga väljare är emot vinster i välfärden. Det handlar om att representera en liten grupp företagare som finansierar dessa partier, som känner politikerna personligen, och som lovar dem lukrativa tjänster omedelbart efter politiken.

Målet om att sälja ut den svenska välfärden är så pass viktigt att man tar hjälp av högerextrema nätkrigare. På den moraliska nivån befinner sig just nu svensk höger.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Utrikes 17 maj, 2024

Klassamhället efter detta

I Atens största kyrkogård finns anonyma benhögar för de allra fattigaste. Foto: Ester/Adobe.

Den ekonomiska krisen i Grekland har inte bara blottlagt jordelivets orättvisor, utan även dem som väntar oss efter döden. Flamman har besökt Atens största begravningsplats, där de fattigas skelett kastas på hög.

Jag sitter i utkanten av en nästan nedsläckt matmarknad med en grillad fisk, en sallad, ett askfat och en kanna vitt vin. En amerikansk familj har gått vilse och hamnat vid bordet intill. Min kompis skriver i ett sms att hon bara sovit tre timmar och varit på dejt. Det är duggigt. Min telefon är full med bilder på cypresser, tallar, marmorblock, svarta katter, jesusstatyer och änglar. Metallådor staplade på varandra, märkta med namn. Vackra gravar, trasiga gravar, tomma gravar. Det är länge sedan jag var i Aten.

Det är slut på begravningsplatser i flera av världens stora städer. På platser där kremering inte praktiseras är problemet mer akut. Lösningen behöver inte vara ovärdig, men blir ofta det.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Rörelsen 16 maj, 2024

Risklösa försäkrare

Ett eldmoln syns över ett bostadshus i Markleeville, Kalifornien den 16 juli 2021. Området är ett av flera i USA som försäkringsbolag har börjat dra sig tillbaka från. Foto: Noah Berger/AP.

Den eskalerande klimatkrisen gör allt fler regioner för dyra att försäkra. Men det hindrar inte människor från att bosätta sig i dem. I brist på privata vinstmarginaler är det staten som måste ta det sociala ansvaret.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Redan 2015 utfärdade Henri de Castries, som då var vd för Axa-gruppen, en varning: om klimatkrisen förvärras bör man inte vänta sig för mycket av försäkringsbolagen. ”En höjning av snittemperaturen med två grader i världen kan man fortfarande försäkra sig mot”, meddelade affärsmannen, ”men inte mot en höjning med fyra grader”. Det räckte dock med 1,2 graders höjning för att State Farm, en av de stora spelarna inom försäkringsbranschen, skulle vända ryggen åt Kalifornien. Orsaken? En ”snabb ökning av exponeringen mot katastrofer.” Sedan ett år tillbaka tecknar bolaget inga nya kontrakt för fastigheter och företag i delstaten, och de har sagt upp 72 000 försäkringsbrev. Det är en allt vanligare utveckling i USA, i synnerhet i Louisiana där 17 procent av fastighetsägarna fick sina kontrakt uppsagda 2023. De olyckliga klienterna kan vända sig till konkurrerande bolag som erbjuder skyhöga avgifter och absurda klausuler, såsom vägran att täcka vanliga katastrofer som orkaner.

Stormar, torkor, översvämningar – överallt i världen medför ökningen av klimatrelaterade incidenter stora förluster för försäkringsbolagen. Dessa vet dock vad de ska göra i sådana fall. Om en risk visar sig alltför stor höjer de premierna; om det inte räcker slutar de att täcka risken. Med den globala uppvärmningen och den medföljande ”riskökningen” har alla länder numera sårbara regioner som riskerar att bli olönsamma. Det är inte bara Tuvalu, Angola eller Bangladesh – som det har gällt sedan länge – utan även Australien, Spanien och Italien. I Frankrike är regeringen så bekymrad att den tillsatt en utredning som precis har lämnat sitt betänkande: man måste genomföra en ”finansiell ombalansering” och ”stärka de förebyggande åtgärderna” – det vill säga öka avgiftsbetalningarna, få staten att betala och skydda sin bil när det haglar.

De enda som inte tar någon risk är försäkrarna.

Om man ska tro deras styrelser fungerar försäkringsbolagen som spejare. Genom att dra sig tillbaka från riskzoner och visa på naturkatastrofernas reella kostnader, bidrar de till att medvetandegöra offentligheten. I brist på tillräckligt skydd kommer människor att lämna farliga områden, och på så vis bidra till en social geografi som till slut anpassat sig till klimatkrisen.

Men det är inte det som sker i verkligheten. Trots att de ignoreras av försäkringsbolagen fortsätter folk att flytta till de utsatta regionerna. I Frankrike tycks inget rå på aptiten på solen i söder och landskapen längs Atlantkusten – varken torkor eller stormar. I USA ökar befolkningen i Georgia, North Carolina och Texas. Och pensionärer fortsätter att flockas till Florida, där fastighetspremierna är högst i landet (6 000 dollar om året i snitt). De höga avgifterna och risken för skogsbränder hindrar inte heller byggandet av bostäder intill skogar, särskilt sedan medelklassen insåg fördelarna med att jobba hemifrån under coronapandemin.1 De rikaste har inte heller ändrat sina preferenser. Och de fattigaste bosätter sig där de kan. Om ingen väljer att försäkra dem betyder det inte att de kommer flytta – de lever utan försäkring.

Läs mer

Sex miljoner amerikanska fastighetsägare befinner sig i dag i denna situation, fast i bostäder som förlorat allt värde. Minsta olycka kan driva dem i personlig konkurs, och deras oförmåga att betala av sina lån medför risken för en kedjereaktion hos bankerna och hela bostadsmarknaden. För att undvika en större kris har myndigheterna öppnat plånboken. Louisiana subventionerar företag för att de ska fortsätta sin verksamhet och Florida erbjuder ett allmänt försäkringsskydd, vars abonnenter har tredubblats sedan 2019. De enda som inte tar någon risk är försäkrarna.

Översättning: Jonas Elvander.

Benoît Bréville
är chefredaktör för Le Monde diplomatique
Nyheter 16 maj, 2024

EU uppmanar Sverige: Vårda patienter från Gaza

Ett barn som skadats i ett israeliskt flyganfall vårdas på al-Aqsa-sjukhuset i Gaza i lördags. Bild: Saher Alghorra/AP.

EU-kommissionen ber Sverige och övriga medlemsländer att ta emot och vårda allvarligt sjuka palestinier som evakueras från Gaza.

I tisdags uppmanade EU-kommissionärerna Stella Kyriakides och Janez Lenarcic medlemsländerna att ge besked om sin förmåga att ta emot patienter från Gaza. I brevet, som Flamman tagit del av, beskriver kommissionärerna sjukvårdssituationen i Gaza:

”Många patienter är i akut behov av specialiserad sjukvård som helt enkelt inte är tillgänglig på grund av förstörelsen av sjukvårdsinfrastrukturen. Dessa patienter inkluderar kvinnor och barn som lider av allvarliga skador, och individer med kroniska sjukdomar vars liv är i fara utan omedelbar läkarvård”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Opinion/Rörelsen 16 maj, 2024

Rasvänstern saknar egna idéer

Rasbegreppet har gjort en återkomst tack vare den amerikanska radikalhögern, skriver Sven Widmalm. Foto: Stephanie Keith/AP.

Det biologiska rasbegreppet är sedan länge vederlagt, men har fått nytt liv med den amerikanska radikalhögern. Det är ingenting som den svenska vänstern borde importera, skriver professor i idé- och lärdomshistoria Sven Widmalm.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Diskussionen i Flamman om rasbegreppet har varit upplysande genom att exemplifiera några vanliga samtida ståndpunkter. Men den har i stort sett bortsett från det historiska sammanhanget. Tobias Hübinettes och Catrin Lundströms inlägg har tvärtom varit vilseledande på den punkten.

”Sverige var”, säger de, ”en spetsnation för rastänkande” vars arv ”gör sig gällande än idag, exempelvis i form av segregation”. Men Sverige har inte en framstående position i rasbiologins historia, varken praktiskt eller teoretiskt. Den tillkommer länder med mycket tyngre historiskt arv med avseende på kolonialism, slaveri, folkmord och virulent rasistisk propaganda – främst kanske USA, Storbritannien och Tyskland.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Sven Widmalm
Professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.
Kommentar/Kultur 16 maj, 2024

Bonniers gav under några decennier ut arbetarlitteratur i billighetsupplagor med omslag av Sven X:et Erixson. Foto: Paulina Sokolow.

Romanen gör att vi förstår hur vi hänger ihop med varandra. Läsningens kris blir till slut också klasskampens, menar Emmy Stiernblad.

Vad händer när arbetarklassen slutar läsa? Jag och min pojkvän är på Lidingö stadsbibliotek, det är författarsamtal med Mikael Niemi om hans senaste roman, Sten i siden. Romanen handlar om en strejk bland vägarbetare i Tornedalen under 1930-talet. Mikael Niemi fångar rummet från första ordet. Man kan ana hur Lidingö-tanterna darrar när Niemi basunerar ut: ”De blev kommunister.”

Strejken formade hela samhället, och minnet efter ”Det röda Tornedalen” ekar än i dag. Samtidigt är strejken i sig bortglömd. Den har inte ens någon Wikipediasida. Två av Niemis främsta källor var Arne Ylipääs egna och egenutgivna böcker och Paulus Isaksson, två karaktärer i Niemis bok som fanns på riktigt. De var inte födda i akademiska hem, men båda läste och skrev, och deras liv präglades av strejken och den djupröda ideologin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 15 maj, 2024

Kampen om mossen

Klimataktivister arbetar med att fylla igen diken på Grimsås mosse. Foto: Återställ våtmarker.

Med nygrävda diken ska Grimsås mosse torrläggas och den åtråvärda torven brytas. Men för många är dikena som öppna sår. Här står nästan hela lokalsamhället på klimataktivisternas sida, när de i helgen började gräva igen de förhatliga dikena.

– Det här är en våldtäkt på naturen! säger Helen Wahlgren, talesperson för aktionsgruppen Återställ våtmarker, och pekar på de långa spikraka dikena genom Grimsås mosse, precis på Smålandsgränsen i västgötska Tranemo kommun, och som en grupp från organisationen på fredagsmorgonen började skotta igen med spade och grep.

På den två kvadratkilometer stora mossen, lika stor som Grimsås tätort och granne med centrum, har finländska halvstatliga Neova börjat återuppta den torvbrytning som blev olönsam efter andra världskrigets slut. Men tillståndet har överklagats och vandrade vid den här artikelns publicering ännu långsamt uppåt i rättsapparaten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 15 maj, 2024

Arbetstidsförkortning är välfärdens räddning – inte invandring

För att täcka välfärdens behov av arbetskraft behöver villkoren förbättras, skriver Per Sicking. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Nyliberala dogmer cementeras när delar av vänstern pekar ut invandring som lösningen på rekryteringsproblemen i välfärden.

Arbetstidsförkortning har återigen hamnat på den politiska dagordningen. Fackliga organisationer som Vårdförbundet har lyft frågan i avtalsrörelsen och Socialdemokraterna uppges överväga förslag om kortare arbetstid i sitt arbete med en ny ekonomisk politik.

Högerns och kapitalägarnas reaktion har varit förutsägbar. Arbetstidsförkortning skulle vara förödande för ekonomin och leda till svåra bemanningsproblem inom välfärden, menar företrädare för Svenskt Näringsliv på DN Debatt. En reformidé som snabbt kan bli populär måste kvävas med hot om längre köer till vård och omsorg.

Att välfärden hotas av brist på arbetskraft är en myt som tyvärr inte bara sprids av högern. Redan 2004 skrev statsvetarna Gregg Bucken-Knapp och Jonas Hinnfors i alarmistiska ordalag på SvD Brännpunkt att välfärdssamhället hotas av ”katastrofal arbetskraftsbrist” när befolkningen åldras. I dag används SKR:s analyser som belägg för liknande påståenden – som när Dagens ETC i en intervju pressar Nooshi Dagdostar med frågan om vi verkligen kan stärka välfärden utan ökad invandring.

I själva verket kan vi utan problem både ta hand om en åldrande befolkning och öka personaltätheten om vi är redo att göra välfärdsyrken mer attraktiva.

Det finns många anledningar att ha en solidarisk flyktingpolitik, men idén att invandring krävs för att rädda välfärden illustrerar snarare hur nyliberala föreställningar vunnit acceptans genom att klä sig i moralisk skrud. Att Dagens ETC okritiskt upprepar SKR:s stenhårt vinklade påstående att över hälften av den tillkommande arbetskraften måste arbeta i välfärden är ett bra exempel.

SKR:s uträkning förutsätter inte bara att dagens massarbetslöshet är naturgiven, utan även att inga svenskar i andra sektorer är redo att söka sig till välfärden. Formulerad på ett annat sätt framstår utmaningen som betydligt mindre dramatisk: någon enstaka procent av den arbetsföra befolkningen behöver gå från andra sektorer – eller arbetslöshet – till välfärden.

I själva verket kan vi utan problem både ta hand om en åldrande befolkning och öka personaltätheten om vi är redo att göra välfärdsyrken mer attraktiva samtidigt som andra branscher effektiviseras.

Det borde inte behöva sägas, men det är inte låga födelsetal som gör att varannan anställd i vård- och omsorgsyrken överväger att sluta eller att utbildningar till undersköterska eller barnskötare inte lockar unga svenskar i den utsträckning som vi skulle behöva. Att prata om invandring i stället för bättre villkor är i praktiken att befästa idén att välfärdsjobb ska vara tunga, undervärderade och underbetalda – och därför utföras av några andra än infödda svenskar.

Läs mer

Jobb inom vård, skola och omsorg är det mest meningsfulla man kan göra och villkoren borde vara därefter. Det handlar både om löner och tillräcklig bemanning – och rimlig arbetstid. Sedan 40-timmarsveckan infördes för 50 år sedan har produktiviteten i ekonomin fördubblats och en generell arbetstidsförkortning vore både önskvärd och möjlig. Men om någon sektor förtjänar att gå före så är det välfärden.

Till skillnad från industrin är det mycket svårt att minska arbetsbelastningen i välfärden med ny teknik. Ökad effektivitet innebär för välfärdsarbetare fler mänskliga kontakter och tyngre ansvar. Det finns skäl till att många bara orkar arbeta deltid eller att lärare och förskollärare löper högre risk att bli utbrända. Välavlönade spinndoktorer som utmålar arbetstidsförkortning som ”omöjligt” borde testa att ägna 40 timmar i veckan åt att ta hand om barn, sjuka eller äldre och sedan förväntas ha energi över till familj, hushåll och en meningsfull fritid.

Långtidssjukskrivningar – som i många fall kan kopplas till arbetsmiljön – motsvarar enligt SKR över 30 000 årsarbetare inom välfärden. Med sänkt arbetstid skulle fler hålla sig friska och orka jobba fram till pensionen, vilket vore en stor vinst för både individer och samhälle. Samtidigt skulle sänkt arbetstid visa för unga att välfärden är en möjlig framtidsbana för den som vill kombinera ett meningsfullt arbete med mer fritid.

Arbetstidsförkortning inom välfärden är kort sagt inte bara möjligt. Det är nödvändigt.

Utrikes 15 maj, 2024

AI-kapitalet köper fattiga argentinares ögon

I väntan på att registreras av Worldcoins ögonskanningsapparater. Foto: Jon Weman.

Sam Altmans nya företag Worldcoin skannar människors iris för att bygga ett globalt id-system. Flamman besöker krisens Buenos Aires, där förortsbor säljer avbildningar för en tusenlapp – medan lagstiftare världen över fruktar för deltagarnas integritet och säkerhet.

I krisens Argentina, där på bara några månader reallönerna fallit med tio procent och nedläggningar och massuppsägningar haglar, är det sista någon förväntar sig att få pengar i present. Inte desto mindre verkar det vara vad företaget Worldcoin, som startades av Open AI:s Sam Altman, gör: de utlovar motsvarande tusen kronor – en hel del pengar för många i Argentina just nu – för alla som kommer till deras stationer och skannar sina ögon. Mönstren i en persons iris är nämligen lika unika som ett fingeravtryck.

Är det ett bedrägeri, som alla erbjudanden om distansarbete med generös betalning i dollar som blivit allt vanligare i argentinska Facebookgrupper den senaste tiden? Nej. Visserligen betalar Worldcoin i sin egen kryptovaluta med samma namn, och att växla den till dollar, pesos eller Bitcoin är komplicerat, men det är fullt möjligt och tusentals personer har i slutändan fått in verkliga pengar på sitt konto.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr