Liksom hos Astrid Lindgren finns i Maria Gripes författarskap sådant som tiden sprungit ifrån. Men också det som finner ny relevans i en ny politisk tid. Flamman undersöker en samhällskritisk sida av författaren.
Vissa läsupplevelser slutar aldrig att skimra. För mig har flera av Maria Gripes böcker givit sådana läsupplevelser. Kritikern Lotta Olsson har träffsäkert fångat Gripes författarskap såhär: ”Hos Maria Gripe blir människan så egendomligt stor, så rik på nyanser och komplexitet”. Till det ska läggas Gripes förmåga att levandegöra filosofiska och existentiella frågor, att föra vidare ett kulturellt arv – oavsett om det handlar om Locke, Bremer, Schelling, Shakespeare. Ett exempel som ofta lyfts är den den unga person som efter läsningen av Agnes Cecilia (1981), skrev följande rader till Gripe: ”Den där Schopenhauer verkar bra. Var får man tag på hans böcker?”’
Samtidigt som bokförlaget Modernista i en storsatsning som inleddes förra året håller på att återutge Gripes samlade författarskap, har det gjorts studier som visar på att hon faller i popularitet. En bidragande orsak kan förstås vara att många av böckerna inte funnits i tryck på länge, men kanske är det också så att anledningen till att det inte tryckts nya upplagor, är för att böckerna skaver lite mot vår tid. Detta skulle jag säga i allra högsta grad gäller för exempelvis Tappa inte masken (1959), en putslustig historia full av slentrianrasistiska schabloner och självrättfärdiga människor som tiden kanske till och med har sprungit ifrån – och som helt rimligt inte heller verkar prioriteras i Modernistas återutgivning. Urtråkiga bilderboken Godispåsen gavs dock ut på nytt i början av 2017 under titeln Trolltider (Maria Gripe skrev originalmanus till den populära julkalendern tillsammans med dottern Camilla), och även om Harald Gripes illustrationer fortfarande är sagolikt vackra, är denna sedelärande berättelse vars sensmoral är att man kan få ont i magen om man äter för mycket lördagsgodis, den enda godnattsaga som får mig att somna före min treåring. Dagens läsare, om hon läste ogint, skulle till nog till och med kunna finna en del svårsmälta element i underbara, gotiska Agnes Cecilia som kan uppfattas som en berättelse byggd på 70-talsdoftande psykoanalys och blodsmystik.
Men när jag skriver att böckerna skaver mot vår tid syftar jag inte i första hand på allt detta, utan på någonting annat. Visserligen är några ord som jag förknippar med Gripe – fantasi, känsla, saga – fortsatt centrala i dagens barn- och ungdomslitteratur, men kanske är det också så att några av hennes mest återkommande teman: den starka psykologiska intensiteten och förtätningen, individens existentiella och etiska utveckling, inte riktigt lyckas försvara sin plats i dag. Hennes litteratur handlar ofta om ’livspussel’ – men i en mycket mer poetisk mening: att foga samman tillvarons element, symboler, ledtrådar, få ihop världsbilder, acceptera komplexitet och därigenom nå helhet.
De tre Gripe-titlar som i sommar utkommer på nytt är den stiliserade sagoallegorin I klockornas tid (1965), Nattpappan (1968) och …ellen, dellen… (1974). De två senare tillhör de av Gripes böcker som ligger nära verkligheten och griper in i sin tids aktuella samhällsdebatt. ”Nattpappan” (motsatsen till ”dagmamma”) och hans i bokens utforskade vänskap med sjuåriga Julia har tolkats som en positiv skildring av enföräldersfamiljen, och som ett av tidens kritiska perspektiv på kärnfamiljen.
När jag på nytt närmar mig …ellen, dellen… tycks det först självklart att även den ska förstås som ett inlägg i en pågående samtidsdebatt – om könsroller. Och här blir friktionen mot i dag först störande, sedan intressant, sedan störande igen.
Huvudpersonen Fredrika är starkt kritisk mot Irma (som modern insisterar på att kallas) och systern Florence, båda ”dugliga” och ”duktiga” med en tydlig feministisk analys som styr deras världsbild (”Alla karlar är likadana, försöker bara hålla kvinnor nere”). Motsatsen är Fredrikas pappa, av samhället förstådd som en ”odugling” och ”smitare” som inte klarar att leva upp till den förväntade rollen som familjeförsörjare. Boken slutar med att Fredrika avkräver Irma en större närvaro och ett droppande av det ideologistyrda och elitistiska: ”Du ska bli min mamma nu igen!”
En läsning är att Gripe i …ellen, dellen… vill göra upp med en allt för stark fokusering på kön och i stället ta fasta på det mänskliga – och att detta förebådar en mer renodlad, feministisk drivkraft hos den magnifika Skuggseriens (1982–1988) androgyna Carolin.
Samtidigt är feminismen ganska kallt betraktad av Gripe i just denna bok, där den representerar distans, fördömande och ratande av svaghet. En scen beskriver hur Irma brutalt lämnar sin make – en ytterst älskvärd, lekfull pojkman vars tafatta försök till hushållsarbete Irma måste göra om varje dag efter jobbet. Att han lämnas gör att han går under, vilket är bokens tragedi. Frågan är om inte tiden har fått oss att skifta perspektiv och sympatier vad gäller till exempel den scenen och den tragedin.
Inte manligt eller kvinnligt utan mänskligt… Är det ett ultramodernt eller reaktionärt sätt att närma sig frågan om jämställdhet? Innan feminismens breda genomslag sa kvinnor och män, men ganska ofta kvinnor, såhär: Jag är inte feminist, jag är humanist. Eller så sa de: Varför prata om kvinnors rättigheter, varför inte prata om mänskliga rättigheter. Det är de här plattityderna som hela tiden ekar i bakhuvudet och retar upp mig när jag läser …ellen, dellen… Och samtidigt gör sig en känsla påmind om att något i den här berättelsens diskussion om styrka och arbetsförhet, oduglighet och hjälplöshet har funnit ny relevans i dag.