Med anledning av vad som händer i Venezuela väljer vi att även webbpublicera det reportage Flammans utrikesredaktör Jonas Elvander skrev i nr 24/2017.
Närmast dagligen rapporteras om matköer, plundring, kravaller, dödskjutningar, bränder och rånmord i Venezuela. President Nicolás Maduros regering beskrivs allt oftare som auktoritär och i borgerlig press kan man läsa skadeglada och moraliserande tirader om vad socialistisk politik automatiskt leder till: diktatur och ekonomisk kollaps. Enligt den venezuelanska regeringens mediekanaler å andra sidan beror situationen helt enkelt på att landet är utsatt för ett ekonomiskt krig orkestrerat av USA. Att ingen av dessa ensidiga beskrivningar gör rättvisa åt den komplicerade situationen hindrar dem inte från att fortsätta pumpas ut på regelbunden basis. För att förstå vad som händer i Venezuela kan det därför vara bra att känna till den historiska bakgrunden.
En historia om olja
I Latinamerika finns världens mest ojämlika samhällen, mycket på grund av att ingen större utjämningsvåg i form av världskrig eller revolutioner nådde kontinenten under 1800- och 1900-talen. Venezuela är inget undantag. I början av 1900-talet var landet en av världens största producenter av kaffe och kakao. När så oljefyndigheterna upptäcktes förändrades situationen dramatiskt. På bara tio år, mellan 1920 och 1930, gick oljeutvinningen från att utgöra 2,5 procent av landets BNP till 40 procent, medan jordbrukets andel sjönk från 39 till 12 procent. I samma veva sjönk den internationella ekonomin ned i depression efter börskraschen 1929. De flesta latinamerikanska länder reagerade med att devalvera sina valutor för att hålla sina exportberoende ekonomier konkurrenskraftiga medan de påbörjade ambitiösa industrialiseringsprogram för att göra sig självförsörjande.
I Venezuela valde regeringen att göra tvärtom: i stället för att diversifiera ekonomin satsade man tack vare oljan på en stark valuta och import av basprodukter. Mellan 1929 och 1938, mitt under brinnande kris, höjdes värdet på bolivaren med 64 procent. Därmed stängdes dörrarna till den internationella marknaden för jordbrukssektorn som inte heller kunde konkurrera med de billiga importerade produkterna på hemmaplan. Denna ekonomiska obalans skulle sedan fortsätta att växa.
Militärjuntor och nyliberalism
Under den här tiden styrdes Venezuela av en rad diktatorer och militärjuntor. När Marcos Pérez Jiménez regering störtades 1958 införde det socialdemokratiska partiet Acción Democrática och det kristdemokratiska partiet COPEI ett tvåpartistyre som varade i 40 år. Systemet, som kallades Punto Fijo-pakten efter staden där avtalet skrevs under, gick ut på att partierna turades om att regera för att hålla det kommunistiska partiet borta från makten. När oljepriserna kraschade 1982 hade Venezuela plötsligt stora skulder som landet inte kunde betala tillbaka. I likhet med många andra skuldsatta länder i Latinamerika tvingades regeringen söka nödlån från Internationella Valutafonden IMF. De strukturella justeringsprogrammen som detta medförde ödelade stora delar av regionen och ökade den redan höga ojämlikheten. De fattigaste 40 procentens del av inkomsterna i Latinamerika sjönk från 19 till 14,7 procent medan de rikaste tio procenten ökade sin del från 21,8 till 32,8 procent mellan 1981 och 1997. Det innebar att antalet fattiga ökade med 83 miljoner människor på kontinenten.
Militären svarade med att döda omkring 3 000 demonstranter för att kväsa upproret
I vad som var den första spontana protesten mot nyliberalism i Latinamerika gick tusentals fattiga ut i demonstrationer i Venezuelas huvudstad Caracas i februari 1989. Upplopp och plundring utbröt i vad som kom att kallas ”El Caracazo”. Militären svarade med att döda omkring 3 000 demonstranter för att kväsa upproret. Tvåpartisystemet och nyliberalismen hade förlorat sin legitimitet. Men upproret lyckades inte kanaliseras av vänstern som förblev fragmenterad, mycket på grund av att Sovjetunionen kollapsade samma år. Det lämnade ett utrymme för en karismatisk person att ena de olika grupperna i ett försök att vinna makten. Det skulle dock dröja ytterligare innan den personen kunde inta scenen.
Chavismens rötter
Hugo Chávez var en militärofficer med rötter i ursprungsbefolkningen som hade växt upp med en ensamstående mamma på landsbygden i provinsen Barinas. 1992 ledde han och tre andra officerare en kupp mot den sittande presidenten Carlos Andrés Pérez. Kuppförsöket misslyckades och Chávez fängslades. Men hans popularitet bland de fattiga befolkningsskikten och tvåpartisystemets legitimitetskris gjorde att regeringen tvingades släppa honom fri två år senare. 1998 ställde Chávez upp i presidentvalet och vann med över 56 procent av rösterna, den största majoritet en kandidat någonsin fått. Hans program var inte mycket mer radikalt än andra populistiska vänsterpartiers. Det lovade framförallt att tillsätta en församling som representerade hela folket för att utarbeta en ny konstitution. Men det styrande skiktet såg det som ett hot att hela befolkningen skulle involveras i den politiska processen.
Trots att Chávez politik knappast var särskilt radikal vid denna tid mötte han snabbt hårt motstånd mot sin huvudreform: att ta makten över det statliga oljebolaget från amerikanskt inflytande och använda intäkterna för att höja de fattigas levnadsstandard. I april 2002 försökte högeroppositionen med stöd av media, delar av militären och USA – som historiskt brukar stödja mer eller mindre demokratiska högerpartier i Latinamerika – att återta makten genom en kupp. Försöket ledde till att hundratusentals regeringsanhängare samlades kring presidentpalatset i Caracas och krävde att Chávez återfördes till makten. 48 timmar senare var så den demokratiska ordningen återställd.
Radikaliserad politik
Kuppförsöket och den folkliga mobiliseringen till stöd för regeringen gjorde att Chávez projekt radikaliserades. Det var nu uppenbart att högern inte hade några planer på att samarbeta med den demokratiskt valda regeringen utan med alla möjliga medel skulle försöka störta den. 2004 försökte de med den demokratiska vägen genom att utlysa omval till presidentposten, en ny möjlighet som hade införts i och med den nya konstitutionen. Året därpå deklarerade Chávez att den ”bolivarianska revolutionen”, som han kallade sitt politiska projekt, var en socialistisk revolution. Men det var inte socialism i sovjetisk bemärkelse, som han förklarade var odemokratisk. I stället presenterade Chávez sitt projekt som ”socialism för det tjugoförsta århundradet”. Det gick ut på att successivt övergå från kapitalism till socialism genom att konstruera små autonoma maktcentra baserade på arbetarstyre och kooperation.
Lokala råd grundades och improduktiva företag nationaliserades och omvandlades till kooperationer. Välfärdsprogram byggdes ut, en ny fackföreningsrörelse grundades och nya gratis vårdcentraler och sjukhus med kubanska doktorer anlades i de fattigaste delarna av landet. Resultatet blev att fattigdomen sjönk från att omfatta 55 till 30 procent av befolkningen, hungern utrotades i princip med hjälp av subventionerade mataffärer, fattiga fick tillgång till högre utbildning, läskunnigheten ökade med 1,5 miljoner nya vuxna och stödprogram riktade till människor ur ursprungsbefolkningen infördes. Enligt Världsbanken, som har hyllat dessa framgångar, sjönk den så kallade Gini-koefficienten som mäter ojämlikhet från 0,49 1998 till 0,40 2012 – en av de lägsta nivåerna i Latinamerika. Men framgångarna byggde på en instabil grund eftersom de möjliggjordes av en enda faktor: oljan.
Råvaruboom och parallellvalutor
När Chávez kom till makten 1998 var oljepriset historiskt lågt. Samtidigt hade Venezuela, som har världens femte största oljefyndigheter, blivit helt beroende av oljeexporten som stod för över 85 procent av landets exportinkomster. Chávez hade tidigt placerat diversifieringen av ekonomin högt på dagordningen. Men massorna som hade entusiasmerats av hans retorik under valkampanjen var inte beredda att vänta. Samtidigt gjorde oppositionen allt för att blockera regeringens försök till nya ekonomiska initiativ. Dagen då regeringen skulle lansera sin nya satsning på den nationella industrin gjorde företagsledarna i den privata sektorn en lock-out som pågick i två månader. Som ett resultat föll BNP med 10 procent. Därefter genomfördes inga nya försök. Med början 2003 gjorde en växande efterfrågan från nya marknader som Kina och Indien att priserna på råvaror från Latinamerika steg, inte minst på olja. Detta utgjorde början på det så kallade ”gyllene årtiondet” under vilket vänsterregeringar kom till makten även i Argentina, Brasilien, Bolivia, Ecuador och Uruguay.
Den venezuelanska oppositionens nya strategi blev nu att aktivt sabotera ekonomin. Kapitalflykten nådde nya nivåer (mellan 2004 och 2012 lämnade 170 miljarder dollar landet). Regeringen hade inget annat val än att införa valutakontroller och etablera en fast växelkurs mellan bolivaren och dollarn. Därefter kunde staten välja vilka företag som skulle få tillgång till dollar att importera för. Valutakontrollerna medförde dock problem. Eftersom Venezuela var så beroende av import hade bolivaren en inflation på uppåt 20 procent. Det hade inte dollarn. Den fasta växelkursen gjorde alltså att den inhemska valutan övervärderades i förhållande till dollarn. Resultatet var att det blev billigare att importera än att producera, men också att det gick att utnyttja import för att komma över dollar genom att ta ut överpriser på produkterna. Mellanskillnaden kunde man sedan sälja dyrt på den svarta marknaden eller skicka utomlands. Denna nya lukrativa, svarta ekonomi drog till sig olika spekulanter, bland annat många inom det skikt av mer eller mindre korrupta chavistiska byråkrater som regeringen kallade ”socialistiska företagsledare” men som snart kom att kallas för ”bolibourgeois”.
Botten går ur
När världsekonomin började sakta ned efter finanskrisen 2008 sjönk efterfrågan på råvaror. Detta kombinerat med en överproduktionskris gjorde att priset på olja snabbt började sjunka. Regeringen svarade med att införa dubbla växelkurser, en för prioriterade varor och en för övriga, och priskontroller. Detta har dock bidragit till att spä på korruptionen. Det nya ekonomiska läget med sjunkande tillväxt har gjort att konfrontationerna mellan vänsterregeringarna och högeroppositionerna i Latinamerika har intensifierats. Det är symptomatiskt att regeringarna har bytts ut i Brasilien och Argentina de senaste åren samtidigt som Venezuelas blir alltmer kringskuren. Venezuela är särskilt utsatt på grund av oljeberoendet. Men regeringens kortsiktiga ekonomiska politik har också bidragit till situationen. Till skillnad från många andra oljeländer investerade man inga pengar i en fond för sämre tider. Trots att oljepriserna var historiskt höga mellan 2005 och 2014 gick man med stora underskott varje år eftersom inkomsterna direkt spenderades på ambitiösa välfärdsprogram. Det innebär att regeringen har byggt på statsskulden trots att dess inkomster var skyhöga. Som jämförelse har Evo Morales i Bolivia i stället varit noga med att hålla budgetöverskott varje år.
Ungefär samtidigt som ekonomin hamnade i fritt fall avled Hugo Chávez i cancer 2013. Som i alla populistiska rörelser med en stark personkult är det svårt att efterträda revolutionens grundare. Chávez vicepresident Nicolás Maduro ärvde därför en särskilt svår position vid en tidpunkt när det ekonomiska läget var sämre än någonsin. Hyperinflationen som i december uppgick till 800 procent har lett till att många venezuelaner i dag knappt har råd med mer än ett mål mat om dagen. Landet lider brist på såväl mat som mediciner och spädbarnsdödligheten har börjat gå upp för första gången på årtionden. De som relativt sett har drabbats värst är medelklassen som inte skyddas av regeringen.
En rasistisk opposition
2014 genomfördes de största protesterna mot regeringen sedan Chávez kom till makten. Under dessa skedde 43 dödsfall, av vilka oppositionen var ansvarig för ungefär hälften. Dessa demonstrationer, som kallades ”guarimbas”, drog framförallt till sig människor ur över- och medelklassen. I internationell media framställs den venezuelanska oppositionen ofta som en fredlig och demokratisk kraft som står upp mot en diktatorisk regim. Oppositionen, vars kuppförsök 2002 var inspirerat av Pinochets militärkupp i Chile, kan dock knappast beskrivas som varken särskilt fredlig eller demokratisk.
Under de pågående protesterna har element inom oppositionen inte heller dragit sig för att skjuta poliser och bränna ned sjukhus med nyfödda barn i
I det etniskt blandade Venezuela, som enligt en svensk undersökning från 2013 ”Does Economic Freedom Foster Tolerance?” är det mest rasistiska landet på den amerikanska kontinenten, utgörs oppositionen till stor del av arvtagare till den gamla koloniala oligarkin. Vad många i denna övervägande vita minoritet tycker om den övriga befolkningen behöver man knappast gissa sig till. I slutet av maj attackerades en ung afrovenezuelansk man under en regeringskritisk demonstration i ett av oppositionens kvarter i Caracas. På en video som cirkulerar på internet kan man se hur den helt vita folkmassan misshandlar mannen innan de häller bensin på honom och tänder på. Mannen överlevde med svåra brännskador. Händelsen är inte representativ för alla demonstrationer, som numera innefattar många fredliga människor ur medelklassen, men den vittnar om vad många inom oppositionen tycker om chavisterna (som ofta kallas för ”apor”). Under de pågående protesterna har element inom oppositionen inte heller dragit sig för att skjuta poliser och bränna ned sjukhus med nyfödda barn i. Många venezuelaner hyser inga illusioner om vad som skulle hända om oppositionen kom till makten: massprivatiseringar, statlig reträtt, våldsam åtstramning, IMF-program och en återgång till en rasistiskt motiverad samhällshierarki. Trots flera högerpolitikers ansträngning att linda in sin retorik med sociala och populistiska förtecken står det klart att deras projekt går ut på att hämnas för sin förlorade status och ”lära folket en läxa”.
En auktoritär regering?
Men om oppositionen knappast kan kallas demokratisk är svaret inte så enkelt när det kommer till regeringen. Budskapet att Venezuela skulle vara en auktoritär stat har upprepats ända sedan Chávez valdes. Hittills har dessa påståenden enkelt kunnat avfärdas. Venezuela har det bästa valsystemet på kontinenten som gör valfusk i princip omöjligt. Trots det anklagade oppositionen Nicolás Maduro för att ha fuskat när han vann valet 2013. Varje gång oppositionen vunnit ett val har resultatet respekterats, det senaste i slutet av 2015 då de fick majoritet i parlamentet. Men sedan början på 2016 har en serie händelser gjort det svårare att tillbakavisa påståendet att regeringen går i en auktoritär riktning. Under hela förra året blockerade den högsta domstolen, som är underställd regeringen, parlamentets försök att stifta lagar. I oktober ställde regeringen in ett grundlagsenligt återval till presidentposten. Därefter sköts de planerade lokalvalen upp på obestämd tid (ett datum har nu satts för dessa). I april tog högsta domstolen över parlamentets maktbefogenheter, vilket utlöste den nuvarande vågen av protester trots att beslutet senare återkallades. Samma månad förbjöds även oppositionsledaren Henrique Capriles från att inneha politiska uppdrag i 15 år med den luddiga motiveringen att han ska ha gjort sig skyldig till ”administrativa oegentligheter” i sin roll som guvernör för delstaten Miranda.
Det är uppenbart att dessa handlingar hindrar det venezuelanska folket från att utöva sina demokratiska rättigheter i val och det är svårt att kalla dem för något annat än auktoritära. Det betyder dock inte att Venezuela är en auktoritär stat: oppositionen har kontroll över stora delar av media och utnyttjar dagligen sin rätt att demonstrera. Men det gör det svårare att karaktärisera regeringen som demokratisk, i synnerhet som chavismen gick ut på att radikalt fördjupa demokratin.
Slummen protesterar
Hur den nuvarande krisen kommer att lösas är omöjligt att förutspå. Än så länge har regeringen starkt stöd, trots att flera nya grupper har anslutit sig till oppositionen under de senaste månaderna. Demonstrationer till stöd för regeringen hålls regelbundet i centrala Caracas och på andra håll i landet. Men även inom chavist-lägret, där alltfler har börjat kalla sig ”kritiska chavister”, ökar kritiken. Den 19 april, då oppositionen hade kallat till ”alla marschers moder”, var oppositionskvarteren i östra Caracas i uppror. Men även i slumområdet Antímano gick folk ut på gatorna och slog på kastruller och krävde Maduros avgång. Detta kvarter består av trogna Chávez-anhängare som alltid röstat på regeringspartiet PSUV. Men sedan 2015 har den trenden börjat vända. Också i andra fattiga kvarter sker nu regeringskritiska protester. Om Nicolás Maduro inte lyckas åtgärda den akuta ekonomiska krisen och fortsätter inskränkningarna av demokratin kan dessa kvarter, där den chavistiska rörelsens sociala bas finns, komma att avgöra om regeringen överlever eller inte.
