Växande ojämlikhet hotar den liberala kapitalismen, nu vill man rädda vad som räddas kan.
Global ojämlikhet: nya perspektiv i globaliseringens tidevarv
Branko Milanovic.
Daidalos.
Branko Milanovic, tidigare forskningschef på Världsbanken, sällar sig till likasinnade inom OECD och IMF som börjat varna för konsekvenserna av skenande ojämlikhet. Hans bok Global ojämlikhet – nya perspektiv i globaliseringen tidevarv fick också rikligt med utmärkelser och beröm internationellt under 2016 och kom tidigare i år i svensk översättning.
Milanovic observerar framförallt två övergripande trender rörande ekonomisk ojämlikhet: Att den har ökat inom länder medan den har minskat mellan länder. Det senare är knappast en ny spaning och något nyliberaler älskar att framhålla som ett rättfärdigande av förekomsten av ojämlikhet. Men Milanovic understryker att dessa två tendenser inte kan ta ut varandra. När ekonomisk ojämlikhet inom ett land ökar får det direkta konsekvenser på allt från rättssäkerhet till utbildning och hälsa. Att den lägre medelklassen i den rika världen – enligt Milanovic globaliseringens stora förlorare – får det sämre kan inte kompenseras av att medelklassen i den fattiga världen får det bättre. Möjligen utifrån någon personlig uppfattning om ”rättvisa”, men knappast utifrån en förståelse av världen så som den faktiskt ser ut.
Resultatet av ökad ojämlikhet är, som Milanovic ser det, en dragning mot plutokrati, där den politiska makten fördelas efter rikedom och går i arv (framförallt i USA) eller populism (framförallt i Europa). Båda ser han som båda lika systemhotande för den liberala kapitalismen.
Man kan fråga sig varför den globala kapitalismens spjutspetstrupper och liberala ekonomer i samklang blivit så intresserade av systemkritik den senaste tiden. Milanovic bygger till och med delar av sin argumentation på Marx analys av kapitalismen och Lenins imperialismteori. Ett uppenbart svar är att de som är satta att förvalta – och försvara – den rådande ordningen inte kan blunda sig bort från de uppenbara konflikter som hotar den. Inom den internationella litteraturen och forskningen på området är därmed Johan Norberg-liberalismen – ”allt blir hela tiden bättre i världen som helhet och därför är ojämlikheter inte ett problem” – inte bara tillbakavisad utan framförallt irrelevant som politiskt projekt.
Även om angreppssättet hos Milanovic är (delvis) nytt är lösningsförslagen de gamla vanliga. Den globala ojämlikheten skulle kunna bekämpas genom ”snabbare tillväxt i de fattiga länderna” och ”lägre migrationströsklar”. För att bekämpa uppkomsten av främlingsfientlighet till följd av ökad konkurrens om jobben, föreslår Milanovic graderade medborgarskap, inte helt olikt systemet för gästarbetare i Gulf-staterna (vilket Milanovic heller inte fullt ut avfärdar).
Den typen av förslag till åtgärder förklarar också forskare som Milanovic eller Pikettys dragningskraft hos den liberala fåra som innan finanskrisen tävlade om vem som kunde komma med den djärvaste propån om nödvändigheten av ökad ojämlikhet. I grunden är deras förment ”radikala” kritik aldrig särskilt radikal. De vill snarare rädda vad som räddas kan.