Anna Kinberg Batra blev för två år sedan vald till partiledare för Moderaterna i en sluten process som få medlemmar upplevde sig delaktiga i. Hon valdes av ett parti som av sin tidigare ordförande lämnats i en existensiell och politisk kris, och i ett politiskt läge som saknar motstycke i modern svensk historia. I förra veckan avgick Kinberg Batra.

Kritiken mot henne har varit att hon inte når ut med sitt budskap. Märkligt nog var det i sitt sista framförande som hon slog kritikerna på fingrarna. Sällan har hon varit så tuff, handlingskraftig och ja, mänsklig. Men det är klart, när man bestämt sig finns inte längre något att oroa sig för – då kan man slappna av.

I en förinspelad Agenda-intervju (27/8, 2017) från några dagar före den sista presskonferensen sa Anna Kinberg Batra att ”moderater har nog aldrig varit så snälla mot varandra. Vi är nog rätt skoningslösa och […] resultatstyrda.” Det bekräftar den bild som finns av att Moderaterna styrs som ett företag. Når man inte resultat så får man gå.

Den som kommer efter Kinberg Batra kommer att få en bra start – oavsett vem det blir. Valberedningen har klargjort att man vill ha en öppen process. Nomineringar och deklarationer från så väl gamla som nya moderater om att de står till förfogande haglar just nu. Mikael Odenberg har gett sig in i leken, Ulf Kristersson är högt rankad av medlemmarna och frågar man bettingföretagen så rusar Carl Bildt uppåt på listorna. Om partiledardebatten sköts snyggt så kommer ideologiska skiljelinjer synliggöras och förtroende byggas från grunden. Ett sånt förfarande skall inte underskattas.

Att Annie Lööf klarade sig ur den mediala krisen som nyvald Centerordförande berodde på att hon hade ett starkt stöd i sitt parti. Visst, det restes några avgångskrav, men de var få och kom från personer som inte själva hade ett särskilt starkt stöd. Nu har hon ett enat parti där lugn råder och linjerna ligger klara – då kan man vara tydlig också inför väljarna. Samma sak gäller Jonas Sjöstedt. Inom Vänsterpartiet råder ett lugn som saknar motstycke i partiets moderna historia. Det är en styrka gentemot journalister och gentemot väljarna, men det leder också till viss syrefattighet i de politiska förslagen.

Det är så demokrati fungerar. Känner medlemmarna ägandeskap över sin ledare och dennes politiska linje – då kommer de också försvara samme ledare tills motsatsen är bevisad.

Att Moderaterna raggar på rasister och vill och behöver ha stöd av en konservativ falang av borgerligheten är inget nytt påfund

Liberalerna kräver nu att den nya Moderatledaren rättar in sig i Alliansledet och stänger dörren till SD. Men att Moderaterna raggar på rasister och vill och behöver ha stöd av en konservativ falang av borgerligheten är inget nytt påfund. Att Anna Kinberg Batra öppnade upp för samarbete med SD gjorde det tydligt, och i och med det började raset till Centerpartiet. Dörren till SD kommer fortsätta vara öppen hos Moderaterna – det är inte det striden har handlat om.

Men medialt och internt, kommer den nye moderatledaren få det lugnare än Kinberg Batra. Tiden för Kinberg Batras maktövertagande var en av de mest tumultartade på år och dar – nu är den något lugnare. En ny person innebär en nystart även för berättelsen om Moderaterna. En som inte enbart består av kaos och nedåtspiraler i opinionen.

Moderaternas centrala problem kvarstår dock – politiken är ensidig, svag och inte anpassad efter dagens problem. Det är väl inte så konstigt att denna, oberoende socialistiska, ledarsida tycker det; men även i väljarnas ögon så har Moderaternas blinda fokus på låga löner och skattesänkningar ingen verkan längre. När borgerliga ledarskribenter som PM Nilsson (God morgon, världen! 20/8, 2017) till och med tycker att Vänsterpartiets statliga ”rättvisemiljarder” är en bra idé; då förstår man hur borgerligheten har blivit omsprungen av verkligheten.