Nyheter/Utrikes 18 september, 2017

Det tyska undrets baksida

Tyskland har länge framhållits som ett ideal för andra europeiska länder att följa. Men bakom landets starka ekonomiska position döljer sig en osolidarisk lönepolitik och ett helt i onödan slaktat socialförsäkringssystem. Medan den tyska regeringen lägger pengar på hög breder social misär ut sig både i Tyskland och utkonkurrerade grannländer.

I januari i år anklagade Donald Trumps ekonomiske rådgivare Peter Navarro i en intervju Tyskland för att använda en undervärderad euro i syfte att ”exploatera” USA och andra EU-länder. Uttalandet ledde till viss bestörtning och ett medialt ordkrig inleddes mellan de amerikanska och tyska regeringarna. Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble reste till Washington med en rapport som förklarar hur den tyska penningpolitiken styrs av den oberoende Europeiska Centralbanken. Det hjälpte dock föga och den 30 maj twittrade Trump: ”We have a MASSIVE trade deficit with Germany, plus they pay FAR LESS than they should on NATO & military. Very bad for U.S. This will change”.

Förvåningen var ungefär lika stor som tidigare. Det var också den hånfulla munterheten hos flera ekonomer som var snabba att påpeka att bortsett från det faktum att USA inte har några bilaterala handelsavtal med Tyskland, vars handelspolitik sköts av EU, är det i sig inte nödvändigtvis ett problem att ha ett handelsunderskott gentemot ett land om det uppvägs av handeln med andra länder. Men trots den klumpiga inramningen satte Trumps utspel fingret på ett problem som det talas alltför lite om: Tysklands handelsöverskott.

Skev bytesbalans

Tyskland exporterar långt mer än det importerar, vilket gör att landet varje år går med stora handelsöverskott som läggs på hög. Förra året låg det på 300 miljarder euro. Det är det högsta överskottet i världen och 50 procent större än Kinas, vars ekonomi är tre gånger större än Tysklands. Samtidigt är Tyskland i stort behov av offentliga investeringar. Vägar, skolor och vårdinstitutioner förfaller och landets digitala infrastruktur är långt mindre utvecklad än många andra europeiska länders. Ändå är alla partier utom vänsterpartiet Die Linke överens om det riktiga i den förda politiken. Tyskland är ju trots allt Europas stabila ekonomiska och politiska centrum, ideallandet som andra ”oansvariga” länder bör kopiera.

Att den tyska politiken utgör ett allt större problem är dock ingen hemlighet. Tidningar som Financial Times och The Economist är överens med vänstern om att den tyska sparpolitiken är ett av de största hindren för många euroländer att ta sig ur det ekonomiska moras de har befunnit sig i sedan finanskrisen. Exakt vad som har lett till Tysklands starka ekonomiska position är dock fortfarande föremål för debatt.
Ända sedan 1920-talets hyperinflation har tysk ekonomisk politik präglats av extrem försiktighet. Allt som hotar att driva upp inflationen ses som hotfullt. I stället har sparsamhet och återhållsamhet framhållits som nationalekonomiska dygder. Dessa förkroppsligas i den ”schwäbiska husfrun”, ett hushållningsideal som Angela Merkel, som likt andra högerpolitiker ofta liknar ett lands ekonomi vid ett privathushålls, gärna åberopar för att motivera regeringens åtstramningspolitik. Men för inte alls så länge sedan var den tyska ekonomin allt annat än ett föredöme.

Tyskland är ju trots allt Europas stabila ekonomiska och politiska centrum, ideallandet som andra ”oansvariga” länder bör kopiera

Efter att Berlinmuren föll och Väst- och Östtyskland återförenades förändrades den ekonomiska situationen snabbt. Arbetslösheten steg och tillväxten stagnerade. Samtidigt låg lönerna långt över det europeiska genomsnittet. Detta gjorde att Tyskland blev känt som ”Europas sjuke man”, ett uttryck som ursprungligen användes om det sönderfallande Ottomanska riket vid förra sekelskiftet. När socialdemokratiska SPD bildade regering tillsammans med De gröna 1998 lovade förbundskansler Gerhard Schröder att reformera landets arbetsmarknad och socialförsäkringssystem för att bota landet från dess ekonomiska problem. Reformpaketet Agenda 2010, som bland annat gick ut på att sänka pensionerna och göra det enklare att avskeda anställda, drevs igenom mellan 2003 och 2005. Däri ingick de så kallade Hartz-reformerna, döpta efter dess upphovsman Peter Hartz, som var inriktade på arbetsmarknaden. Av dessa är den sista, den så kallade Hartz IV, den mest ökända.

Skam och social misär

Hartz IV innebar att arbetslöshetskassan och socialbidragen för långtidsarbetslösa slogs ihop till en enda utbetalning. Syftet var att öka incitamenten för arbetslösa att snabbt hitta jobb genom att försämra deras ekonomiska villkor. I stället för 32 månader reducerades tiden som en arbetslös hade rätt till a-kassa till ett år. Om man därefter inte hade fått något jobb skulle man skrivas in i det så kallade Hartz IV-programmet med rätt till ett månatligt grundbidrag. För 2017 låg denna summa på 409 euro. För att få rätt till bidraget måste man dock först bevisa att man inte kan få ekonomiskt stöd av sin familj eller livspartner. Mottagaren får även sin bostadshyra subventionerad om den inte ligger över det regionala genomsnittet. Om den överstiger denna gräns reduceras bidraget.
Med Hartz IV medföljde också en förändring i synen på arbetslösa. Ansvaret för utbetalningen av bidraget förlades till så kallade Jobcenters som står i ständig kontakt med de arbetssökande (som sedan 2005 kallas ”kunder”). Dessa är ständigt övervakade av sina respektive Jobcenters som kan kräva att de accepterar alla typer av anställningar, oavsett hur illa betalda eller hur illa överensstämmande med ”kundens” kompetenser de är. Om man missar ett möte med sin handläggare eller av någon anledning inte kan acceptera ett jobb riskerar man att få sitt bidrag nedskuret med 10, 30 eller till och med 100 procent. Denna blandning av villkorat ekonomiskt stöd och hårda bestraffningar summerades av Schröder i mottot ”fördern und fordern” (ungefär: stödja och kräva).

Sociologen och fattigdomsforskaren Christoph Butterwegge har kallat Hartz-reformerna för ”den utan tvekan mest betydande nedskärningen i den tyska välfärdsstaten sedan Bismarck”. Sedan 2005 har hela befolkningsskikt sjunkit ned i social misär och Hartz IV är i dag synonymt med en typ av underklass som knappt existerar i andra västeuropeiska länder. Den sociala stigmatiseringen är påtaglig och barn som växer upp under dessa förhållanden kallas i folkmun för ”Hartz IV-barn”. Den förnedrande behandlingen av ”kunderna”, som ibland tvingas dela med sig av de mest intima detaljerna i sitt privatliv (en ensamstående mamma ombads nyligen att uppge namnen på alla sina sexuella partners), har kraftigt ökat skammen över att vara arbetslös i Tyskland där nästan 6 miljoner människor i dag har Hartz IV. Enligt Butterwegge är också sambanden mellan Hartz IV och framgången för högerextrema rörelser som Pegida och AfD tydliga.

Den tyska modellen

Politiskt innebar reformerna en katastrof för socialdemokraterna. 2005, samma år som Hartz-IV trädde i kraft, drev Gerhard Schröder fram en misstroendeomröstning mot sig själv, som han visste att han skulle förlora, för att tvinga fram nyval. I det gjorde SPD sitt sämsta val någonsin med 21 procent av rösterna. I stället kunde Angela Merkels CDU bilda regering med det liberala FDP. Inför det valet lämnade även en grupp kring Schröders tidigare finansminister Oskar Lafontaine, som hade hoppat av regeringen redan 1999 i protest mot reformerna, SPD och grundade det som senare kom att bli vänsterpartiet Die Linke.

I det tyska låglönelandskapet, som på många sätt påminner om USA:s arbetsmarknad, försörjer sig många på flera jobb samtidigt, vissa utan att komma över fattigdomsstrecket

De ekonomiska effekterna av Hartz-reformerna har dock diskuterats ingående. Få betvivlar att de har ökat den ekonomiska ojämlikheten i Tyskland. Men den allmänna uppfattningen har också länge varit att de bidrog till att sänka arbetslösheten och åter göra landet till en ekonomisk stormakt. I länder som Frankrike har ”den tyska modellen” länge framhållits som ett ideal och flera presidenter har försökt införa liknande reformer. Emmanuel Macrons ekonomiska program är till stora delar är inspirerat av Hartz-reformerna.
Men enligt en rapport som nyligen lades fram av den allt annat än progressiva tankesmedjan Centre for European Reform har de ekonomiska vinsterna med Hartz-reformerna kraftigt överdrivits. Arbetslösheten började visserligen sjunka 2005 men enligt rapportförfattaren Christian Odendahl var det ett sammanträffande. Orsaken till Tysklands ekonomiska styrka hävdar han ligger någon annanstans.

När Tyskland gick med i euron 1999 var växelkursen för den nya valutan övervärderad i förhållande till D-marken som före inträdet hade Västeuropas lägsta ränta. Det innebar att den internationella efterfrågan på tyska produkter var låg. På grund av det nya monetära ramverket i eurozonen, som inte tillåter några valutadevalveringar, var det enda sättet att lösa problemet på därför att sänka priserna och lönerna menar Odendahl.

Låglöneekonomi

Strax efter valsegern 1998 drog Gerhard Schröders röd-gröna regering igång ett projekt kallat Bündnis für Arbeit, Ausbildung und Wettbewerbsfähigkeit (Förbund för arbete, utbildning och konkurrenskraft). Det var en grupp bestående av den tyska arbetsgivarorganisationen, fackförbund och regeringspolitiker som tillsammans skulle arbeta fram ett program för hur Tyskland skulle återvinna sin konkurrenskraft gentemot omvärlden. Resultatet var att facken, främst i industrin, gick med på en långsiktigt återhållsam lönepolitik i syfte att få ned arbetslösheten och stärka den inhemska konkurrenskraften.

Eftersom industrin spelar en större roll i den tyska ekonomin än i många andra västländers kunde facken, som på 90-talet sedan länge hade tappat medlemmar, övertalas att gå med på sänkta löner för att behålla jobben som annars hade riskerat att flyttas till andra länder. Kollektiva löneförhandlingar gjordes därför mer flexibla och enskilda företag fick rätt att i många fall helt enkelt bortse från de överenskomna lönerna.
Sedan 1977 finns dessutom ”småjobb”, i dag kallade ”minijobs”. Det är skattesubventionerade anställningar som inte ger mer än 450 euro i månaden för högst 15 timmars arbete i veckan. Dessa småarbeten som från början var tänkta att hjälpa arbetslösa att komma in på arbetsmarknaden utövas i dag av över 5 miljoner tyskar, framför allt pensionärer, studenter och hemmafruar som använder dem för att dryga ut sin inkomst. För den här typen av jobb, som sällan omfattas av kollektivavtal, har lönerna ofta varit katastrofalt låga eftersom Tyskland länge inte hade någon lagstadgad minimilön. Ett ofta citerat exempel är en östtysk hårfrisörska som tjänar 3,50 euro i timmen. I det tyska låglönelandskapet, som på många sätt påminner om USA:s arbetsmarknad, försörjer sig många på flera jobb samtidigt, vissa utan att komma över fattigdomsstrecket.
Förra året infördes dock en minimilön. Den ligger i dag på 8,50 euro i timmen.

Utkonkurrerade grannar

Resultatet av lönepolitiken är att de tyska reallönerna sedan mitten av 90-talet har ökat mycket långsammare än andra länders. Tyskland har visserligen länge drivit återhållsamma löneökningar. Men tidigare följde dessa åtminstone produktivitetsökningen. Sedan 90-talet har lönerna dock helt stagnerat i förhållande till produktivitetsökningen. Denna diskrepans har fått till följd att Tyskland under en lång tid underskridit EU:s inflationsmål på 2 procent.
I sydeuropeiska länder som Italien och Grekland har löneökningarna i stället ofta legat högre än produktivitetsökningarna. Konsekvensen är att de billiga tyska produkterna konkurrerar ut andra europeiska företags samtidigt som de låga lönerna gör att tyskar konsumerar mindre än andra. Tysklands inhemska efterfrågan motsvarar i år 54 procent av BNP, jämfört med 69 i USA och 65 i Storbritannien. För Sydeuropeiska länder innebär detta att företag får svårare att exportera eftersom tyska företag har tagit över stora delar av delar av marknaden. Före 1999 låg den tyska exportens del av BNP på omkring 30 procent. Sedan dess har exportandelen exploderat och i dag är den närmare 50 procent.

Det enda landet vars löneökningar har legat på rätt nivå i förhållande till produktivitetsökningarna, i enlighet med Maastrichtfördraget, är Frankrike. Det är därför ironiskt att det just är Frankrike som nu står i begrepp att följa den tyska vägen. Dubbelt ironiskt är att de reformer som Emmanuel Macron har aviserat till stor del baserar sig på Hartz IV-reformerna av socialförsäkringssystemet, det vill säga reformer som enligt Odendahl inte har haft någon nämnvärd effekt på konkurrenskraften men som enligt alla bedömare har skapat ett trasproletariat som få förknippar med ett utvecklat europeiskt land.

Tysklands framgång bygger på andras misär och är därför beroende av att denna misär bibehålls

Det märkliga i den politiska enigheten i Berlin och Bryssel om att Tyskland är exemplet för andra länder att följa, är att Tyskland skulle förlora på just detta. Om andra länder börjar dumpa lönerna kommer det inte dröja länge innan den tyska industrin börjar förlora i konkurrenskraft och arbetslösheten där återigen börjar öka. Tysklands framgång bygger på andras misär och är därför beroende av att denna misär bibehålls. Det ska dock tilläggas att lönerna har sänkts kraftigt i Sydeuropa efter finanskrisen. Men det har inte påverkat konkurrenssituationen, förmodligen därför att lönegapet till Tyskland är för stort efter så många år av tysk löneåterhållsamhet.

Strejkrekord

Inför valet nästa vecka lyser frågan om de låga tyska lönerna med sin frånvaro. Arbetslösheten som i dag är under fyra procent ses i allmänhet som en bekräftelse på att det är rätt politik för Tyskland. Att SPD-kandidaten Martin Schulz har kritiserat de sociala konsekvenserna av Hartz-reformerna (även om han inte vill göra upp med låglöne- och sparpolitiken i grunden) och Die Linkes Sahra Wagenknecht konsekvent har försökt framhäva sambanden mellan de låga lönerna och bidragen å ena sidan och den växande främlingsfientligheten å den andra verkar inte göra någon större skillnad. Angela Merkel ser ändå ut att gå mot sin fjärde valseger.
Men bilden av lydiga tyska arbetare som accepterar dumpade löner och slaktade socialförsäkringar stämmer inte heller. 2015 slog landet rekord i antal strejkdagar. Metallarbetare, sjuksköterskor, lärare, flygpersonal, postarbetare, tågpersonal och Amazon-anställda är bara några av alla grupper som gick ut i strejk det året. Totalt förlorades arbetstid motsvarande 2 miljoner arbetsdagar till strejkerna. Inte sedan mitten av 90-talet hade så många arbetade timmar gått till strejkande.
Vad gäller Hartz IV har motståndet som existerade i början av 00-talet när reformen infördes också börjat återupplivas. Organisationer har grundats som hjälper ”kunder” att försvara sig rättsligt mot bestraffningar från deras Jobcenters och Peter Hartz själv, som 2005 avslöjades vara inblandad i en korruptionsskandal, är numera så diskrediterad att han blivit persona non grata i Tyskland (i dag försörjer han sig främst på att föreläsa för franska arbetsgivare).
För bara några år sedan framhölls Tysklands ekonomiska politik som ett ideal för hela EU, inte minst länderna i söder som beskylldes för lättja och lättsinnighet. I dag ifrågasätts den dock öppet av allt fler. Att The Economist och vänstern i princip gör samma analys är ett tecken på att situationen inte kommer att kunna fortsätta i all evighet. Frågan är bara hur länge.

Rörelsen 15 maj, 2025

Fredshetsarna verkar törsta efter mer krig

Utan en regelbaserad världsordning kan stormakterna ta sig för exakt vad de vill, skriver debattören. Foto: Darko Vojinovic/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Ukraina-Solidaritet ser som en av våra uppgifter att ta politisk strid mot de små grupperingar som påstår sig tillhöra vänstern, men som aldrig har klarat av att ta tydlig ställning för Ukrainas försvar.
Ofta sker det med pacifistiska argument som hämtats direkt från den ryska propagandan, till exempel i det upprop som 105 debattörer publicerade i Aftonbladet den 19 april.

De hävdar att Sverige och övriga länder i Europa inte behöver oroa sig för Ryssland. I stället för att rusta upp försvaret vill man använda vad man kallar ”strategisk empati” – att visa förståelse för Putins perspektiv och ryska intressen.

Det har kommit många bra svar på de 105:s upprop, men en viktig aspekt har inte uppmärksammats tillräckligt. I början av uppropet avvisar man helt ”försvar av den så kallade ’regelbaserade ordningen’”. De skriver: ”Denna ordning är ingen fredlig ordning, utan en konstruktion som utvecklats av västvärlden under USA:s ledning, med syftet att säkra västvärldens dominans och livsstil.”

När man talar om den regelbaserade världsordningen i samband med kriget mot Ukraina handlar det i första hand om respekt för internationellt erkända gränser mellan länder, och att det inte är tillåtet att annektera ett annat lands territorium.

När uppropet underkänner denna ordning, så innebär det indirekt att de ger sitt stöd åt Rysslands annektering av Krym 2014, och inte heller motsätter sig Rysslands strävan att annektera de fyra östliga ukrainska provinser som Putin påstår för evigt kommer att vara en del av Ryssland.

Vad har de att erbjuda som alternativ, annat än empati med Putin?

1994 förband sig Ryssland att respektera och försvara Ukrainas dåvarande gränser i och med Budapestavtalet, som slöts i samband med att landet överlämnade sina gamla sovjetiska kärnvapen till Ryssland. Men sådant spelar uppenbarligen ingen roll enligt de 105. Det är fritt fram för Ryssland att när Putin behagar ignorera ingångna avtal och att invadera nya länder.

Det som faktiskt gör detta ännu mer uppseendeväckande när de 105 vill kasta den regelbaserade världsordningen på soptippen, är att USA nyligen har fått en ny president som pratar om att annektera Panamakanalen, Kanada, Grönland och Gaza. Om Trump gör allvar av planerna undrar jag om de 105 glatt kommer att acceptera även detta. Eller gäller deras strategiska empati enbart Putin och Ryssland?

Uppropet har undertecknats av en lång rad akademiker, flera med vänsterprofil. Här finns även två pensionerade biskopar. Här finns Svenska Freds förra ordförande och några så kallade fredsforskare – som alltså verkar tycka att stormakterna kan invadera sina grannländer när de så önskar.

Det vore intressant att veta hur många av undertecknarna som förstått konsekvenserna av vad de satt sitt namn under. Ett par av dem har sagt att de inte håller med om allt i uppropet, men att det viktigaste är att ta ställning mot upprustningen av Sverige och Europa.

Detta trots att nästan ingen längre tror på att USA kommer att gripa in till Europas försvar om Ryssland attackerar oss. Redan för ett år sedan sade Trump ordagrant att han uppmuntrar Ryssland att göra vad i helvete de önskar med de europeiska Natoländer som inte till fullo uppfyller kraven på försvarsbudgetarnas storlek.

De 105 säger ingenting om hur Ukraina ska överleva som nation om USA ställer sig på Putins sida. Och inget om vad som ytterst ligger bakom de ryska försöken att erövra Ukraina. Man skriver: ”Det innebär inte att Rysslands agerande kan tolkas som ett hot mot hela Europa.”

Med andra ord ska vi lita på att Ryssland väljer ett annat offer än Sverige nästa gång. Tur för oss i Sverige att Finland och Baltikum ligger emellan – än så länge.

Vad har de 105 att erbjuda som alternativ, annat än empati med Putin? Även om de är helt emot satsningar på det svenska försvaret så finns det ju annat de hade kunnat ta ställning för. Exempelvis att använda de 300 miljarder dollar i beslagtagna, frusna ryska tillgångar som finns i Väst till stöd för Ukraina. Eller att stoppa de hundratals fartyg i den ryska skuggflottan som gör att Ryssland kan fortsätta sälja sin olja till världen. Fartyg som dessutom är i så dåligt skick att de utgör en gigantisk miljöfara, framför allt i Östersjön.

Läs mer

Frågar ni mig så är det de 105 undertecknarna och deras upprop som hör hemma på soptippen – tillsammans med den ryska skuggflottan! Och inte den regelbaserade världsordningen, den som Ukraina försvarar. Och som därmed försvarar även Sveriges fred och frihet.

Slava Ukraini.

Tal vid Nordic Ukraine Forums manifestation på Norrmalmstorg den 11 maj.

Kommentar 15 maj, 2025

Nooshi Dadgostar (V), Amanda Lind (MP) och Magdalena Andersson (S) efter partiledardebatten i Agenda i Sveriges television, oktober 2024. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Så som partierna på vänsterkanten beter sig är det tur att de spelar mindre roll än vad vi tror. Att förändra samhället handlar inte om att vinna val, skriver Niklas Altermark.

Avhopp, uteslutningar och ständiga skandaler. Såsom partierna på vänsterkanten beter sig lär Tidögänget gnugga händerna.

När valkampanjen drar igång om ett drygt år kommer det heta att vänstern inte är regeringsduglig. När Vänsterpartiets ledning sedan försöker bevisa motsatsen så kommer en högljudd intern opposition att kräva Nooshis huvud på ett fat. Allt enligt ett väl etablerat mönster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2025

Syndikalister i Uppsala splittras kring sexköp

Syndikalistflaggor vid en demonstration i Köpenhamn. Foto: Wikimedia Commons.

Vid helgens årsmöte valde Uppsala LS, en lokal sektion av SAC, att ställa sig bakom en ”total avkriminalisering” av sexarbete. Efter beslutet har flera medlemmar begärt utträde ur den syndikalistiska fackföreningen.

Sexköp ska avkriminaliseras. Det tog fackförbundet SAC:s lokalsektion i Uppsala ställning för vid ett årsmöte i söndags. Motionen beskriver det som ”en självklar moralisk och facklig ställning att vara för den totala avkriminaliseringen av sexarbete”, och hänvisar till rapporter från FN och Amnesty.

– Med avkriminalisering, som finns i Nya Zealand och Belgien, har arbetarna makten. De kan jobba för sig själva och bestämma vad de vill göra, säger Candy Fox, avgående medlem av styrelsen i Uppsala LS, till Flamman.

Hon är författare till motionen, som bland annat anför att kriminaliseringen av kunder leder till ökad övervakning av sexarbetare, samt att de blir av med inkomstmöjligheter. Motionen lyfter avkriminaliseringen i Belgien och Nya Zealand som positiva exempel, bland annat då en sexarbetare i det senare fallet kunnat dra sin arbetsgivare inför domstol för sexuella trakasserier.

Hon säger att skillnaden mot legalisering är att avkriminalisering inte innebär samma restriktiva former av reglering.

– I länder där man legaliserat, som Tyskland, så har det lett till regleringar runt tillstånd för sexarbete, vilket ökar makten för arbetsköpare som sitter på kapitalet. Där behöver man kapital och administrativ ork att hantera dessa regelverk, vilket vidhåller maktstrukturen mellan arbetarna och deras chefer.

Enligt förslaget väljer man att ta ”principiell ställning emot den så kallade svenska modellen och emot alla former av kriminalisering av sexarbete inklusive av kunderna och aktiviteter som utförs av tredje part”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2025

KD-toppar bjöd in bosättarlobbyist till riksdagen

Eugene Kontorovich (mitten) på plats i riksdagen. Foto: Skärmdump.

I veckan bjöd KD-politiker från riksdagens svensk-israeliska vänskapsgrupp in en bosättarkopplad jurist och lobbyist till riksdagen – för att diskutera ”heta ämnen” som ”ICC:s korruption”. ”Ytterst bedrövligt”, kommenterar Håkan Svenneling (V).

”Härligt möte i den svenska riksdagen idag med ett dussin lagstiftare, där vi diskuterade ’legaliteten i belägring’, korruptionen i ICC, och andra heta ämnen inom internationell rätt”, skriver Eugene Kontorovich på X den 13 maj. 

Bilden är från ett mötesrum i riksdagen – och runt honom står flera i Kristdemokraternas riksdagsgrupp. På en annan bild skakar han hand med sverigedemokraten Rasmus Giertz, som motionerat om svensk vapenexport till Israel, och nämner Rashid Farivar (SD) som en annan medlem i ”Sveriges största pro-israeliska parti”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 14 maj, 2025

Jan Eliasson om bantat FN: ”Djungelns lag”

Det globala FN-systemet ska slimmas men samtidigt bli mer effektivt, lovar generalsekreteraren António Guterres. Foto: Gemunu Amarasinghe/TT.

FN:s generalsekreterare António Guterres försäkrar att sparprogrammet ”UN80” inte är ett svar på Trumps nedskärningar – vilket avfärdas av experter. ”Doge går fram som en slåttermaskin”, säger toppdiplomaten Jan Eliasson till Flamman.

Förenta Nationerna står inför sin största interna omorganisation på decennier.

Med det så kallade UN80-initiativet vill generalsekreterare António Guterres kapa kostnader, trimma organisationen, och placera verksamheten närmare fältet.

– Missta er inte. Obekväma och svåra beslut väntar. Det kan vara lättare, och till och med frestande, att ignorera dem eller skjuta upp dem. Men den vägen leder ingenstans. Vi har inte råd att agera på något annat sätt än med största möjliga ambition och gemensamma mål, sade han i ett tal i New York den 12 maj.

Reformarbetet drogs igång redan i mars, när Guterres tillsatte en särskild arbetsgrupp för att ta fram förslag på effektiviseringar. I ett internt dokument märkt ”strikt konfidentiellt”, som läckt till Health Policy Watch och Reuters, listas över 50 olika punkter. Bland förslagen finns hopslagningar av flera FN-organisationer, avskedanden av erfaren personal, och utflyttning av kontor till billigare städer.

FN-systemet har länge kritiserats för att vara fragmenterat, ineffektivt och toppstyrt. Samtidigt har organisationen hamnat i ekonomisk kris efter att flera medlemsländer minskat sina bidrag – däribland USA, som genom den nya skuggmyndigheten Doge (”Department of government efficiency”) ledd av Elon Musk försöker kapa kostnaderna i det amerikanska välfärdssystemet.

Inte minst biståndsorganet USAID har fått en kraftigt nedskuren budget. Det är via den myndigheten som det amerikanska stödet till FN utbetalas.

Enligt Jan Eliasson (bilden), FN:s tidigare vice generalsekreterare och toppdiplomat, är FN:s krympande budget ett resultat av två samverkande tendenser – stormaktspolitik och nedskärningar.

– Bland större länder finns en tendens att röra sig bort från det multilaterala, från diplomatiska processer och fredsförhandlingar, och mot att utveckla intressesfärer. Att ta för sig och skriva om lagen för att kunna bestämma själv, säger han till Flamman.

Den andra är de amerikanska nedskärningarna på myndigheter under president Donald Trump. 

– Det är ju Doge som går fram som en slåttermaskin här. Man skär ned, människor förlorar jobbet över natten, och viktiga program avslutas på plats. I spåren av den här politiken finns ett stort lidande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2025

När klimatet går åt skogen

En avläggningsplats för timmer i Östergötland. Foto: Thomas Adolfsén/TT.

Det svenska skogsbruket hålls fram som lösning på klimatkrisen. Men stigande temperaturer, förändrade årstider och extremväder gör det svårare att bruka skogen som tänkt. Nu möter skogsarbetarna ett mer oförutsägbart arbetsliv och är oroliga för den skog där de tillbringat sina liv.

Det är en kylslagen oktobermorgon, nattens frost ligger kvar över träden i dalen. I en varm och fuktig koja, en liten barack som agerar som flyttbart rastrum, sitter Niklas, som arbetar som röjare.

– Det här är vår vardagsutsikt, säger han. Tänk om alla som satt inne på kontoren hade fått se det här.

Han bjuder på kokkaffe och berättar om sitt arbetsliv i skogen.

Han är en av ett 20-tal skogsarbetare som jag intervjuat under det senaste året som en del av mitt avhandlingsarbete. Några är maskinförare, vissa har arbetat i skogen hela livet – några från att de var elva, först med plantering, sedan som skogshuggare, och till sist som maskinförare.

De har varit med om stora skiften, från skogsmaskinernas intåg i slutet av 80-talet och massuppsägningarna som följde, till genombrotten för entreprenadsskogsbruket på 90-talet, när alla ”skulle bli entreprenörer” och de bolagsanställda skogshuggarna fick ta lån, köpa en maskin och bli företagare. Andra är röjare och planterare från Polen och Rumänien, som kommit till Sverige med förhoppningen att kunna försörja sina familjer.

Alla berättar om en stark kärlek till skogen, och ett arbete som för dem innebär att ta hand om den. De ser hur träden växer, hur de reagerar på röjningar och vad som planteras var, och på vädret. De talar om friheten: att få vara i naturen, att vara ifred, utan en arbetsledare som flåsar en i nacken. Håkan berättar att han brukar ta med sig sin hund till jobbet. Klas, maskinförare, berättar att han i maskinhytten brukar ta av sig skorna, sätta på tofflor och lyssna på ljudbok.


Produktionsskogarna finns överallt i Sverige. Vi har alla sett dem svischa förbi utanför bilfönstret på motorvägar genom Norrland och Småland. Därifrån är det lätt att missta dem för snårig natur, med svarta tjärnar, uråldriga lavar och porlande bäckar. Men många av de skogarna vi är vana att plocka svamp och promenera i, är i själva verket odlade.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 14 maj, 2025

Löfven borde lobba för folket i stället

Stefan Löfven vänslas med Morten Rud Pedersen, vd på public affairs-bolaget Rud Pedersen. I bakgrunden hänger ett porträtt av tidigare socialdemokratiska utrikesministern Anna Lindh. Foto: Jesper Frisk/DI/TT.

Att förstå hur politiken fungerar är en medborgerlig rättighet. I stället för att arbeta för kapitalet borde ex-politiker ha folkbildningsplikt.

”Jag driver inte frågor åt företags vägnar, jag hjälper företag att förstå hur politiken fungerar.”

försvarar Stefan Löfven sin nya karriär som konsult och rådgivare till lobbybyrån Rud Pedersen (Aftonbladet, 11/5). Ett uppdrag som varvas med frekventa besök hos Socialdemokraterna i riksdagen och ordförandeskap för Europeiska socialdemokratiska partiet.

Löfven är bara en i raden av politiska makthavare som fastnat i svängdörrarna mellan politik och näringsliv de senaste åren. När Centerpartiet nyligen valde en ny partiledare föll valet på den tidigare lobbyisten Anna-Karin Hatt (Klägget, 16/4). Vilket kanske inte är så konstigt då valberedningens ordförande Anders Åkesson själv kombinerar sitt uppdrag med att vara konsult för byrån Nordic Public Affairs (Arbetet, 10/4).

Nu är frågan om hur lobbyismen kan regleras föremål för strid på den stundande S-kongressen. Partiledningen säger visserligen ja till ett nationellt lobbyregister i någon form – ”ett steg bort från demokrati” enligt företrädare för PR-branschen (Resume, 8/5). Men de vill också att det ska vara fortsatt tillåtet att ha hemliga lobbykunder samtidigt som man representerar partiet.

Det är mot den bakgrunden som Stefen Löfven vill förklara för sina partikamrater vad en lobbyist egentligen sysslar med: absolut inte politisk påverkan, utan utbildning! Företagsledare vill helt enkelt lära sig hur politik fungerar, och vem är bättre lämpad att undervisa dem än tidigare politiska makthavare?

Samtidigt som kraven skärps på arbetslösa och sjuka får ex-politiker bidrag utan motprestation.

Låt oss anta att denna verklighetsbeskrivning stämmer. Med tanke på att den tidigare statsministerns bolag gjorde en vinst på 2,2 miljoner förra året gör det Löfven till en av Sveriges mest välavlönade folkbildare. Kanske handlar kritiken bara om avundsjuka från arbetarrörelsens alla ideella studiecirkelledare, kasst betalda frilansskribenter och hobbydebattörer?

Men även om man inte ser något odemokratiskt eller moraliskt tvivelaktigt med Löfvens dubbla stolar uppstår en annan fråga: varför ska de insikter om demokratiska beslutsprocesser som Löfven skaffat sig under sin tid som statsminister säljas till högstbjudande på marknaden? Borde de inte snarare betraktas som en offentlig nytta som bör komma alla medborgare till del?

Behovet av folkbildning kring hur politiken fungerar är onekligen stort. Samtidigt som kapitalet lägger åtskilliga miljoner årligen på att få ta del av politikers visdom visar forskning från Göteborgs universitet att nästan var tredje svensk inte vet vilket parti som styr den egna kommunen. Ännu färre kan troligen redogöra för vilka ansvarsområden och befogenheter en kommun egentligen har, hur välfärden finansieras och hur stat, regioner och kommuner egentligen samspelar med varandra. Att lokaltidningar lagts ned på löpande band under 2000-talet kan vara en bidragande orsak. Ett slaktat mediestöd och omfattande nedskärningar på folkbildningen lär knappast vända utvecklingen.

Här borde det finnas utrymme för djärvare förslag än lobbyregister eller karensregler för övergången från politik till näringsliv. Politiska makthavare i dag har inte bara orimligt höga arvoden, utan ofta rätt till generösa omställningsstöd, garanterad inkomst och pension efter avslutat uppdrag. Samtidigt som kraven skärps på arbetslösa och sjuka får ex-politiker bidrag utan motprestation. Varför inte slå två flugor i en smäll genom att inrätta en folkbildningsplikt för före detta kommunalråd, riksdagsledamöter och ministrar?

Läs mer

Tänk vilken insats alla före detta yrkespolitiker skulle kunna göra för demokratin om det ingick i dealen att de under ett års tid ska stå till studieförbundens och den svenska skolans förfogande efter avslutat uppdrag. Tänk om skolböckernas torra beskrivningar varvades med föreläsningar och kurser om hur politik fungerar på riktigt, med makthavare som medborgarna känner igen från medier och tv?

Ett sådant upplägg har fördelar även för näringslivet. Å ena sidan skulle företagen inte längre få exklusiv tillgång till Stefan Löfvens kunskaper om politiska processer. Å andra sidan skulle de spara många miljoner på att bara göra som vanligt folk när de vill förstå hur saker och ting fungerar – nämligen anmäla sig till en studiecirkel på ABF.

Inrikes/Nyheter 13 maj, 2025

Dagmar Hagelins mördare flyttas till lyxfängelse

Alfredo Astiz och Dagmar Hagelin. Foto: Victor R. Caivano/AP / Wikimedia Commons.

”Dödsängeln” Alfredo Astiz, dömd för mord på Dagmar Hagelin, har förflyttats till ett fängelse med tennisbanor och teaterklasser. Nu fruktar grupper inom människorätt att det är ett steg mot benådning – och den mördade svensk-argentinskans bror är kritisk.

Det är den 27 januari 1977, en varm sommardag när 17-åriga flickan Dagmar Hagelin ska besöka en väninna i västra Buenos Aires. I stället möts hon av militärer på kidnappingsuppdrag. Dagmar försöker fly men skjuts ned av den senare ökände militären Alfredo Astiz, även känd som ”den blonda dödsängeln”. 

I bakluckan på en taxibil förs hon skadad till ett tortyrcenter, för att aldrig mer återfinnas. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 13 maj, 2025

Räknefel gör bostadsbristen svårlöst: ”Katastrof”

Bra kommunal bostads-planering börjar med att kommunerna får bättre och tydligare bostadsstatistik, menar Hyresgästföreningen. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

En ny rapport från Hyresgästföreningen menar att bostadsbristen konsekvent mäts med fel måttstockar av den ansvariga myndigheten Boverket. I centrum står frågan om vad statistiken egentligen mäter – och för vem.

”Bostadsbrist har blivit ett permanent tillstånd i städer runt om i Europa, såväl som i Sverige”, inleds Hyresgästföreningens rapport Räkna med bostadsbrist.

”Vi verkar aldrig bygga nog mycket av det folk vill bo i, där folk vill bo.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 13 maj, 2025

På jakt efter Che Guevara i en gondol

Den 89-åriga arkitekten Norman Foster låter besökarna spegla sig i kanalvattnet, samt i mobilens selfielins. Foto: Leonidas Aretakis.

I Venedig minglar bhutanesiska frihandelsmunkar med västerländska arkitekter med samhällspatos. Men går det verkligen att rädda planeten i samarbete med Rolex?

Trots att det hänger luftkonditioneringslådor i taket är rummet tryckande varmt. De flesta är ur funktion, men vissa surrar utan att fläkta. Vattenytan i de spegelsvarta bassängerna ligger 70 centimeter över golvet, vilket vi får veta är den förväntade havsnivån i Venedig vid århundradets slut.

Verket, ”The third paradise perspective”, finns i det första officiella utställningsrummet på stadens arkitekturbiennal, och därmed är också tonen satt. Det fångar den rosslande teknologi som får haven att stiga – men kanske också något som den franska marxisten Régis Debray skrev om stadens besökare i den stränga essäboken Against Venice:

”Låt oss inte glömma en liten men relevant detalj: vattnet var den första reflekterande ytan som människan upplevde. Stillastående, oljigt och glänsande lämpar det sig ännu bättre för privata samtal. […] Vi är inte där för att njuta av [målarna] Carpaccio eller Tizian eller vår älskades ansikte – de är bara strålande eller ömsinta förevändningar – utan för att beundra vår egen spegelbild. Vi åker till Venedig för att tala, och för att bli talade om.”

Mättnad. Den officiella utställningen inleddes med verket ”The third paradise perspective”. Foto: Leonidas Aretakis.

Samtidigt är klimatkrisen ingen orimlig källa till självreflektion, med tanke på att den är skapad av oss. Inte minst av de tusentals arkitekter som under helgen minglar i staden, då ”byggda miljöer” – alltså hus, vägar och annan infrastruktur – beräknas stå för 40 procent av utsläppen.

Som årets curator Carlo Ratti uttryckte det: ”Arkitektur handlar om överlevnad.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr