Nyheter/Utrikes 18 september, 2017

Det tyska undrets baksida

Tyskland har länge framhållits som ett ideal för andra europeiska länder att följa. Men bakom landets starka ekonomiska position döljer sig en osolidarisk lönepolitik och ett helt i onödan slaktat socialförsäkringssystem. Medan den tyska regeringen lägger pengar på hög breder social misär ut sig både i Tyskland och utkonkurrerade grannländer.

I januari i år anklagade Donald Trumps ekonomiske rådgivare Peter Navarro i en intervju Tyskland för att använda en undervärderad euro i syfte att ”exploatera” USA och andra EU-länder. Uttalandet ledde till viss bestörtning och ett medialt ordkrig inleddes mellan de amerikanska och tyska regeringarna. Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble reste till Washington med en rapport som förklarar hur den tyska penningpolitiken styrs av den oberoende Europeiska Centralbanken. Det hjälpte dock föga och den 30 maj twittrade Trump: ”We have a MASSIVE trade deficit with Germany, plus they pay FAR LESS than they should on NATO & military. Very bad for U.S. This will change”.

Förvåningen var ungefär lika stor som tidigare. Det var också den hånfulla munterheten hos flera ekonomer som var snabba att påpeka att bortsett från det faktum att USA inte har några bilaterala handelsavtal med Tyskland, vars handelspolitik sköts av EU, är det i sig inte nödvändigtvis ett problem att ha ett handelsunderskott gentemot ett land om det uppvägs av handeln med andra länder. Men trots den klumpiga inramningen satte Trumps utspel fingret på ett problem som det talas alltför lite om: Tysklands handelsöverskott.

Skev bytesbalans

Tyskland exporterar långt mer än det importerar, vilket gör att landet varje år går med stora handelsöverskott som läggs på hög. Förra året låg det på 300 miljarder euro. Det är det högsta överskottet i världen och 50 procent större än Kinas, vars ekonomi är tre gånger större än Tysklands. Samtidigt är Tyskland i stort behov av offentliga investeringar. Vägar, skolor och vårdinstitutioner förfaller och landets digitala infrastruktur är långt mindre utvecklad än många andra europeiska länders. Ändå är alla partier utom vänsterpartiet Die Linke överens om det riktiga i den förda politiken. Tyskland är ju trots allt Europas stabila ekonomiska och politiska centrum, ideallandet som andra ”oansvariga” länder bör kopiera.

Att den tyska politiken utgör ett allt större problem är dock ingen hemlighet. Tidningar som Financial Times och The Economist är överens med vänstern om att den tyska sparpolitiken är ett av de största hindren för många euroländer att ta sig ur det ekonomiska moras de har befunnit sig i sedan finanskrisen. Exakt vad som har lett till Tysklands starka ekonomiska position är dock fortfarande föremål för debatt.
Ända sedan 1920-talets hyperinflation har tysk ekonomisk politik präglats av extrem försiktighet. Allt som hotar att driva upp inflationen ses som hotfullt. I stället har sparsamhet och återhållsamhet framhållits som nationalekonomiska dygder. Dessa förkroppsligas i den ”schwäbiska husfrun”, ett hushållningsideal som Angela Merkel, som likt andra högerpolitiker ofta liknar ett lands ekonomi vid ett privathushålls, gärna åberopar för att motivera regeringens åtstramningspolitik. Men för inte alls så länge sedan var den tyska ekonomin allt annat än ett föredöme.

Tyskland är ju trots allt Europas stabila ekonomiska och politiska centrum, ideallandet som andra ”oansvariga” länder bör kopiera

Efter att Berlinmuren föll och Väst- och Östtyskland återförenades förändrades den ekonomiska situationen snabbt. Arbetslösheten steg och tillväxten stagnerade. Samtidigt låg lönerna långt över det europeiska genomsnittet. Detta gjorde att Tyskland blev känt som ”Europas sjuke man”, ett uttryck som ursprungligen användes om det sönderfallande Ottomanska riket vid förra sekelskiftet. När socialdemokratiska SPD bildade regering tillsammans med De gröna 1998 lovade förbundskansler Gerhard Schröder att reformera landets arbetsmarknad och socialförsäkringssystem för att bota landet från dess ekonomiska problem. Reformpaketet Agenda 2010, som bland annat gick ut på att sänka pensionerna och göra det enklare att avskeda anställda, drevs igenom mellan 2003 och 2005. Däri ingick de så kallade Hartz-reformerna, döpta efter dess upphovsman Peter Hartz, som var inriktade på arbetsmarknaden. Av dessa är den sista, den så kallade Hartz IV, den mest ökända.

Skam och social misär

Hartz IV innebar att arbetslöshetskassan och socialbidragen för långtidsarbetslösa slogs ihop till en enda utbetalning. Syftet var att öka incitamenten för arbetslösa att snabbt hitta jobb genom att försämra deras ekonomiska villkor. I stället för 32 månader reducerades tiden som en arbetslös hade rätt till a-kassa till ett år. Om man därefter inte hade fått något jobb skulle man skrivas in i det så kallade Hartz IV-programmet med rätt till ett månatligt grundbidrag. För 2017 låg denna summa på 409 euro. För att få rätt till bidraget måste man dock först bevisa att man inte kan få ekonomiskt stöd av sin familj eller livspartner. Mottagaren får även sin bostadshyra subventionerad om den inte ligger över det regionala genomsnittet. Om den överstiger denna gräns reduceras bidraget.
Med Hartz IV medföljde också en förändring i synen på arbetslösa. Ansvaret för utbetalningen av bidraget förlades till så kallade Jobcenters som står i ständig kontakt med de arbetssökande (som sedan 2005 kallas ”kunder”). Dessa är ständigt övervakade av sina respektive Jobcenters som kan kräva att de accepterar alla typer av anställningar, oavsett hur illa betalda eller hur illa överensstämmande med ”kundens” kompetenser de är. Om man missar ett möte med sin handläggare eller av någon anledning inte kan acceptera ett jobb riskerar man att få sitt bidrag nedskuret med 10, 30 eller till och med 100 procent. Denna blandning av villkorat ekonomiskt stöd och hårda bestraffningar summerades av Schröder i mottot ”fördern und fordern” (ungefär: stödja och kräva).

Sociologen och fattigdomsforskaren Christoph Butterwegge har kallat Hartz-reformerna för ”den utan tvekan mest betydande nedskärningen i den tyska välfärdsstaten sedan Bismarck”. Sedan 2005 har hela befolkningsskikt sjunkit ned i social misär och Hartz IV är i dag synonymt med en typ av underklass som knappt existerar i andra västeuropeiska länder. Den sociala stigmatiseringen är påtaglig och barn som växer upp under dessa förhållanden kallas i folkmun för ”Hartz IV-barn”. Den förnedrande behandlingen av ”kunderna”, som ibland tvingas dela med sig av de mest intima detaljerna i sitt privatliv (en ensamstående mamma ombads nyligen att uppge namnen på alla sina sexuella partners), har kraftigt ökat skammen över att vara arbetslös i Tyskland där nästan 6 miljoner människor i dag har Hartz IV. Enligt Butterwegge är också sambanden mellan Hartz IV och framgången för högerextrema rörelser som Pegida och AfD tydliga.

Den tyska modellen

Politiskt innebar reformerna en katastrof för socialdemokraterna. 2005, samma år som Hartz-IV trädde i kraft, drev Gerhard Schröder fram en misstroendeomröstning mot sig själv, som han visste att han skulle förlora, för att tvinga fram nyval. I det gjorde SPD sitt sämsta val någonsin med 21 procent av rösterna. I stället kunde Angela Merkels CDU bilda regering med det liberala FDP. Inför det valet lämnade även en grupp kring Schröders tidigare finansminister Oskar Lafontaine, som hade hoppat av regeringen redan 1999 i protest mot reformerna, SPD och grundade det som senare kom att bli vänsterpartiet Die Linke.

I det tyska låglönelandskapet, som på många sätt påminner om USA:s arbetsmarknad, försörjer sig många på flera jobb samtidigt, vissa utan att komma över fattigdomsstrecket

De ekonomiska effekterna av Hartz-reformerna har dock diskuterats ingående. Få betvivlar att de har ökat den ekonomiska ojämlikheten i Tyskland. Men den allmänna uppfattningen har också länge varit att de bidrog till att sänka arbetslösheten och åter göra landet till en ekonomisk stormakt. I länder som Frankrike har ”den tyska modellen” länge framhållits som ett ideal och flera presidenter har försökt införa liknande reformer. Emmanuel Macrons ekonomiska program är till stora delar är inspirerat av Hartz-reformerna.
Men enligt en rapport som nyligen lades fram av den allt annat än progressiva tankesmedjan Centre for European Reform har de ekonomiska vinsterna med Hartz-reformerna kraftigt överdrivits. Arbetslösheten började visserligen sjunka 2005 men enligt rapportförfattaren Christian Odendahl var det ett sammanträffande. Orsaken till Tysklands ekonomiska styrka hävdar han ligger någon annanstans.

När Tyskland gick med i euron 1999 var växelkursen för den nya valutan övervärderad i förhållande till D-marken som före inträdet hade Västeuropas lägsta ränta. Det innebar att den internationella efterfrågan på tyska produkter var låg. På grund av det nya monetära ramverket i eurozonen, som inte tillåter några valutadevalveringar, var det enda sättet att lösa problemet på därför att sänka priserna och lönerna menar Odendahl.

Låglöneekonomi

Strax efter valsegern 1998 drog Gerhard Schröders röd-gröna regering igång ett projekt kallat Bündnis für Arbeit, Ausbildung und Wettbewerbsfähigkeit (Förbund för arbete, utbildning och konkurrenskraft). Det var en grupp bestående av den tyska arbetsgivarorganisationen, fackförbund och regeringspolitiker som tillsammans skulle arbeta fram ett program för hur Tyskland skulle återvinna sin konkurrenskraft gentemot omvärlden. Resultatet var att facken, främst i industrin, gick med på en långsiktigt återhållsam lönepolitik i syfte att få ned arbetslösheten och stärka den inhemska konkurrenskraften.

Eftersom industrin spelar en större roll i den tyska ekonomin än i många andra västländers kunde facken, som på 90-talet sedan länge hade tappat medlemmar, övertalas att gå med på sänkta löner för att behålla jobben som annars hade riskerat att flyttas till andra länder. Kollektiva löneförhandlingar gjordes därför mer flexibla och enskilda företag fick rätt att i många fall helt enkelt bortse från de överenskomna lönerna.
Sedan 1977 finns dessutom ”småjobb”, i dag kallade ”minijobs”. Det är skattesubventionerade anställningar som inte ger mer än 450 euro i månaden för högst 15 timmars arbete i veckan. Dessa småarbeten som från början var tänkta att hjälpa arbetslösa att komma in på arbetsmarknaden utövas i dag av över 5 miljoner tyskar, framför allt pensionärer, studenter och hemmafruar som använder dem för att dryga ut sin inkomst. För den här typen av jobb, som sällan omfattas av kollektivavtal, har lönerna ofta varit katastrofalt låga eftersom Tyskland länge inte hade någon lagstadgad minimilön. Ett ofta citerat exempel är en östtysk hårfrisörska som tjänar 3,50 euro i timmen. I det tyska låglönelandskapet, som på många sätt påminner om USA:s arbetsmarknad, försörjer sig många på flera jobb samtidigt, vissa utan att komma över fattigdomsstrecket.
Förra året infördes dock en minimilön. Den ligger i dag på 8,50 euro i timmen.

Utkonkurrerade grannar

Resultatet av lönepolitiken är att de tyska reallönerna sedan mitten av 90-talet har ökat mycket långsammare än andra länders. Tyskland har visserligen länge drivit återhållsamma löneökningar. Men tidigare följde dessa åtminstone produktivitetsökningen. Sedan 90-talet har lönerna dock helt stagnerat i förhållande till produktivitetsökningen. Denna diskrepans har fått till följd att Tyskland under en lång tid underskridit EU:s inflationsmål på 2 procent.
I sydeuropeiska länder som Italien och Grekland har löneökningarna i stället ofta legat högre än produktivitetsökningarna. Konsekvensen är att de billiga tyska produkterna konkurrerar ut andra europeiska företags samtidigt som de låga lönerna gör att tyskar konsumerar mindre än andra. Tysklands inhemska efterfrågan motsvarar i år 54 procent av BNP, jämfört med 69 i USA och 65 i Storbritannien. För Sydeuropeiska länder innebär detta att företag får svårare att exportera eftersom tyska företag har tagit över stora delar av delar av marknaden. Före 1999 låg den tyska exportens del av BNP på omkring 30 procent. Sedan dess har exportandelen exploderat och i dag är den närmare 50 procent.

Det enda landet vars löneökningar har legat på rätt nivå i förhållande till produktivitetsökningarna, i enlighet med Maastrichtfördraget, är Frankrike. Det är därför ironiskt att det just är Frankrike som nu står i begrepp att följa den tyska vägen. Dubbelt ironiskt är att de reformer som Emmanuel Macron har aviserat till stor del baserar sig på Hartz IV-reformerna av socialförsäkringssystemet, det vill säga reformer som enligt Odendahl inte har haft någon nämnvärd effekt på konkurrenskraften men som enligt alla bedömare har skapat ett trasproletariat som få förknippar med ett utvecklat europeiskt land.

Tysklands framgång bygger på andras misär och är därför beroende av att denna misär bibehålls

Det märkliga i den politiska enigheten i Berlin och Bryssel om att Tyskland är exemplet för andra länder att följa, är att Tyskland skulle förlora på just detta. Om andra länder börjar dumpa lönerna kommer det inte dröja länge innan den tyska industrin börjar förlora i konkurrenskraft och arbetslösheten där återigen börjar öka. Tysklands framgång bygger på andras misär och är därför beroende av att denna misär bibehålls. Det ska dock tilläggas att lönerna har sänkts kraftigt i Sydeuropa efter finanskrisen. Men det har inte påverkat konkurrenssituationen, förmodligen därför att lönegapet till Tyskland är för stort efter så många år av tysk löneåterhållsamhet.

Strejkrekord

Inför valet nästa vecka lyser frågan om de låga tyska lönerna med sin frånvaro. Arbetslösheten som i dag är under fyra procent ses i allmänhet som en bekräftelse på att det är rätt politik för Tyskland. Att SPD-kandidaten Martin Schulz har kritiserat de sociala konsekvenserna av Hartz-reformerna (även om han inte vill göra upp med låglöne- och sparpolitiken i grunden) och Die Linkes Sahra Wagenknecht konsekvent har försökt framhäva sambanden mellan de låga lönerna och bidragen å ena sidan och den växande främlingsfientligheten å den andra verkar inte göra någon större skillnad. Angela Merkel ser ändå ut att gå mot sin fjärde valseger.
Men bilden av lydiga tyska arbetare som accepterar dumpade löner och slaktade socialförsäkringar stämmer inte heller. 2015 slog landet rekord i antal strejkdagar. Metallarbetare, sjuksköterskor, lärare, flygpersonal, postarbetare, tågpersonal och Amazon-anställda är bara några av alla grupper som gick ut i strejk det året. Totalt förlorades arbetstid motsvarande 2 miljoner arbetsdagar till strejkerna. Inte sedan mitten av 90-talet hade så många arbetade timmar gått till strejkande.
Vad gäller Hartz IV har motståndet som existerade i början av 00-talet när reformen infördes också börjat återupplivas. Organisationer har grundats som hjälper ”kunder” att försvara sig rättsligt mot bestraffningar från deras Jobcenters och Peter Hartz själv, som 2005 avslöjades vara inblandad i en korruptionsskandal, är numera så diskrediterad att han blivit persona non grata i Tyskland (i dag försörjer han sig främst på att föreläsa för franska arbetsgivare).
För bara några år sedan framhölls Tysklands ekonomiska politik som ett ideal för hela EU, inte minst länderna i söder som beskylldes för lättja och lättsinnighet. I dag ifrågasätts den dock öppet av allt fler. Att The Economist och vänstern i princip gör samma analys är ett tecken på att situationen inte kommer att kunna fortsätta i all evighet. Frågan är bara hur länge.

Kommentar 02 augusti, 2025

Jonas Elvander: Vad har vi ens EU till nu?

Ursula von der Leyen och Donald Trump möttes i Skottland förra helgen. Foto: Jacquelyn Martin/AP.

Under mötet med Trump sålde Kommissionen ut hela Europa, från fattiglapp till rikeman. Varför ha en union som inte ens kan försvara de egna kapitalisterna?

Förra söndagen landade Donald Trump i Skottland för ett möte med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. I vanlig ordning inleddes besöket med en golfrunda, under vilken presidenten överröstade pressens frågor om hans kopplingar till den avlidne pedofilen Jeffrey Epstein med hög operamusik från golfbilarna.

För en gångs skull var det dock inte de absurda scenerna som fick störst uppmärksamhet. I stället var det handelsöverenskommelsen mellan Trump och von der Leyen som togs emot med svarta rubriker. Det var en ”mörk dag för Europa” sade Frankrikes premiärminister François Bayrou. ”Europas förödmjukande sommar” löd en rubrik i Financial Times. Vad hade hänt?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 01 augusti, 2025

Cronqvists psykologiska käftsmällar var unika

Lena Cronqvist (1938–2025) framställde barnet som fullt av agens och sårbart mörker. Foto:

Depression, barns utsatthet och parrelationens alla faser – inga svåra ämnen var omöjliga för henne. Med Lena Cronqvists bortgång avslutas ett helt universum av svensk konsthistoria.

Det finns konstnärer vars konst fungerar som måttenheter av tid. Så länge de finns, existerar en speciell version av min värld. När de en dag stilla kliver ut, inleds en ny tid och man snubblar till lite. En ny balans måste återupprättas. En sådan konstnär var Lena Cronqvist. 

Mitt första möte med hennes konst var Madonnan från 1969. En ung kvinna sitter vid ett fönster och håller en bebis i famnen. Den putande magen avslöjar att förlossningen skett nyligen och ansiktet uttrycker en äcklad frånvaro. En stillsam kritik av kvinnors ännu kringskurna villkor under den progressiva guldåldern. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 01 augusti, 2025

Shahram Khosravi: Tvingad på knä

En demonstration framför den tidigare amerikanska ambassaden i Teheran, den 4 november 2019. På plakaten står: ”Vi ska aldrig acceptera förnedring.” Foto: Vahid Salemi/AP/TT.

USA:s attack mot iranska kärnkraftsan­läggningar den 21 juni var knappast ovän­tad. Den nästan fem decennier långa konflikten mellan länderna, som började med revolutio­nen 1979, har präglats av en politik byggd på för­nedring. I den islamiska republikens retorik var revolutionen ett uppror mot västlig arrogans. Ledarna talade om estekbar, som betyder arro­gans, och fångar iraniernas känsla av förnedring inför USA:s nedlåtande hållning.

Förödmjukelse verkar kollektivt men känns personligt. Som iranier i diasporan har jag all­tid tvingats förhålla mig till den: att skämmas över regimens handlingar, känna att mitt hemland isoleras, att mitt pass förlorar sitt värde vid grän­sen till det globala nord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 01 augusti, 2025

Sjukvården har blivit mellanchefernas Eldorado

En sköterska transporterar en patient från akutrummet på Danderyds sjukhus. Foto: Magnus Lejhall/TT.

När vården går på knäna hålls utbildningar som ingen hinner gå på. Mittokraterna kallar det inkludering, men för oss vid sängkanten känns det som ett hån.

Jag försöker hålla koll på nyheterna på in­tranätet på det stora sjukhus där jag jobbar. Det blir oftast först efter arbetstid, när jag samlar kraft för att orka byta om.

Västra Götalandsregionen har stora problem. Vårdplatserna räcker inte till, och efter Millen­niumkraschen står vi snart utan ett fungerande journalsystem. För att spara pengar har ledningen dessutom infört ett taligenkänningsprogram som sägs vara intelligent, men som snarare påminner om en halvdöv ABF-farbror som vägrar hörapparat, missförstår allt och fabulerar fritt. Tungrott är bara förnamnet.

Kring allt detta – Millennium, vårdplatsbristen, det usla systemet – pågår utredningar och vi väntar besked. Det är dem jag letar efter när jag kollar in­tranätet. Men sommaren har börjat, allt går på halv­fart. Förutom vårdbehovet, förstås. Efter tre dagar utan uppdateringar dyker det äntligen upp något: ”Visa ditt stöd för allas lika rättigheter genom att flagga regnbågsfärgat på Teams!” Sedan en instruk­tion om hur man byter bakgrundsbild till en Prideflagga. Ridå.

Nu är färgbakgrunder inte allt de gör för att uppmärksamma hbtqi-frågor. Ak­tivisten Mian Lodalen har också bjudits in att föreläsa, och jag skulle gärna lyss­na. Men det är inte som att vi i vården får släppa patientarbetet för att gå på före­läsningar. Den här ligger visserligen på lunchtid. Men då har vi platsmöte för att prioritera patienterna till de begränsade vårdplatserna, med krävande förhandlingar. Sedan en macka vid datorn för att beta av akuta ordina­tioner, en sväng till dagvården, och sedan tillbaka till avdelningen.

Så vem kan egentligen gå på föreläsningen? För­modligen samma personer som publicerade tipset om Teams-bakgrunden. Kommunikationsstrate­ger, HR-specialister, projektledare – de som lever i ett parallellt universum på samma sjukhus. Fors­karna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg har kallat denna växande grupp för mittokratin – administra­törer i chefsroller som ska spegla omvärlden (DN Debatt, 6/7 2024). Läkaren och satirikern Andreas Thörneby satte fingret på skillnaden: ”Sjukvården bemannas av två grupper av medarbetare: De som kan boka in ett förutsättningslöst möte i övermor­gon 10-12. Och de som har patienter då.”

Det är lätt att raljera. Men mittokratin har blivit ett självspelande piano. Jag ser redan hur bakgrun­den och föreläsningen snart räknas som ”lyckad kompetensutveckling”. Fast min gissning är att knappt en enda undersköterska, sjukskö­terska eller läkare kunde gå. Kompetens­utveckling som sker i en ekokammare räk­nas tydligen också – så länge det ser bra ut i årsredovisningen.

Här om månaden rapporterade P4 Väs­terbotten (21/6) att 60 chefer i regionen inte har några anställda. Politikerna blev upprörda. Jag blev inte förvånad. De che­ferna sitter nog inte sysslolösa heller – de är säkert stressade, kanske till och med utbrända. Av allt ropande i ekokammaren.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 31 juli, 2025

Universitetsupprop för Palestina sprider sig till Tyskland

Polisen bryter upp en propalestinsk samling på Bremens universitet i maj 2024. Foto: Lars Penning/dpa via AP.

I våras lanserades Uppsaladeklarationen, som krävde ett stopp på svenska samarbeten med israeliska universitet. Nu har initiativet inspirerat ett liknande upprop i Tyskland. ”Israeliska forskare säger att de behöver pressen utifrån”, säger Carmen Becker, professor i religionshistoria.

– Jag har bett några personer att vänta med att skriva under uppropet, säger Carmen Becker, professor i religionshistoria.

Ramis Örlü, professor i strömningsmekanik vid norska Oslomet, stämmer in.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 31 juli, 2025

Pride kan välta regeringar

Demonstranter protesterar utanför Ungerns ambassad i Stockholm den 28 juni, i samband med att Budapest Pride går av stapeln trots förbud. Foto: Stefan Jerrevång/TT.

Visst har Pride blivit ett företagsjippo – men som jättemarschen i Budapest visar kan den också bli en front för att besegra högern. Så låt oss stolt fira friheten att älska vem man vill.

När jag gick i Prideparaden för några år sedan gick en bekant fram till en kamouflageklädd soldat med regnbågsflagga i handen och pekade lång­finger mitt i ansiktet på honom. En exilrysk flykting i vår grupp reagerade med chock.

”I Ryssland drömmer vi om att försva­ret skulle tåga med oss”, sade hon. ”Där kastar de oss i fängelse.”

Företag älskar att fylla sina logotyper med regnbågsfärger – betydligt mer än de älskar att höja sina anställdas löner

Denna vecka är det Pride igen, och som vanligt diskuteras festivalens själ. Den autonoma vänstern håller sitt Reclaim Pride på Hägerstensåsens medborgarhus, efter år av kritik mot paraden som ett fö­retagsjippo. I den konservativa vänstern kring tidskriften Tiden har man i stället länge vänt sig mot socialdemokratins fo­kus på ”godhetssignalering och identitetspolitik i stället för materiellt förbättrade levnadsvillkor för det stora flertalet” (25/3 2020).

Båda rörelserna har poänger. Företag älskar att fylla sina logotyper med regnbågsfärger – betydligt mer än de älskar att höja sina anställdas löner.

I sin bok Selling social justice (2025) kallar Jennifer C Pan detta för ”progressiv nyliberalism”: företag som omfamnar Pride, antirasism och andra pro­gressiva symboler för att putsa varumärket. Efter mordet på George Floyd 2020 strömmade hund­ratals miljarder dollar från USA:s största företag och stiftelser till olika ”rättvisesatsning­ar”. Samtidigt ökade ojämlikheten, facken försvagades och arbetsvillkoren försäm­rades.

Att Spotify eller Google hissar regn­bågsflaggan kostar ingenting, men ger in­trycket av ett företag som står på de svagas sida. Resultatet är att representation och inkludering ersätter frågor om makt och materiella villkor. Jennifer C Pan beskri­ver detta som en förskjutning från univer­sella krav – som full sysselsättning, välfärd och jäm­likhet – till symboliska åtgärder och ”equity”-språk (”DEI”) som varken hotar vinster eller förändrar livsvillkoren för majoriteten. I Sverige kulminerade denna rörelse 2014 – vilket uppmärksammades i ett specialnummer av Flamman förra året.

Men Pride är mer än så. Den 28 juni marscherade 200 000 människor genom Budapest, trots högerregeringens hotelser om kameror med ansiktsigen­känning, böter på 5 000 kronor för deltagande, eller till och med fängelse. Visst har den globala popu­listhögern försökt elda på ett sexuellt kulturkrig för att slippa prata om tråkigheter som vårdköer och trasiga järnvägsspår. Men därmed har de också öppnat upp en front där de kan besegras. Det skulle inte förvåna mig om frågan om hbtq-rättigheter blir Orban-regeringens fall, precis som den lär ha bidra­git till valförlust för det homofoba polska partiet Lag och rättvisa 2023.

Läs mer

Rätten att älska vem man vill är trots allt en av de enklaste debatterna att vinna. Och oavsett strate­giska överväganden ställer man sig på de förtrycktas sida om man inte är en liten lort.

Sverige rankas återkommande bland världens mest inkluderande samhällen, och det är något att vara stolta över. Joakim Storeide, chef för årets Pridefestival, har utlovat en ”kärleksfest utan mot­stycke”. Jag ser ingen anledning att tvivla. Så låt oss fira friheten – och om en och annan fascist blir för­bannad så är det en extra bonus.

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage/Utrikes 31 juli, 2025

Serbiens unga är trötta på myglandet

Under ledning av landets unga har Serbien slungats in i enorma protester med hundratusentals deltagare. Foto: Darko Vojinovic/AP.

Efter åtta månaders demonstrationer har den serbiska studentrörelsen fortfarande inte lyckats få regeringen att avgå. Men trots regeringens brutala svar fortsätter protesterna. Flamman besöker Belgrad.

Han bär mörkblå, civila kläder. Handen vilar tungt vid byxlinningen, pekfingret utsträckt. Blicken är illavarslande tom.

– Okej, Magnus. Hur stavas ”Sturm”?

Mannen är agent för Kobras, Serbiens militära elitstyrka för inre säkerhet. Deras främsta uppgift: att skydda politiska toppar.

Att han dyker upp här i Novi Sad, framför ett anonymt hyreshus, stärker aktivisternas teori: att före detta premiärminister Miloš Vučević bor i en nybyggd lyxvåning som består av hopslagna lägen­heter i fastigheten.

Hur hamnade jag här? Vi spolar tillbaka.

Protesterna i Serbien har rasat i snart åtta måna­der. Det utlösande var en tragedi: taket på tågstatio­nen i Novi Sad kollapsade och 16 personer dog. Fyra månader tidigare hade stationen återinvigts efter en dyr renovering.

Sedan dess har Serbien befunnit sig i politiskt kaos. Studenter och lärare har stängt universitet, gymnasier, grundskolor, ja till och med förskolor. Vägar blockeras dagligen och varje månad deltar hundratusentals i jätteprotester. Men vad handlar det egentligen om?

Jag hade kunnat börja vid Generalstab-bygg­nadens ruin i Belgrad, bombad av Nato 1999 och sedan dess bevarad som ett antiimperialistiskt minnesmonument. Nyligen arrenderad av staten till Donald Trumps svärson Jared Kushner för att förvandlas till ett av USA-presidentens hotell.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 30 juli, 2025

Det osynliga ungdomsförbundet

Ungdomsförbundet LCU har tagit emot sammanlagt 5,7 miljoner kronor från MUCF – och uppger sig vara större än Grön ungdom. Men utåt syns man knappt alls, trots den nära kopplingen till högerprofilen Markus Allard.

”Sverige behöver en ny politisk kraft”, står det på banderollerna som rullats upp i en skollokal någonstans i Sverige. Loggan är grå, tre länkar i en kedja. Texten bredvid lyder ”Lokalpartier­nas centrala ungdomsorganisation”.

LCU, som förkortningen stavas, är ungdomspolitikens största doldis. Förbundet fyllde tio år i januari, fick sitt första MUCF-bidrag 2021, och har sedan dess tagit emot sammanlagt 5,7 miljoner kronor från myndigheten.

I sin senaste ansökan om bidrag uppger föreningen att de har 1 376 medlemmar – en siffra som gör dem större än Grön ungdom och nästan lika stora som CUF.

Men ingen har hört talas om dem.

Flamman har pratat med ett tjugotal rutinerade medlemmar i ungdomsförbund från höger till vänster, varav endast en handfull känner till namnet. Av dem uppger nästan ingen att de är bekanta med vad LCU står för, och bara två personer har stött på dem.

”Det är ingen organisation jag någonsin hört talas om”, skri­ver Hanna Lindqvist, språkrör för Grön ungdom.

”Jag har aldrig hört om dem innan du skrev och har inte stött på dem vad jag vet”, säger My Kårlycke, nybliven ordförande i Ung Vänster.

”Har kampanjat för SSU i varje län i Sverige de senaste åren och jag har aldrig mött dem”, skriver Carl-Michael Palmér, folk­rörelseombudsman för SSU.

Likadant ser det ut bland de borgerliga partierna. Emelie Ny­man, ordförande i Centerpartiets ungdomsförbund, kände inte heller till ungdomsförbundet, som är hack i häl på dem sett till medlemsantal.

– Jag blev faktiskt chockad, jag har aldrig träffat på dem tidi­gare vad jag kan minnas.

En långvarig medlem i ett annat borgerligt ungdomsförbund instämmer:

– Jag har varit på jättemånga skoldebatter och bokbord, allt möjligt. Det är ibland att man träffar på lokalpartier, men jag har aldrig stött på dem.

Han får medhåll från en mångårig förtroendevald i ett Tidökopplat förbund:

”Ärligt talat har jag aldrig hört om dem, men det låter som en högst suspekt organisation.”

Inte heller på förbundets hemsida finns det särskilt mycket information – bara en text om unga i lokalpolitiken och en be­skrivning av förbundets verksamhet, med skolbesök och studier. Två formulär ger möjlighet att kontakta LCU och att gå med.

Ingenstans på hemsidan listas styrelsemedlemmarna – och ingenstans nämns namnet på förbundets moderparti.


Den uteslutna vänsterpartisten Markus Allard valde att starta eget 2015, och grundade det lokala Örebropar­tiet på hemorten. Sedan dess har partiet tagit sig in i stadens kommunfullmäktige, och Allard sitter i dag som kommunalråd i Örebro. Där har han blivit känd för sina eldiga framträdanden, där han inte sällan skäller ut de andra lokalpolitikerna från ta­larstolen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 30 juli, 2025

Andreas Nyman: Män i kjol – fackets sista stridsåtgärd i hettan

Andreas Nyman har märkt att det bara finns en sak som får arbetsgivaren på bättre tankar: män i kvinnokläder. Foto: Privat.

Iggy Pop har sagt att han inte skäms för att klä sig i kvinnokläder, eftersom det inte är skamligt att vara kvinna. Det har han rätt i. Och det känns bra att ha en legendarisk rockstjärna i ryggen när man själv tvingas ta på sig kjol för att få en dräglig arbetsmiljö.

Vi befinner oss mitt i en värmebölja. Tem­peraturen har krupit upp mot 30-strecket flera dagar i rad, och i spårvagnen är det ännu varma­re. Glassar smälter, solfjädrar fläktar och luften dryper av svett.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 30 juli, 2025

Lovisa Broström: Utklassade – så ska arbetarmännen vinna tillbaka sin status

Det blir inga löneökningar på Volvo Cars-fabriken i Torslanda i år. Foto: Adam Ihse/TT.

De vill inte ha medborgarlön. De vill ha respekt. Från Volvo i Torslanda till rostbältena i Ohio växer ett klasskikt som inte främst saknar pengar – utan status. Forskaren Lovisa Broström läser en ny bok som menar att vänstern måste erkänna dess förlust utan att förlöjliga den.

Årets löneförhandlingar på Volvo Cars har präglats starkt av sparkraven på 18 miljarder.

”Företaget har gått bra historiskt, och vi bru­kar få igenom lokala förbättringar som vi kan ta med till våra medlemmar”, förklarade IF Me­talls ordförande Adrian Avdullahu till Dagens Arbete (17/6). ”De är ett slags erkännande för det jobb vi gör. I år har vi inte fått något sådant alls.”

Därmed sätter han fingret på en av de mest underskattade förklaringarna till varför delar av arbetarklassen har vänt sig högerut det senaste decenniet. Det handlar inte bara om kronor och ören – utan om erkännande.

Böckerna är ofta skrivna av akademiker som, i brist på bättre beskrivning, vill förstå arbetar­klassen.

Det har blivit särskilt tydligt i en akademisk nisch som exploderat sedan Donald Trump kom till makten 2016: socialantropologiska studier av den vita amerikanska arbetarklassen. Gruppen beskrivs ofta som att den kommit från ingenstans och plötsligt fått ett enormt poli­tiskt inflytande. I dag påverkar deras röstande allt från bombningar av Iran, hiv-medicinering i Lesotho, till att Seattles hamnar stått tomma efter tullkriget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)