Mia Sydow Mölleby, gruppledare för Vänsterpartiet i riksdagen, suckar.
– Ja. Det är ett problem, säger hon till Flamman.
Hon har bara dagar tidigare nåtts av nyheten – via mejl – om att riksdagsledamoten Wiwi-Anne Johansson hoppar av. Det är den fjärde vänsterpartist som lämnar riksdagen sedan i somras. Utslaget på Vänsterpartiets 21 platser i riksdagen innebär det nästan 20 procent. Inte ens Sverigedemokraterna har en sådan genomströmning av folkvalda.
Anledningarna till avhoppen varierar. Den utrikespolitiska talespersonen Hans Linde fick ett nytt jobb, Daniel Sestrajcic hänvisade till familjeskäl och Stig Henriksson valde att avgå när han inte fick ledigt.
Med Wiwi-Anne Johansson var det lite annorlunda.
”Jag slutar den 1 november och det finns inga familjeskäl eller liknande bakom beslutet. Att jag väljer att sluta beror enbart på att jag inte trivs i gruppen med den toppstyrning som utvecklats över tid” skrev hon till riksdagsgruppen.
Som exempel lyfter Wiwi-Anne Johansson framförallt partiledningens konflikt med Amineh Kakabaveh, Där Kakabaveh å ena sidan anklagar partiledningen för att vägra ta i frågan om hedersförtryck, och där partiledningen å andra sidan kritiserat Kakabaveh för att ha delat rasistisk propaganda på Facebook.

Konflikter till för att lösas

För bara ett par veckor sedan hävdade Aron Etzler, partisekreterare för Vänsterpartiet, att man till slut nått en överenskommelse med Amineh Kakabaveh om att begrava stridsyxan.
Men för Flamman förtydligar Aron Etzler att överenskommelsen bara gäller just Amineh Kakabveh, inte de andra medlemmarna i riksdagsgruppen.
Det var många som fick intrycket att överenskommelsen innebar att konflikten nu var över…?
– Jag tycker att det är viktigt att överenskommelsen hålls, därför att jag tror att de som röstar på Vänsterpartiet eller är aktiva inom Vänsterpartiet vill att vi ska arbeta för jämlikhet och för vår politik och att vi ska använda vår kraft utåt. Konflikter i ett parti är till för att lösas. Det har ju också varit en poäng, att man måste kunna arbeta ihop i ett parti även om man har olika åsikter. Och att man som företrädare för ett parti ska arbeta tillsammans med det partiet. Det är därför vi har slutit den här överenskommelsen.
Men nu verkar det ju som att Wiwi-Anne Johansson inte tycker att man kan arbeta tillsammans med partiledningen. Finns det fler som tycker det i riksdagsgruppen tror du?
– Jag vill inte spekulera i vad alla tycker. Jag har uppskattat Wiwi-Annes del i de här samtalen, sen vet jag att vi inte alltid är överens i sak, säger Aron Etzler.
Två veckor före Wiwi-Anne Johansson var det Stig Henriksson som meddelade att han skulle lämna sin post. Han har varit Vänsterpartiets försvarspolitiska talesperson, men har sedan tidigare meddelat att han inte kandiderar till riksdagen vid valet 2018.
– Fast trots det tycker jag att det är väldigt tråkigt att behöva sluta på grund av en gammalmodig praxis, säger Stig Henriksson till Flamman.

”Jag tycker att det är väldigt tråkigt att behöva sluta på grund av en gammalmodig praxis”

Han fattade sitt beslut efter att ha fått avslag på en ledighetsansökan från riksdagen, i enlighet med praxis. Samtliga gruppledare, däribland Vänsterpartiets, sa nej till att låta Stig Henriksson vara ledig, utan lön, för att ta hand om sin flickväns barn medan hon jobbar i utlandet. I stället för att helt enkelt vara frånvarande valde Stig Henriksson då att lämna sin tjänst. Med mindre än ett år kvar till valet ska han nu ersättas, både som riksdagsledamot och som ledamot i försvarsutskottet.
– Och det är inte så lätt för någon ny att komma in i ett ganska speciellt utskott där tunga frågor behandlas, säger Stig Henriksson, som själv klev in som färsk riksdagsledamot efter valet 2014.
Det är bland annat därför Mia Sydow Mölleby suckar.
– Alltså det här är folk som kan mycket redan från början, och har jobbat vidare inom sina områden: då har de ju mer kompetens. Och det är klart att det är bäst om de kan vara kvar. Men nu kan de inte det, och då får vi se hur ska vi då jobba vidare.

Valrörelsen kan vara faktor

Trots att den senaste tidens avhopp alla har olika bakomliggande orsaker, tror Mia Sydow Mölleby att även den valrörelse som just nu påbörjas kan vara en faktor. De som inte har tid eller engagemang väljer i stället att hoppa av innan det riktigt drar igång.
– Nu har de här grejerna kommit slag i slag och då kanske jag tänker att det inte är så konstigt när det är folk som ändå inte vill kandidera igen. Att man känner att näe, nu är det för mycket. Det blir för mycket fokus på att jobba ordentligt i partiet, säger Mia Sydow Mölleby till Flamman.
Trots den förlorade kompetensen kan fyra nya ansikten i riksdagen också vara bra, menar hon.
– Det finns ju för- och nackdelar med allt. Det är bättre att det kommer in nya friska som vill vara där än att vi har kvar människor som inte vill.
Stig Henriksson och Daniel Sestrajcic kommer båda att fortsätta att vara aktiva inom Vänsterpartiet på det lokala planet.

”Jag har ingen vendetta”

– Jag har ju jämfört det med separationer även mellan människor brukar det föregås av mycket vånda och att man försöker gå vidare, men sen kommer det en dag när man känner att beslutat nästan har fattats åt en, säger Wiwi-Anne Johansson, som i förra veckan meddelade att hon lämnar den plats i riksdagen som hon suttit på sedan 2006.
Enligt henne handlar beslutet uteslutande om den toppstyrning som hon anser pågår i riksdagsgruppen. Hon menar att Mia Sydow Mölleby dessutom sprider en falsk bild av hennes avhopp.
– Jag tycker ganska illa om att hon har tolkat mig. Att jag ska sluta för att jag inte vill kandidera. Det stämmer inte.
När Wiwi-Anne Johansson lämnar riksdagen den första november lämnar hon också Vänsterpartiet.
– Ja, jag tar i alla fall en politisk timeout, säger hon.
– Men jag har många vänner inom partiet som jag inte lämnar. Jag har absolut ingen vendetta. Jag är inte intresserad av att ha någon konflikt om det här.