Vi var många, som med rätta, protesterade när borgarna införde den bortre tidsgränsen för sjukpenningen. När tidsgränserna infördes stod människor som varit sjuka under lång tid utan både sjukpenning, A-kassa och försörjningsstöd då de slussades mellan dessa instanser som inte ville veta av dem. Många gick under och vi vet att flera i desperation valde att avsluta sina liv.
När borgarna insåg att det kanske trots allt inte såg så snyggt ut att driva sjuka människor till fattigdom, hemlöshet och självmord lättade de lite på reglerna och ett bättre samarbete mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen genomfördes. Men fortfarande nekades många sjukpenning trots gedigna sjukintyg med tydligt beskrivna svåra sjukdomar.
Socialdemokraterna lovade en humanare sjukförsäkring inför förra valet. Nu slår de sig för bröstet och skryter över att de minsann tagit bort ”stupstocken”. Vad de talar betydligt tystare om är de direktiv de gett till Försäkringskassan om att minska sjuktalen. Jag upprepar: att minska sjuktalen!
Vad detta i realiteten lett till är att många människor (ofta efter väldigt lång tids sjukskrivning) plötsligt och utan förvarning får sin sjukpenning indragen. Detta helt utan något stöd, utan de förväntas helt plötsligt att stå till arbetsmarknadens förfogande till 100 procent. Klarar man inte detta tappar man sin SGI (sjukpenningsgrundande inkomst) och är dömd till fattigdom om man inte på något mirakulöst sätt blir frisk och arbetsför av denna behandling.
Försäkringskassans handläggare har verkligen tagit till sig de nya direktiven med stor nit och iver. Hittar de en, enligt dem, lite svag formulering i ett sjukintyg så vips ut med den personen ur försäkringen. Det spelar ingen roll om du har tio års sjukintyg sedan förut och helt uppenbart inte är arbetsför. Det enda som bedöms är formuleringarna i sjukintygen, inte den berördes hälsotillstånd eller någon verklighetsförankrad bedömning av arbetsförmågan.
Hur kunde vi ge tjänstemän på Försäkringskassan ett större förtroende i att bedöma vilka som är sjuka, än de läkare och övrig vårdpersonal som faktiskt träffar personerna som söker sjukpenning? Hur kunde vi ge dessa handläggare, som inte har någon medicinsk kompetens, en sådan makt över människors liv och död?
Klarar man inte detta tappar man sin SGI och är dömd till fattigdom om man inte på något mirakulöst sätt blir frisk och arbetsför av denna behandling
Jag läser dagligen om människor som trots svåra sjukdomar inte längre har någon försörjning. Även många med funktionshinder nekas den assistans de behöver för att kunna leva ett värdigt liv. Deras anhöriga är förtvivlade och kämpar allt de orkar för de sina. Människor strider, överklagar, överklagar igen, gråter, är förbannade och uppgivna. Jag läser inlägg nästan dagligen från människor som är suicidala på grund av detta.
Jag har full förståelse för att många har tappat tilltron till vårt sociala skyddsnät (som ju är väldigt bredmaskigt sedan länge). Många har inte längre lust att betala skatt till något som de ju uppenbarligen ändå inte får del av vid behov. Det är inte heller svårt att lista ut att anklagelser riktas åt olika håll om vilka som ”snott våra skattepengar”. När människors tilltro till samhället helt faller är vi riktigt illa ute.
Jag vill trots allt fortsätta att tro på ett solidariskt samhälle med en stark gemensam skattefinansierad sektor där det är självklart att de som är sjuka, funktionsnedsatta eller faller ur systemet av olika anledningar, ska få det stöd och de försäkringar som de har rätt till.
Till sist vill jag ställa några frågor som kanske kan ta oss framåt:
• Hur får vi till ett fungerande socialt skyddsnät igen?
• När ska sjuka sluta att misstänkliggöras och förödmjukas?
• Hur ska vi få människor att tro på att alla har en plats i vårt samhälle? Har vi det?
• Hur får vi till en solidarisk fördelningspolitik? Vill vi det?
