Jag skriver en bok som utspelar sig på ett industriellt bageri. En roman. Därför har jag tvekat inför att intervjua gamla arbetskamrater. Det ska inte bli en minnesbok eller en självbiografi. Jag är dessutom orolig för att mina minnen ska späs ut snarare än fördjupas. Men jag bestämmer mig för att träffa Marcus.
Jag berättar om romanens chef, han som i verkligheten hade en skavande relation med en av de anställda. Hur jag fantiserat, byggt, från det skavsåret.
*
Marcus avbryter mig. ”Ja, det var ju som djursex. Tänk dig honom. Stinkande och flåsande.”
Jag ryggar tillbaka. ”Men jag kanske varit orättvis. Var han verkligen så jävla ond?”
”En gång åkte vi hiss när han började hosta. Jag frågade honom hur det var och han sa: ’Håll käften!’”
Marcus har rätt. Han jobbade närmare chefen och fick utstå en mer direkt kontroll.

Jag tänker på klass. I arbetet med min första roman fick jag synpunkter på att mitt förmodat politiska patos fick mig att överdriva. Det sänkte trovärdigheten. Jag tror att de kommentarerna kom från förlagsfolk som inte förstod, inte kan förstå, hur det är att jobba i restaurang, hur ”dialogen” låter en larmande stressig kväll. Hur trovärdigt är det med berusade chefer som ber sina anställda hålla käften? Det är inte trovärdigt alls, tills man upplever det själv.
Marcus var visst vikarie för en kille som råkade ut för en olycka. Det hade jag glömt.

Grovbröden vägde femton kilo, de kom ut ur ugnen i 180 cm långa plåtformar. 200 grader varma. Man tog ut dem med en lång träspade. Han som skadade sig tappade greppet och fångade metallformen i famnen. Fick ner formen i armvecken och brände sönder både under- och överarmar. Jobbigt att bränna bägge armarna samtidigt. Hur fan ska man göra när man behöver torka sig? Hur kan jag ha glömt det? Svaret måste vara att jag inte tyckte det var något speciellt. Jag jobbade inte på avdelningen. Folk skadade sig hela tiden. I dag är det, för mig, ett litterärt lyxproblem. Det är lockande att skriva om skador så att de blir dramatiska, vilket de är för läsaren och den skadade, men om det är vanligt på arbetsplatsen är skadorna inte dramatiska i samma mening som om de hade inträffat på ett förlagskontor.

När jag går från Marcus rullar en fråga runt i mitt huvud: vad händer när det sanna inte är trovärdigt? Ska då det sanna plockas bort, hyfsas till för att passa bättre i litteraturen? Måste vi som skriver om det som pågår utanför medelklassens upplevelsekorridor välja mellan refusering och lögn?