Hur gjorde revolutionen 1917 skillnad?
Modern
Bertold Brecht, Musik: Hanns Eisler.
Regi: Richard Turpin.
Medverkande: Jacob Bladh, Sofia Berg-Böhm, Henrik Dahl, Göran Forsmark, Lucas Krüger, Maria Pontén samt kören Röstjärn under ledning av Hans Rising.
Scen: Teater Tribunalen, Stockholm.
När Berold Brechts Die Mutter första gången sattes upp var det 1932, ett år innan Hitler kom till makten. Då var det samtiden som Brecht med sin pedagogiskt upplagda berättelse om överhetens förtryck och individens radikalisering ville diskutera genom att lyfta en händelse ur historien.
Den sovjetiska kritiken lät inte vänta på sig: Modern var ”opolitisk”.
Kanske ligger det rentav någonting i detta, men låt oss först rekapitulera handlingen i pjäsen. Den går ut på att moderskärleken hos en fabriksarbetande kvinna, fattig och analfabet, i en rad logiska steg driver henne mot ett kommunistiskt klassmedvetande. Palegea Wlassova börjar som oupplyst och rädd, mot slutet står hon på barrikaderna. Uppsättningen på Tribunalen är musikaliskt tight, välspelad och medryckande – inramningen genom scenografi och kostym förstärker att det är en historisk berättelse.
Förklarande repliker riktade mot publiken, liksom insprängda sånger är några av de Brecht-typiska förfrämligande stilgrepp som förekommer i uppsättningen och skapar en retorisk inramning där publiken genom både förnufts- och känsloargument övertygas om rimligheten i Pelegea Wlassovas radikalisering och den större sak hon kämpar för. Efter närmare tre timmar stycke lärande teater så har hon har lärt sig och vi har lärt oss, och det är dessutom den sång som heter ”Lärandets lov” som jag får på hjärnan dagen efter.
Som en lovsång till just bemäktigandet genom bildning har Modern förstås en ständig relevans – även om just det budskapet inte är särskilt kontroversiellt i dag. Visst är det i år 100 år sedan revolutionsåret 1917, och nog finns det en poäng med att skildra revolutionen just som ett stycke vänsterhistoria där bäringen på i dag inte måste göras explicit. Men samtidigt: i dag behöver vi inte bara kunna argumentera retoriskt för varför Pelegea Wlassova måste bli radikal. För att inte riskera att bli just opolitiska måste vi också kunna argumentera för på vilket sätt 1917 gjorde skillnad.