I förra veckan hölls en konferens om kurdernas situation i Mellanöstern i Europaparlamentet. På dagordningen stod bland annat frågan om kurdernas framtid i Turkiet och Syrien efter segern mot IS, och den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalans tillstånd.
Den årliga konferensen som organiserades av vänstern, den gröna och den socialdemokratiska gruppen inleddes denna gång med en högtidlig tyst minut för de stupade i striderna mot Islamiska Staten. Viceordföranden för den socialdemokratiska gruppen i parlamentet Josef Weidenholzer påpekade att ”de kurdiska soldaterna som kämpat mot IS i Kobane och Sinjar har inte bara försvarat sin egen frihet utan även vår frihet”.
”Ett folk, ett rike”
En stor del av konferensen ägnades åt situationen i Turkiet. Dilan Dirayet Tasdemir som är parlamentsledamot för det kurdiska partiet HDP vittnade om hur Erdoğans regering de senaste åren har rullat tillbaka de framsteg som hade gjorts i fredsprocessen mellan kurderna och den turkiska staten.
– Demokratiprocessen har brutit samman. All dialog har upphört i Turkiet eftersom vår rörelse ses som ett hot. Det är som om vi var tillbaka på 90-talet igen. Framstegen i Rojava har inte lett till några framsteg i fredsprocessen. Det finns ingen riktig opposition längre, alla kallas för ”terrorister”, sade hon.
Tasdemir tog även upp det faktum att rättegångarna mot de fängslade HDP-ledarna Selahattin Demirtaş och Figen Yüksekdağ inleddes förra veckan.
– Rättegången mot Demirtaş inleds nu men domstolshuset är så litet att det är väldigt svårt att komma in och bevaka processen.
Journalisten Cengiz Candar beskrev hur den turkiska regeringen snabbt går i en auktoritär riktning.
– Sedan kuppförsöket i somras kopplas allt som har med kurderna att göra till kuppen, Gülen-rörelsen och terrorism. Turkiet är i dag det största fängelset i världen för journalister. Landet är i ett värre tillstånd än det var på 70- och 80-talen när flera kupper genomfördes. Regeringen vill återinföra dödsstraffet. Det har mer med Hitlertyskland att göra. ”Ett folk, ett rike”, det är sådant de säger.
Den socialdemokratiska Europaparlamentsledamoten Ana Gomes redogjorde i sin tur för relationerna mellan EU och Turkiet.
– Parlamentet har krävt att medlemskapsförhandlingarna mellan EU och Turkiet avbryts. Det har inget med en föreställning om att EU skulle vara en kristen klubb att göra. Vi trodde att förhandlingarna kunde få Turkiet att gå i en mer demokratisk riktning men redan före kuppförsöket hade många av oss tappat den tron. Många av oss blev själva kallade för terrorister för att vi uppmanade Erdoğan att fortsätta fredsförhandlingarna med PKK. EU har varit för diplomatiskt. Vi kan inte låta utpressa oss längre. Vi vet mycket väl att Turkiet med sin dubiösa politik har stött terrorism, sade hon.
”Portalen till jihad”
Fredsforskaren David Phillips fortsatte på samma spår och påpekade att om Turkiet skulle söka medlemsskap i Nato i dag skulle de inte accepteras.
– Efter att USA lät Assad använda kemiska vapen mot staden Goutha 2013 började Turkiet stödja al-Nusra-fronten och andra terroristgrupper som senare kom att samlas i IS. Alla vet detta. De släppte alla som ville stödja det sunnitiska kriget mot Assad över gränsen. Ett tag kallades den till och med för ”portalen till jihad”. Det gick tåg med ammunition till jihadister över gränsen under slaget om Kobane. Jag har även talat med läkare i södra Turkiet som uppmanades att behandla skadade jihadister som kom utan pass eller papper. Erdoğans son Bilal köpte och sålde vidare olja från IS för reapriser tills samarbetet avtog under 2015, sade han.
Sedan kuppförsöket i somras kopplas allt som har med kurderna att göra till kuppen, Gülen-rörelsen och terrorism
Den holländska journalisten Frederike Geerdink som har varit inbäddad med kurdiska styrkor i Turkiet och Syrien talade om Erdoğans strategi.
– Turkiets enda riktiga allierade är Bashar al-Assad. USA är formellt en allierad men eftersom de vägrat distansera sig från YPG/YPJ litar Erdoğan inte på dem. Ryssland är också en allierad men de har gått ännu längre än USA i sitt förhållande till kurderna.
– Allt talar för att Assad kommer att vinna kriget i Syrien och han har även sagt att han kommer att kuva kurderna. Erdoğan kan dock inte öppet stödja Assad eftersom han tidigare varit så kritisk mot honom. Därför kommer han att använda en ”proxy-aktör” mot kurderna i den syriska Afrim-regionen samtidigt som Assad inleder sin offensiv. Deras taktiker är väldigt lika. Vi kan vänta oss att Erdoğan kommer att återuppbygga de förstörda kurdiska städerna med boulevarder som inte går att barrikadera och återbefolka dem med turkmener och syriska flyktingar, sade hon.
Delordföranden för Rojavas exekutiva råd Foza Yusuf, som var med på videolänk då hon nekats visum till Belgien, sade att det finns en strategi för ett sådant scenario.
– Om Turkiet angriper Afrim-provinsen kommer det att ses som ett angrepp på alla kurdiska regioner och stridigheterna kommer att spridas till andra sidan den turkiska gränsen.
Hon berättade också att man valde att byta namn från Rojava till Demokratiska Federationen i Norra Syrien för att kunna inkludera hela Syrien, inte bara de kurdiska delarna.
Ryssland avgörande
I en panel om framtiden för Kurdistan beskrev talmannen i det kurdiska parlamentet i Irak, Yousif Mohammed Sadiq, hur förutsättningarna för en självständig kurdisk stat ser ut i dag.
– Alla kurder drömmer om en egen stat. Men det finns skillnader mellan de olika grupperna. När man i södra Kurdistan i Irak beslutade att utlysa en folkomröstning om självständighet i september var vi inte överens om det. Vi var inte redo för det och hade inte infrastrukturen för att upprätta en självständig stat.
Statsvetaren Michael Gunter påpekade att USA:s samarbete med kurderna i Syrien var strategiskt kortsiktigt men inte långsiktigt eftersom det alienerade Turkiet.
– Tidskriften Time har kallat Abdullah Öcalan för en av de 100 mest inflytelserika personerna i världen vilket säger något om hur läget har förändrats. USA och EU borde stryka PKK från terrorlistan. Det skulle underlätta fredsprocessen. USA har ändå redan samarbetat med dem i Sinjar-regionen för att rädda yazidierna 2014.
– När IS slutligen besegras kommer USA att sluta stödja Rojava. Därför är det viktigt att kurderna lyckas komma överens med Turkiet. En dialog mellan PKK och Turkiet borde komma till stånd.
Journalisten Jonathan Steele trodde dock att Rysslands stöd till Syrien är avgörande för Rojavas framtid.
– Jag tror inte att Assad kommer att attackera Rojava utan stöd från Ryssland och det är inte säkert att Ryssland ser det som i sitt intresse. Assad har inte alltid gjort vad Ryssland vill men i ett så viktigt skede och för en så viktig operation tror jag att det inte är möjligt utan Ryssland.
”Tortyr” av Öcalan
Den sista panelen fokuserade till stor del på PKK-ledaren Abdullah Öcalan. Sukran Sincar från den kurdiska kvinnorörelsen i Europa beskrev hur kvinnofrågan fick en central betydelse i den kurdiska revolutionära rörelsen.
– Historiskt har kvinnofrågan ansetts vara något som man ska ta itu med efter revolutionen. Men Öcalan har en annan syn på det. Det är en fråga som måste hanteras tillsammans med de andra under revolutionen. Han talar om ”gyneologi” eftersom kvinnan måste vara en central del av vår kamp. Demokratisk konfederalism tillåter kvinnlig frigörelse och kampen mot polygami och könsdiskriminering har gått framåt genom kvinnokampen, sade hon.
Öcalans advokat Rezan Sarica var också på plats och vittnade om hans personliga situation.
– Öcalan kidnappades genom en internationell konspiration i februari 1999. Sedan dess har han varit isolerad, utan rättigheter och rättslig status. Han sitter isolerad på Turkiets enda fängelseö. I nio månader satt han i en 12 kvadratmeter stor cell. Han har inte träffat sin familj sedan 2016 och sedan i juli har han inte kunnat tala med sina advokater. Han har rätt till ett telefonsamtal som alla fångar men har aldrig kunnat åtnjuta den rätten. Han fick en tv först 14 år efter att han fängslats. Brev som skickas till honom censureras och han får nyheter från omvärlden först i efterhand. Det är en sorts systematisk tortyr. Den europeiska antitortyrkommittén CPT har inte kunnat tillåtits besöka Öcalan.
Simon Dubbins från den brittiska fackföreningsorganisationen UNITE talade om hur den kom att stödja frigivningen av Öcalan. Han tillade dock att fackföreningsrörelsen på andra håll är splittrad i frågan.
– Många fack i Tyskland säger att de inte kan röra vi den kurdiska frågan och ställa sig på Rojavas sida eftersom de har för många turkiska medlemmar.
Efter konferensen antogs en resolution som bland annat kräver att PKK stryks från EU:s terrorlista, att Öcalan, Demirtaş, Yüksekdağ och andra politiska fångar friges och att den Demokratiska Federationen i Norra Syrien (DFNS) erkänns internationellt.
