Den ”tredje vänstern” saknar övertygande lösningar för framtiden, men citerar gärna Tage Danielsson.
Den tredje vänstern: För en global frihetlig socialism
Johan Lönnroth, Jimmy Sand
och Ann-Marie Ljungberg.
Bokförlaget Korpen.
Nationalekonomen Johan Lönnroth positionerade sig under Gudrun Schymans partiledarskap som en symbolfigur för Vänsterpartiets högersväng. I mitten av 00-talet var han med och bildade ”Vägval vänster” med sig själv som ordförande och skrev upprörda artiklar i bästa Kjell-Albin Abrahamssonstil om hur ”ortodoxa kommunister och dominanta statssocialister” (DN 5/7, 2004) fortfarande drog i partiets trådar från smygbolsjevikiska gömslen i olika utskott.
Vägval vänster var en perifer företeelse som självdog några år senare men Lönnroths Den tredje vänstern, som trycktes första gången redan 1997, fortsätter att komma ut i nya versioner. Till den senaste har han fått med sig två socialdemokrater, Ann-Marie Ljungberg och Jimmy Sand.
Den frihetliga socialismens tillfälliga uppsving under 90-talet hänger såklart samman med den postkommunistiska stress som spred sig inom vänstern efter Sovjetunionens upplösning. Allt som kunde brännmärkas som ”auktoritärt” eller ”ortodoxt” skulle hånas och kasseras. Strävan efter makt sågs på med skepsis. Den frihetliga socialismen – som i Lönnroths grönröda tappning utgör grunden för ”den tredje vänstern” – kunde stoltsera med en ideologisk och historisk renhet som inte solkats ner av några av misstagen i öst.
Detta beror naturligtvis främst på att den frihetliga socialismen helt saknat inflytande genom historien. Den tredje vänstern har i tidigare utgåvor kritiserats för att misslyckats med den frihetliga vänsterns ständiga akilleshäl: att formulera konkreta åtgärder eller överhuvudtaget definiera vad ”frihetlig” egentligen inrymmer. I begreppet verkar det finnas plats för allt från insurrektionella anarkister till högersossar och miljöpartister.
För tänk om de rika inte vill att skatteparadisen förbjuds. Vad gör man då?
Kritiken har uppenbarligen inte bitit. Författarna uttrycker sig antingen alltför svävande – ”vi vill reformera systemet samtidigt som vi också vill bygga en ny världsordning där kapitalismen tappat sin ledande roll” – eller stolpar upp mål som alla till vänster om Centerpartiet redan är överens om – ”förbjud skatteparadis”, ”skatt på utsläpp”, ”avveckla kärnvapen”.
Man menar att den tredje vänsterns socialism inte kan genomföras av stater eller politiska partier utan ”byggs av människor som frivilligt går samman för att fritt växa som individer i en solidarisk gemenskap med andra”, men erbjuder inga svar på hur en sådan gemenskap organiseras. För tänk om de rika inte vill att skatteparadisen förbjuds. Vad gör man då? Ett ”demokratiserat” EU och ett ”världsparlament” (inklusive en ”världspolis”), som på fullaste allvar föreslås, imponerar inte som svar.
Författarna navigerar lite kring halvnya – det vill säga ganska gamla – popfenomen inom vänstern som basinkomst, ”delningsekonomins” möjligheter och ”humankapital” som alternativ till fabrikens löpande band, utan att egentligen landa i något. Ja, man citerar även Tage Danielsson.
Den tredje vänstern framställer sig som en framtidsutstakande skrift men står egentligen bara och stampar i 100-år gamla idealistiska dypölar.