Kultur 22 december, 2017

Svart jul

Julen är de grusade förhoppningarnas och de krossade drömmarnas tid. Är det detta som skildras i en av vår tids mest kända julsånger? Thomas Sjösvärd guidar genom irländsk nostalgi, en mystisk poliskör, klingande klockor och andra egendomligheter i The Pogues och Kirsty MacColls ”Fairytale of New York” som i år fyller 30.

Det brukar väl börja med någon reklam, vita bokstäver och snöstjärnor mot röd bakgrund. Eller med en stjärna som någon hängt upp för tidigt. Det sticker till i bröstet, lite grann bara. Men så växer det för varje dag när tecknen blir fler. Vid första julsången har smärtans tentakler redan spridit sig genom hela kroppen.
Julen är en tid då klyftan mellan önskningar och verklighet blir en avgrund. Som en spelare som höjer insatsen efter varje förlust försöker alla besvärja ångesten med ännu fler löften om lycka. Så uppstår en ond spiral där ett tillstånd av otillräcklighet leder till drömmar och förhoppningar, som leder till misslyckanden och ny otillräcklighet.

Jag tror inte det är en tillfällighet att Irving Berlins ”White Christmas” blev till i ett varmt Kalifornien. Jag tror inte det varit möjligt med en så ren längan om julen, den verkliga julen, var nära. Några år efter att Bing Crosby sjungit in den spelade han in ”Galway Bay”, en hyllning till ett avlägset Irland, skriven av Arthur Colahan. Samma löfte om lycka, samma längtan – bara ett annat föremål för känslorna. I den irländska vistraditionen blandar sig kärleken till landskapet dessutom ofta med en politisk frihetslängtan formad av många års misär under engelskt styre. Denna sammangjutning av sociala förhoppningar och själens längtan överlevde långt efter självständigheten genom de olika bekymren, på Irland såväl som i diasporan.

Julen är en tid då klyftan mellan önskningar och verklighet blir en avgrund

 

Typiskt nog blev Colahans sång en stor hit just bland den stora irländska befolkningen i USA. Det verkar som om invandrarnas hopp om ett nytt liv förbytes i en fantasi om det gamla, och att det var den som sången knöt an till. ”Galway Bay” framförs på juldagen av herrarna i New York-polisens egen kör, The NYPD Choir. Det sista vet vi från omkvädet i ”Fairytale of New York” med The Pogues och Kirsty MacColl. Eller är det kanske den äldre balladen ”My own dear Galway Bay” poliserna sjunger? Kanske är det båda? Det går inte att veta, för det finns ingen NYPD-kör. Inte i verkligheten.

 

ARKIV: Bilder till TTs text om att The Pouges lägger ner GÖTEBORG 2007-08-10 The Pogues med sångaren Shane MacGowan live på festivalen Way Out West i Slottsskogen i Göteborg på fredagen. Foto Björn Larsson Rosvall / SCANPIX / Kod 9200

Shane MacGowan. Foto: Björn Larsson Rosvall.

 

Polisernas kör är inte den enda egendomligheten i denna mångbottnade New York-saga. Så tog det också några år innan de olika delarna fallit på plats, lagom till jul för trettio år sedan. Den drivande kraften var Shane MacGowan, som står för mannens röst i duetten. MacGowan föddes i England av föräldrar från Irland, där han också tillbringade den tidiga barndomen. Vantrivseln i England ledde honom in i punken. När han inifrån punken fick för sig att spela irländsk folkmusik gjorde han det föraktade irländska coolt. Men sett från ett annat håll betydde det också att den ädla ton som ibland gör folkmusiken svår att ta till sig kunde rensas bort. Efter några turer hade han fått ihop ett gäng från London med blandad bakgrund. ”The Pogues” var fött.

En av medlemmarna, Jem Finer, hade filat på en upptempolåt med klyschig text om att se ut över havet. Han hade också en idé om ett par som bråkar vid jul, fast med en melodi han inte gillade. Han ger materialet till MacGowan och det börjar förändras. Framför allt kommer det till en långsam melodi som helt enkelt sätts ihop med den snabbare. Bandet plockar då och då fram sången och försöker spela in, men får inte riktigt till det. Bland annat behövde de bli bättre på att spela. De var fortfarande missnöjda när de fick en ny producent, Steve Lillywhite, som var mer van att göra snygg, polerad musik. Vid det laget hade basisten Cait O’Riordan, som skulle sjunga den kvinnliga rösten, försvunnit ur bandet.

 

km
Kirsty MacColl. Foto: Youtube.

 

Kirsty MacColl var dotter till koreografen Jean Newlove och till ett av de större namnen i den brittiska folkmusiken; kommunisten Ewan MacColl. Mest känd är han för kärlekssången ”The first time ever I saw your face”, men han skrev även ett flertal andra kända visor. The Pogues hade spelat in hans ”Dirty old town”, och misslyckats med ”Freeborn man”. Ewan MacColl lämnade Jean Newlove och hennes barn tidigt, och dottern följde sin egen väg, genom punken in i popen. 1987 hade hon dock börjat dra sig undan på grund av scenskräck och skivbolagsproblem. Hon körade mest åt de artister hennes make Steve jobbade med. Denne Steve var nämligen producent. Det var alltså en lycklig slump att han tog hem en inspelning han kört fast med, om ett åldrat missbrukarpar i New York. MacGowan hade fått en värdig motpart.

Det är ett sorl av tidigare sånger som döljer sig bakom den skenbart enkla sagan från New York. Den viktigaste allusionen är kanske svårast att upptäcka. Av sin mor lärde sig MacGowan som barn att uppskatta våldsfilmer, vilket också märks i många av hans texter. Under The Pogues turné i USA spelades en film om och om igen, Sergio Leones Once upon a time in America, möjligen den bittraste gangsterfilm som någonsin gjorts. Mer än vanligt för genren skildrar, och i någon mån bekräftar, filmen det kvinnofientliga i en kultur som fräter sönder alla mellanmänskliga relationer.

Once upon a time in America har förstås gjort avtryck i sångens titel, men också i de första versernas långsamma melodi, som bygger på ett ledmotiv i Ennio Morricones soundtrack. Filmen inramas av en kväljande scen i en opiumhåla, en man drar i sig den tunga röken och drömmer fram sina minnen av det liv vi sedan får se. I MacGowans tappning har opiumhålan blivit en fyllecell. Den delen skrevs när han låg på sjukhus i Malmö med lunginflammation och delirium.
Shane MacGowans röst. En öm och lite bräcklig ton, som hade kunnat irra iväg vart som helst om inte munnen slog och piskade fram konsonanterna.

Det kvinnofientliga i en kultur som fräter sönder alla mellanmänskliga relationer

Till en början berättar han trevande om cellen. En gubbe sjunger en hyllning till det starka irländska brännvinet poitín. Mannen vänder sig om och drömmer om lycka, drömmer om den kvinna han sjunger till. Vinner på hästar. Det oklart vad som händer, vad som hör hemma i det förflutna, vad som är fantasi eller minne. Kanske bör man inte pressa fram en ordning ur något som är lika mycket saga som montage av stämningar. Hur som helst framstår kvinnan som mycket verklig när MacColl börjar sjunga fram henne.
Kirsty MacColls röst. Skarp, bestämd, utan det eteriska, skira som så ofta hemsöker folkmusiken. Men samtidigt så klar.

Om han i de drömska första verserna lovar en lysande framtid är hennes svar ett hårt uppvaknande. Melodin skiftar. New York är ingen plats för gamla män, vinden blåser genom hans kropp. Det kan vara värt att veta att även om sången utspelar sig lite längre tillbaka i tiden, så kom den ut under en våg av ekonomisk illegal invandring från Irland. Men när den kvinnliga stämman anklagande påminner om det förflutna väcker hon det också till liv. Det är när paret går in i minnet av sin lyckliga första förälskelse som ”Galway Bay” dyker upp. New York-polisens egen kör.
I nästa vers blir det strid. Det är lätt att missa vad som faktiskt händer, de låter ju så glada när de sjunger. Man kan förstås sjunga det med mild röst och låtsas inte höra, eller så kan man översätta bort det obehagliga, som i den version av Ainbusk som fortsätter att sjungas in i nya tappningar varje år. Bisarrt nog är den till svenska mest trogna översättningen parodin ”Alf Robertssons jullåt” av humorgruppen Rally. Men det är inget skämtsamt eller ironiskt över MacGowans ord, det är upptakten till en misshandel. Hon kallar honom lodis, skräp. Men hans svar går längre. Att kalla henne gammal slyna är illa, men han gör det samtidigt som han tar upp hennes heroinmissbruk, att hon efter en överdos legat halvdöd med dropp. Han säger helt enkelt det värsta man kan säga. Hon önskar god jul rövhål och ber att det är deras sista.
Sedan tar musiken över.

Det är nu länge sedan Shane MacGowan gav ut något nyskrivet. Efter ”Fairytale of New York” lät han sig mycket motvilligt dras med på turnéer, dövade känslorna med mer sprit och droger innan han slutligen sparkades från bandet. Väl fri kunde han utveckla sina idéer på två skivor, The Snake och The Crock of Gold, den sista för tjugo år sedan. Sedan dess inte mycket nytt. Hans fru Victoria May Clarke gjorde en fin intervjubok och The Pogues har återförenats och skilts åter, men vem vet om det blir fler sånger. På juldagen i år fyller han sextio.

Han säger helt enkelt det värsta man kan säga. Hon önskar god jul rövhål och ber att det är deras sista

Men hur gick det för Kirsty MacColl? Samarbetet med The Pogues hjälpte henne ur scenskräcken och hon kunde fortsätta sjunga. Men några dagar före julafton för 17 år sedan simmade hon med sina två söner på en badplats i Mexiko. Plötsligt kommer en motorbåt farande in i det avskilda området, rakt mot den ena sonen. Hon lyckas simma fram och trycka undan sonen, men blir själv överkörd av båten. Så slutade hennes liv.
Och det gamla paret? Efter urladdningen återtas melodin från de första verserna. De båda försöker förstå hur det blivit som det blivit. Jag kunde ha varit någon, säger han, och man anar att han försökt för mycket. Vem som helst kunde ha varit någon, svarar hon honom. I hennes ögon tog han hennes drömmar. I hans ögon bar han drömmarna med sig, tvinnade hennes drömmar kring sina egna. Även om det är kärleksfullt sagt vet vi ju att drömmar inte bara är något gott. Jag byggde mina drömmar kring dig, säger han. Drömmar om henne, men också en livets drömmar och mardrömmar som ingen av dem kan vakna ur. New York-polisens kör sjunger ännu Galway Bay, klockorna slår för juldagen och stråkarnas evighetsslinga tonar långsamt bort i natten.

Fairytale of New York

Fairytale of New York släpptes på singel 1987 och handlar om två irländska immigranter som träffats i New York. Sången sjungs fram genom att mannen, som sitter i fyllecell på julafton, förlorar sig i minnen om det destruktiva förhållandet.
Bland dem som sjungit sången på svenska finns Ainbusk Singers & Håkan Hemlin, Lotta Engberg & Sven Wollter, Jill Johnsson & Stefan Sundström. I Storbritannien utsågs den 2012 till landets favoritjulsång genom tiderna, och är även den mest spelade.

Fairytale of New York, Text och musik: The Pogues

It was Christmas Eve, babe
In the drunk tank
An old man said to me
”Won’t see another one”
And then he sang a song
’The Rare Old Mountain Dew’
I turned my face away
And dreamed about you

Got on a lucky one
Came in eighteen-to-one
I’ve got a feeling
This year’s for me and you
So, Happy Christmas
I love you, baby
I can see a better time
When all our dreams come true

”They’ve got cars big as bars
They’ve got rivers of gold
But the wind goes right through you;
It’s no place for the old
When you first took my hand
On a cold Christmas Eve
You promised me Broadway
Was waiting for me

”You were handsome!”
”You were pretty
Queen of New York City”
When the band finished playing
They howled out for more
Sinatra was swinging
All the drunks, they were singing
We kissed on a corner
Then danced through the night

The boys of the NYPD choir
Were singing ’Galway Bay’
And the bells were ringing out
For Christmas day

”You’re a bum, you’re a punk”
”You’re an old slut on junk
Lying there almost dead
On a drip in that bed”
”You scumbag, you maggot
You cheap lousy faggot
Happy Christmas, your arse
I pray God it’s our last”

I could have been someone
Well so could anyone
You took my dreams from me
When I first found you
I kept them with me babe
I put them with my own
Can’t make it all alone
I’ve built my dreams around you

Kommentar 02 augusti, 2025

Jonas Elvander: Vad har vi ens EU till nu?

Ursula von der Leyen och Donald Trump möttes i Skottland förra helgen. Foto: Jacquelyn Martin/AP.

Under mötet med Trump sålde Kommissionen ut hela Europa, från fattiglapp till rikeman. Varför ha en union som inte ens kan försvara de egna kapitalisterna?

Förra söndagen landade Donald Trump i Skottland för ett möte med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. I vanlig ordning inleddes besöket med en golfrunda, under vilken presidenten överröstade pressens frågor om hans kopplingar till den avlidne pedofilen Jeffrey Epstein med hög operamusik från golfbilarna.

För en gångs skull var det dock inte de absurda scenerna som fick störst uppmärksamhet. I stället var det handelsöverenskommelsen mellan Trump och von der Leyen som togs emot med svarta rubriker. Det var en ”mörk dag för Europa” sade Frankrikes premiärminister François Bayrou. ”Europas förödmjukande sommar” löd en rubrik i Financial Times. Vad hade hänt?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 01 augusti, 2025

Cronqvists psykologiska käftsmällar var unika

Lena Cronqvist (1938–2025) framställde barnet som fullt av agens och sårbart mörker. Foto:

Depression, barns utsatthet och parrelationens alla faser – inga svåra ämnen var omöjliga för henne. Med Lena Cronqvists bortgång avslutas ett helt universum av svensk konsthistoria.

Det finns konstnärer vars konst fungerar som måttenheter av tid. Så länge de finns, existerar en speciell version av min värld. När de en dag stilla kliver ut, inleds en ny tid och man snubblar till lite. En ny balans måste återupprättas. En sådan konstnär var Lena Cronqvist. 

Mitt första möte med hennes konst var Madonnan från 1969. En ung kvinna sitter vid ett fönster och håller en bebis i famnen. Den putande magen avslöjar att förlossningen skett nyligen och ansiktet uttrycker en äcklad frånvaro. En stillsam kritik av kvinnors ännu kringskurna villkor under den progressiva guldåldern. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 01 augusti, 2025

Shahram Khosravi: Tvingad på knä

En demonstration framför den tidigare amerikanska ambassaden i Teheran, den 4 november 2019. På plakaten står: ”Vi ska aldrig acceptera förnedring.” Foto: Vahid Salemi/AP/TT.

USA:s attack mot iranska kärnkraftsan­läggningar den 21 juni var knappast ovän­tad. Den nästan fem decennier långa konflikten mellan länderna, som började med revolutio­nen 1979, har präglats av en politik byggd på för­nedring. I den islamiska republikens retorik var revolutionen ett uppror mot västlig arrogans. Ledarna talade om estekbar, som betyder arro­gans, och fångar iraniernas känsla av förnedring inför USA:s nedlåtande hållning.

Förödmjukelse verkar kollektivt men känns personligt. Som iranier i diasporan har jag all­tid tvingats förhålla mig till den: att skämmas över regimens handlingar, känna att mitt hemland isoleras, att mitt pass förlorar sitt värde vid grän­sen till det globala nord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 01 augusti, 2025

Sjukvården har blivit mellanchefernas Eldorado

En sköterska transporterar en patient från akutrummet på Danderyds sjukhus. Foto: Magnus Lejhall/TT.

När vården går på knäna hålls utbildningar som ingen hinner gå på. Mittokraterna kallar det inkludering, men för oss vid sängkanten känns det som ett hån.

Jag försöker hålla koll på nyheterna på in­tranätet på det stora sjukhus där jag jobbar. Det blir oftast först efter arbetstid, när jag samlar kraft för att orka byta om.

Västra Götalandsregionen har stora problem. Vårdplatserna räcker inte till, och efter Millen­niumkraschen står vi snart utan ett fungerande journalsystem. För att spara pengar har ledningen dessutom infört ett taligenkänningsprogram som sägs vara intelligent, men som snarare påminner om en halvdöv ABF-farbror som vägrar hörapparat, missförstår allt och fabulerar fritt. Tungrott är bara förnamnet.

Kring allt detta – Millennium, vårdplatsbristen, det usla systemet – pågår utredningar och vi väntar besked. Det är dem jag letar efter när jag kollar in­tranätet. Men sommaren har börjat, allt går på halv­fart. Förutom vårdbehovet, förstås. Efter tre dagar utan uppdateringar dyker det äntligen upp något: ”Visa ditt stöd för allas lika rättigheter genom att flagga regnbågsfärgat på Teams!” Sedan en instruk­tion om hur man byter bakgrundsbild till en Prideflagga. Ridå.

Nu är färgbakgrunder inte allt de gör för att uppmärksamma hbtqi-frågor. Ak­tivisten Mian Lodalen har också bjudits in att föreläsa, och jag skulle gärna lyss­na. Men det är inte som att vi i vården får släppa patientarbetet för att gå på före­läsningar. Den här ligger visserligen på lunchtid. Men då har vi platsmöte för att prioritera patienterna till de begränsade vårdplatserna, med krävande förhandlingar. Sedan en macka vid datorn för att beta av akuta ordina­tioner, en sväng till dagvården, och sedan tillbaka till avdelningen.

Så vem kan egentligen gå på föreläsningen? För­modligen samma personer som publicerade tipset om Teams-bakgrunden. Kommunikationsstrate­ger, HR-specialister, projektledare – de som lever i ett parallellt universum på samma sjukhus. Fors­karna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg har kallat denna växande grupp för mittokratin – administra­törer i chefsroller som ska spegla omvärlden (DN Debatt, 6/7 2024). Läkaren och satirikern Andreas Thörneby satte fingret på skillnaden: ”Sjukvården bemannas av två grupper av medarbetare: De som kan boka in ett förutsättningslöst möte i övermor­gon 10-12. Och de som har patienter då.”

Det är lätt att raljera. Men mittokratin har blivit ett självspelande piano. Jag ser redan hur bakgrun­den och föreläsningen snart räknas som ”lyckad kompetensutveckling”. Fast min gissning är att knappt en enda undersköterska, sjukskö­terska eller läkare kunde gå. Kompetens­utveckling som sker i en ekokammare räk­nas tydligen också – så länge det ser bra ut i årsredovisningen.

Här om månaden rapporterade P4 Väs­terbotten (21/6) att 60 chefer i regionen inte har några anställda. Politikerna blev upprörda. Jag blev inte förvånad. De che­ferna sitter nog inte sysslolösa heller – de är säkert stressade, kanske till och med utbrända. Av allt ropande i ekokammaren.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 31 juli, 2025

Universitetsupprop för Palestina sprider sig till Tyskland

Polisen bryter upp en propalestinsk samling på Bremens universitet i maj 2024. Foto: Lars Penning/dpa via AP.

I våras lanserades Uppsaladeklarationen, som krävde ett stopp på svenska samarbeten med israeliska universitet. Nu har initiativet inspirerat ett liknande upprop i Tyskland. ”Israeliska forskare säger att de behöver pressen utifrån”, säger Carmen Becker, professor i religionshistoria.

– Jag har bett några personer att vänta med att skriva under uppropet, säger Carmen Becker, professor i religionshistoria.

Ramis Örlü, professor i strömningsmekanik vid norska Oslomet, stämmer in.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 31 juli, 2025

Pride kan välta regeringar

Demonstranter protesterar utanför Ungerns ambassad i Stockholm den 28 juni, i samband med att Budapest Pride går av stapeln trots förbud. Foto: Stefan Jerrevång/TT.

Visst har Pride blivit ett företagsjippo – men som jättemarschen i Budapest visar kan den också bli en front för att besegra högern. Så låt oss stolt fira friheten att älska vem man vill.

När jag gick i Prideparaden för några år sedan gick en bekant fram till en kamouflageklädd soldat med regnbågsflagga i handen och pekade lång­finger mitt i ansiktet på honom. En exilrysk flykting i vår grupp reagerade med chock.

”I Ryssland drömmer vi om att försva­ret skulle tåga med oss”, sade hon. ”Där kastar de oss i fängelse.”

Företag älskar att fylla sina logotyper med regnbågsfärger – betydligt mer än de älskar att höja sina anställdas löner

Denna vecka är det Pride igen, och som vanligt diskuteras festivalens själ. Den autonoma vänstern håller sitt Reclaim Pride på Hägerstensåsens medborgarhus, efter år av kritik mot paraden som ett fö­retagsjippo. I den konservativa vänstern kring tidskriften Tiden har man i stället länge vänt sig mot socialdemokratins fo­kus på ”godhetssignalering och identitetspolitik i stället för materiellt förbättrade levnadsvillkor för det stora flertalet” (25/3 2020).

Båda rörelserna har poänger. Företag älskar att fylla sina logotyper med regnbågsfärger – betydligt mer än de älskar att höja sina anställdas löner.

I sin bok Selling social justice (2025) kallar Jennifer C Pan detta för ”progressiv nyliberalism”: företag som omfamnar Pride, antirasism och andra pro­gressiva symboler för att putsa varumärket. Efter mordet på George Floyd 2020 strömmade hund­ratals miljarder dollar från USA:s största företag och stiftelser till olika ”rättvisesatsning­ar”. Samtidigt ökade ojämlikheten, facken försvagades och arbetsvillkoren försäm­rades.

Att Spotify eller Google hissar regn­bågsflaggan kostar ingenting, men ger in­trycket av ett företag som står på de svagas sida. Resultatet är att representation och inkludering ersätter frågor om makt och materiella villkor. Jennifer C Pan beskri­ver detta som en förskjutning från univer­sella krav – som full sysselsättning, välfärd och jäm­likhet – till symboliska åtgärder och ”equity”-språk (”DEI”) som varken hotar vinster eller förändrar livsvillkoren för majoriteten. I Sverige kulminerade denna rörelse 2014 – vilket uppmärksammades i ett specialnummer av Flamman förra året.

Men Pride är mer än så. Den 28 juni marscherade 200 000 människor genom Budapest, trots högerregeringens hotelser om kameror med ansiktsigen­känning, böter på 5 000 kronor för deltagande, eller till och med fängelse. Visst har den globala popu­listhögern försökt elda på ett sexuellt kulturkrig för att slippa prata om tråkigheter som vårdköer och trasiga järnvägsspår. Men därmed har de också öppnat upp en front där de kan besegras. Det skulle inte förvåna mig om frågan om hbtq-rättigheter blir Orban-regeringens fall, precis som den lär ha bidra­git till valförlust för det homofoba polska partiet Lag och rättvisa 2023.

Läs mer

Rätten att älska vem man vill är trots allt en av de enklaste debatterna att vinna. Och oavsett strate­giska överväganden ställer man sig på de förtrycktas sida om man inte är en liten lort.

Sverige rankas återkommande bland världens mest inkluderande samhällen, och det är något att vara stolta över. Joakim Storeide, chef för årets Pridefestival, har utlovat en ”kärleksfest utan mot­stycke”. Jag ser ingen anledning att tvivla. Så låt oss fira friheten – och om en och annan fascist blir för­bannad så är det en extra bonus.

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage/Utrikes 31 juli, 2025

Serbiens unga är trötta på myglandet

Under ledning av landets unga har Serbien slungats in i enorma protester med hundratusentals deltagare. Foto: Darko Vojinovic/AP.

Efter åtta månaders demonstrationer har den serbiska studentrörelsen fortfarande inte lyckats få regeringen att avgå. Men trots regeringens brutala svar fortsätter protesterna. Flamman besöker Belgrad.

Han bär mörkblå, civila kläder. Handen vilar tungt vid byxlinningen, pekfingret utsträckt. Blicken är illavarslande tom.

– Okej, Magnus. Hur stavas ”Sturm”?

Mannen är agent för Kobras, Serbiens militära elitstyrka för inre säkerhet. Deras främsta uppgift: att skydda politiska toppar.

Att han dyker upp här i Novi Sad, framför ett anonymt hyreshus, stärker aktivisternas teori: att före detta premiärminister Miloš Vučević bor i en nybyggd lyxvåning som består av hopslagna lägen­heter i fastigheten.

Hur hamnade jag här? Vi spolar tillbaka.

Protesterna i Serbien har rasat i snart åtta måna­der. Det utlösande var en tragedi: taket på tågstatio­nen i Novi Sad kollapsade och 16 personer dog. Fyra månader tidigare hade stationen återinvigts efter en dyr renovering.

Sedan dess har Serbien befunnit sig i politiskt kaos. Studenter och lärare har stängt universitet, gymnasier, grundskolor, ja till och med förskolor. Vägar blockeras dagligen och varje månad deltar hundratusentals i jätteprotester. Men vad handlar det egentligen om?

Jag hade kunnat börja vid Generalstab-bygg­nadens ruin i Belgrad, bombad av Nato 1999 och sedan dess bevarad som ett antiimperialistiskt minnesmonument. Nyligen arrenderad av staten till Donald Trumps svärson Jared Kushner för att förvandlas till ett av USA-presidentens hotell.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 30 juli, 2025

Det osynliga ungdomsförbundet

Ungdomsförbundet LCU har tagit emot sammanlagt 5,7 miljoner kronor från MUCF – och uppger sig vara större än Grön ungdom. Men utåt syns man knappt alls, trots den nära kopplingen till högerprofilen Markus Allard.

”Sverige behöver en ny politisk kraft”, står det på banderollerna som rullats upp i en skollokal någonstans i Sverige. Loggan är grå, tre länkar i en kedja. Texten bredvid lyder ”Lokalpartier­nas centrala ungdomsorganisation”.

LCU, som förkortningen stavas, är ungdomspolitikens största doldis. Förbundet fyllde tio år i januari, fick sitt första MUCF-bidrag 2021, och har sedan dess tagit emot sammanlagt 5,7 miljoner kronor från myndigheten.

I sin senaste ansökan om bidrag uppger föreningen att de har 1 376 medlemmar – en siffra som gör dem större än Grön ungdom och nästan lika stora som CUF.

Men ingen har hört talas om dem.

Flamman har pratat med ett tjugotal rutinerade medlemmar i ungdomsförbund från höger till vänster, varav endast en handfull känner till namnet. Av dem uppger nästan ingen att de är bekanta med vad LCU står för, och bara två personer har stött på dem.

”Det är ingen organisation jag någonsin hört talas om”, skri­ver Hanna Lindqvist, språkrör för Grön ungdom.

”Jag har aldrig hört om dem innan du skrev och har inte stött på dem vad jag vet”, säger My Kårlycke, nybliven ordförande i Ung Vänster.

”Har kampanjat för SSU i varje län i Sverige de senaste åren och jag har aldrig mött dem”, skriver Carl-Michael Palmér, folk­rörelseombudsman för SSU.

Likadant ser det ut bland de borgerliga partierna. Emelie Ny­man, ordförande i Centerpartiets ungdomsförbund, kände inte heller till ungdomsförbundet, som är hack i häl på dem sett till medlemsantal.

– Jag blev faktiskt chockad, jag har aldrig träffat på dem tidi­gare vad jag kan minnas.

En långvarig medlem i ett annat borgerligt ungdomsförbund instämmer:

– Jag har varit på jättemånga skoldebatter och bokbord, allt möjligt. Det är ibland att man träffar på lokalpartier, men jag har aldrig stött på dem.

Han får medhåll från en mångårig förtroendevald i ett Tidökopplat förbund:

”Ärligt talat har jag aldrig hört om dem, men det låter som en högst suspekt organisation.”

Inte heller på förbundets hemsida finns det särskilt mycket information – bara en text om unga i lokalpolitiken och en be­skrivning av förbundets verksamhet, med skolbesök och studier. Två formulär ger möjlighet att kontakta LCU och att gå med.

Ingenstans på hemsidan listas styrelsemedlemmarna – och ingenstans nämns namnet på förbundets moderparti.


Den uteslutna vänsterpartisten Markus Allard valde att starta eget 2015, och grundade det lokala Örebropar­tiet på hemorten. Sedan dess har partiet tagit sig in i stadens kommunfullmäktige, och Allard sitter i dag som kommunalråd i Örebro. Där har han blivit känd för sina eldiga framträdanden, där han inte sällan skäller ut de andra lokalpolitikerna från ta­larstolen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 30 juli, 2025

Andreas Nyman: Män i kjol – fackets sista stridsåtgärd i hettan

Andreas Nyman har märkt att det bara finns en sak som får arbetsgivaren på bättre tankar: män i kvinnokläder. Foto: Privat.

Iggy Pop har sagt att han inte skäms för att klä sig i kvinnokläder, eftersom det inte är skamligt att vara kvinna. Det har han rätt i. Och det känns bra att ha en legendarisk rockstjärna i ryggen när man själv tvingas ta på sig kjol för att få en dräglig arbetsmiljö.

Vi befinner oss mitt i en värmebölja. Tem­peraturen har krupit upp mot 30-strecket flera dagar i rad, och i spårvagnen är det ännu varma­re. Glassar smälter, solfjädrar fläktar och luften dryper av svett.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 30 juli, 2025

Lovisa Broström: Utklassade – så ska arbetarmännen vinna tillbaka sin status

Det blir inga löneökningar på Volvo Cars-fabriken i Torslanda i år. Foto: Adam Ihse/TT.

De vill inte ha medborgarlön. De vill ha respekt. Från Volvo i Torslanda till rostbältena i Ohio växer ett klasskikt som inte främst saknar pengar – utan status. Forskaren Lovisa Broström läser en ny bok som menar att vänstern måste erkänna dess förlust utan att förlöjliga den.

Årets löneförhandlingar på Volvo Cars har präglats starkt av sparkraven på 18 miljarder.

”Företaget har gått bra historiskt, och vi bru­kar få igenom lokala förbättringar som vi kan ta med till våra medlemmar”, förklarade IF Me­talls ordförande Adrian Avdullahu till Dagens Arbete (17/6). ”De är ett slags erkännande för det jobb vi gör. I år har vi inte fått något sådant alls.”

Därmed sätter han fingret på en av de mest underskattade förklaringarna till varför delar av arbetarklassen har vänt sig högerut det senaste decenniet. Det handlar inte bara om kronor och ören – utan om erkännande.

Böckerna är ofta skrivna av akademiker som, i brist på bättre beskrivning, vill förstå arbetar­klassen.

Det har blivit särskilt tydligt i en akademisk nisch som exploderat sedan Donald Trump kom till makten 2016: socialantropologiska studier av den vita amerikanska arbetarklassen. Gruppen beskrivs ofta som att den kommit från ingenstans och plötsligt fått ett enormt poli­tiskt inflytande. I dag påverkar deras röstande allt från bombningar av Iran, hiv-medicinering i Lesotho, till att Seattles hamnar stått tomma efter tullkriget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)