Misstroendet går som en röd tråd genom de borgerliga reformerna, och gynnar – förstås – både höger och extremhöger. Mattias Håkansson skriver om tillitens centrala roll i socialismen.
”Det finns ett osynligt kontrakt upprättat mellan medborgaren och samhället… vi är beredda att betala för samhällstjänster trots att vi kanske inte utnyttjar dem.
Det enda vi kräver i gengäld är att när den dagen kommer då vi själva behöver hjälp, då ska samhället finnas där.”
Så inleds Den svenska välfärden, en serie program av den erfarna SVT-journalisten Britt-Marie Mattsson. Det är lysande journalistik i allra bästa public service-tradition. Nedslag i vardagen och bland experter med öppet sinne.
Det är förstås en splittrad bild som ges. Å ena sidan ligger Sverige i världstoppen och många har fantastiska erfarenheter av svensk vård, skola och polis. Och samtidigt är det många inom välfärdsyrkena som går på knäna på grund av resursbrist och styrsystem.
Sjuksköterskor kläms mellan målen från politiker och administration och den egna yrkesetiken.
Läkare lägger allt mer tid på administration för att göda ett omättligt kvalitetsmätnings-monster. De tvingas välja mellan den behandling som är bäst för patienten eller den som är bäst utifrån det ekonomiska styrsystemets belöningsstrukturer.
Poliser berättar om hur det förebyggande arbetet går förlorat till förmån för enkla kontrollinsatser som kan statistikföras.
Reportern återkommer flera gånger till begreppet New Public Management, NPM. Idén om att offentlig sektor drivs effektivare genom kvalitetsmål, mätning och kontroll.
Vad den snarare skapat är en självgödande overheadbyråkrati av kvalitetsmätningskonsulter och kontrollmetoder.
Samtidigt varnar reportern för att begreppet NPM blivit ett slarvigt uppsamlande skällsord för det mesta av kritiken mot utvecklingen.
Och det är säkert sant. Men inte desto mindre finns det ett centralt tema och förhållningssätt i NPM som man inte kommer ifrån: Misstron som det bygger på – och som det skapar.
Alliansens politiska agenda är präglad av misstro – nedåt. Misstro varann men lyd systemet
NPM utmanar och gnager på något som brukade vara de nordiska ländernas adelsmärke – den mellanmänskliga tilliten.
Tillit är något vi alla mår bra av, och som även är bra för ekonomin. Färre jurister och kontrollinstanser underlättar utbyten.
Det är knappast en slump att civilminister Ardalan Shekarabis utredning om den offentliga sektorns styrning fått namnet Tillitsdelegationen.
Den dag folk slutar lita på välfärden, har en stor del av samhällskontraktet dött. Medelklassen börjar köpa privata vårdförsäkringar och se om sitt eget hus, parallellt med att viljan att betala skatt minskar.
Andra som inte kan välja sådana utvägar, eller som redan misshandlats av systemet, bejakar bitterhetens irrationalitet och följer fascisternas lockrop om att skylla på De andra.
Misstron göds av högern, göder högern.
Alliansens politiska agenda är präglad av misstro – nedåt. Misstro varann men lyd systemet.
Något liknande gäller för fascisternas domedagspropaganda. Misstro De Där Andra, misstro det demokratiska systemet och alla civiliserade institutioner, misstro till och med språkets etablerade betydelser.
Givetvis kan inte vänstern helt enkelt ställa sig på motsatt sida och säga att allt är bra. Vifta med i och för sig korrekta siffror och index som visar Sveriges styrka jämfört med andra. Det skulle bli direkt löjligt. Ty samtidigt går förändringen, riktningen, uppenbart åt fel håll, och det är riktningen som folk frustreras över. Till detta kommer allt fler tecken på korruption och fiffelkultur inom inte minst välfärdens sektorer.
Men det är inte heller vänsterns jobb att sprida svartmålningens hopplöshet eller de konspirationsteorier som därmed följer.
Att vara socialist är att ha tilltro till vår egen och varandras förmåga. Intet mänskligt är mig främmande. Vi kan fixa det här. Lägga småtjafs åt sidan och tillsammans lösa de stora problemen.
För det kan vi väl?
